2680: Det postmoderna eländet

Varför blev allting så eländigt? Några uppslag kan man få i Sinziana Ravinis recension av Mikkel Bolt Rasmussens bok Hegel After Occupy. Rasmussen menar att boven i dramat är postmodernismen. Han har säkert rätt i det men frågan är om det verkligen rör sig om en bov. Postmodernismen gjorde upp med ”de stora berättelserna”, dvs. de föreställningsvärldar som bygger upp den västerländska tankevärlden: Sådant som Naturen, Människan, Historien. Och det som blev mindre populärt: Marxismen.

Den extrema postmodernismen deklarerade att allting var språk och sociala konstruktioner något vi alltjämt lider svårt av fast inte i någon filosofisk utgåva. En något mera återhållsam postmodernitet kan hävda att de stora berättelserna alltid uppstår men att det finns en kärna av realitet kring vilken berättelsen utvecklas. Och berättelsen blir ideologisk och gärna även fanatisk liksom dess motberättelser som förnekar den – och även motberättelsen har en kärna av realitet.

Idag lever vi med de stora berättelserna om t ex mångkultur, rasism, nationalism. Eftersom ”de stora berättelserna” alltid har sin upprinnelse i västvärlden blir kollisionen med andra kulturer särskilt påfallande. Det som återstår är ett ideologiskt slagfält med stark polarisering. Den generella skillnaden mellan högersidan och vänstersidan är att den ena vill bemästra kapitalismen med begränsningar och den andra vill göra upp med den. I praktiken innebär det ändlösa kompromisser samtidigt som man ideologiskt knyter sig till uppfattningar som kungörs i de stora berättelserna.

Konsten är naturligtvis med i detta spel. Ravini skriver:” Vad gäller konsten så har den blivit ett laboratorium för samtidens upphävning av transcendensen och avant-gardet. Och med avant-gardets försvinnande följer den radikala politikens försvinnande.”

Liksom i politiken finns det inte längre någon radikal konst som överskrider genom provokation. I varje fall inte någon legitimerad sådan. Det vi ser är utbroderingar av de stora berättelserna inordnade i ett ideologiskt mönster. En given orsak till att det inte finns någon frontlinje är att konsten har blivit global och att mötet med andra kulturer och regimer för med sig att ”överskridande” fungerar helt olika på olika platser. I väst är man mest bekymrad om att utveckla en korrekt självbild genom relativisering.

Det här inlägget postades i Böcker, konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till 2680: Det postmoderna eländet

  1. Jaha Johoansson skriver:

    Intressant länk med en mild stank från förr. Det verkar som att man hamnar i marxismen så fort man försöker backa ur postmodernismen. Kunstkritik-artikeln saknar det historiska subjektet, en forntida omskrivning för arbetarklassen, men redan Lenin ersatte klassen med avantgarde, med känt resultat.

    Vilka är det som gör anspråk på avantgarde-positionen idag? Det är de levnadsstandard-fientliga klimatalarmisterna och genusfabrikanterna som känner sig manade. De hämtas ur en stor grupp överutbildade studenter ur mellanskikten som inte behövs i produktionen, utan skapar sin egen försörjning genom att berätta skrönor som berättigar till ingrepp i offentliga budgetar. I korthet omfördelning från omfördelningspolitiken till rent bortkastade pengar.

    Hur många jämställdhets-, klimat- och migrationsdepartment kan man lägga ner utan annan effekt att det blir mer skattepengar kvar? Hur många desinformationsjournalister kan man sluta betala, hur många tärande administratörer, kommunikatörer, influencers och propagandister går det på varje produktiv konstruktör som faktiskt kan laga en cykel eller hitta i forkfilerna? Vad händer om man gör horden av offentligt finansierade tillrättaläggare med stor mun, stora utgifter och produktionsfri verkstad arbetslös?

    Då höjs de röda fanorna igen. Alltid hittar de någon arbetare som skyltdocka.

  2. CeDe skriver:

    Skämt åsido – Rolf Malm tål att tas på allvar!

    https://samnytt.se/en-omklig-samling-politiska-forgrundsfigurer/

  3. SSAB skriver:

    När Nietzsche förklarade att vi dödat Gud så innebar det att fältet stod öppet för nihilismen. Hur skulle nihilismen övervinnas försökte han hitta svaret på.

    Nietzsche hävdade också att lukten av den döde guden skulle finnas kvar i tusen år till. Därav dom häftiga attackerna på dom otrogna postmodernisterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.