2745: Konsensuseliten

Postat den 2019 3 mars av Lars Vilks

Ensidigheten är formidabel från konsensuseliten. Man skulle kunna tycka att åtminstone konsten kunde prestera något mer än ett ständigt omtag. Det är bara att tungsint betrakta plakatprestationerna. Till hösten håller internationella konstkritikersamfundet sin återkommande kongress, årets tema, föga färvånande ”Art Criticism in Times of Populism and Nationalism”. Göteborgsbiennalerna 2019 och 2021 är redan inbokade på temat ”interconnectedness” vilket betyder “only through recognizing how we are deeply interconnected with, and dependent on, each other and our surroundings will change become possible,” säger curator Lisa Rosendahl (kunstkritikk). Och inte nog med det, idag var det en konstkarneval i Oslo som manisterar “celebration of freedom, creativity, diversity, and multiculturalism, as well as a protest against racism, Islamophobia, and discrimination”.

Nå, kanske kan man finna något annat i Nationalmuseums utställning av dansk guldålder. Och det kan man säkert, faktiskt är konsthistoriska utställningar ett utrymme som ibland kan ge lite andra utrymme. Recensenterna har möjligheten att något mera ägna sig åt konsten och mindre åt plakatpolitiken. Se t ex Ingela Linds friare recension (DN) medan Magnus Florin (Expressen) gräver ned sig i representation och det fruktade spöket nationalismen.

Och på tal om nationalism så kan man lugnt säga att Grön Ungdom envetet hyllar relativismen och andra kulturers djupa välsignelse kontra den svenska (dock erkänner man att det skall finna en sådan). Anklagelseakten mot svensk kultur hörde man oftare för några år sedan men den lever ännu. Det blir liksom lite nostalgiskt (Expressen)

Publicerat i om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2744: Förebildligt

Postat den 2019 1 mars av Lars Vilks

Det är igång på riktigt. Den Dramatiska Statsteatern ger pjäsen ”Den humanistiska stormakten tar sig an resenärer, krigare och återvändare”. Ej ett öga kommer att vara torrt. Löfven avvisar men han brukar ändra sig. Och vi väntar förgäves på domstolsutslag och får nöja oss med nedlagda förundersökningar då misstanke om brott ej kan styrkas. Förståelse och vänliga samtal väntar, det är inte människan som är ond utan de ondskefulla krafterna som rör sig utanför den rekommenderade politiken.

Det borde ha varit opera men en sådan finns nu i ett annat hett ämne: Vem får vara feminismens förebild? Det rör sig om en kammaropera baserad på Valerie Solanas Scum-manifest (Expressen). Recensenten är entusiastisk: ”För det finns ju så mycket som fortfarande provocerar 50 år efter att ’SCUM’ släpptes. Solanas är sinnebilden av den ”jobbiga kvinnan”: Prostituerad akademiker, psykiskt instabil, butch, en sådan som aldrig håller käften.” Jo, det är klart att när man stormar patriarkatet genom att skjuta Andy Warhol är det fortfarande en smula provokativt. Det ligger djupt naivt att dra fram denna extrema varelse som lämplig förebild. Att göra en opera på temat är i sig en helt annan sak men det förefaller som om operan är lika ensidigt ställningstagande som recensenten.

Publicerat i politik | 12 kommentarer

2743: Att med avund betrakta det politiska

Postat den 2019 27 februari av Lars Vilks

Den politiska debatten, det politiska samtalet, det ständiga surrandet på de mest skilda nivåer i politiska frågor, kommentarerna, åsikterna. Ämnena och frågorna är talrika som havets fiskar och Egyptens gräshoppor. Politiken beledsagar alla verksamheter och jag kan inte tänka mig att detta scenario är lite speciellt för vår tid.

I maj stundar Whitneybiennalen i New York. Man kan inte förvänta sig några större sensationer och det är typiskt att den ledande nyheten kommer genom Michael Rakowitz (en relativt välkänd irak-amerikansk konstnär) som bojkottar utställning i protest mot att en styrelsemedlem i museet är engagerad i ett företag som tillverkar tårgas vilken har använts vid mexikanska gränsen (saken har varit uppmärksammad en längre tid). Sorgligt nog kommer han fram till att han inte kan agera i ärendet genom sin konst. Så sant att konsten inte fungerar särskilt väl som konkret aktivism. Dess symboliska och undanglidande skepnad är något annat. Rakowitz val betyder att han anser den politiska rättfärdigheten som väsentligare än konsten. Och den idealistiska bilden att konstnären och konsten skall vara ren och fri. Jo, det blir en nyhet och biennalen har en konkret historia medan konsten blir för konstvärlden. Den idealistiska bilden delas dock inte av särskilt många. Så brukar det bli med konstbojkotter. (The Art Newspaper)

Publicerat i Biennaler, politik | 2 kommentarer