Det drar ihop sig till årets största konsthändelse, Biennalen i Venedig. Biennalen, med titeln ”May You Live in Interesting Times” och Ralph Rugoff som curator, kommer knappast att rubba några av de återkommande cirklar vi har fått vänja oss vid: Dagens konst följer etablerade normer. Men det blir ändå intressant och jag kommer själv att följa den med intresse. Mest av allt är det en uppvisning av konstvärlden som vartannat år fylkas i Venedig. Introduktionsdagarna kommer att, som alltid, fyllas med fester och nätverksbyggande.
Som konsthändelse är det självklart att den följer uppdragna riktlinjer. De politiska orosmolnen måste ofrånkomligen kommenteras. Det kan man göra med arrangörens formulering samtidigt som man kan förklara att konsten inte kan göra så mycket åt sakernas tillstånd. För det är ju så att de flesta i konstvärlden har insett att konst som politisk aktivism inte har någon effekt:
«May You Live in Interesting Times will no doubt include artworks that reflect upon precarious aspects of existence today, including different threats to key traditions, institutions and relationships of the “post-war order.” But let us acknowledge at the outset that art does not exercise its forces in the domain of politics. Art cannot stem the rise of nationalist movements and authoritarian governments in different parts of the world, for instance, nor can it alleviate the tragic fate of displaced peoples across the globe (whose numbers now represent almost one percent of the world’s entire population).»
Curatorns tema är “Fake news”. Han framhåller att konsten äger en komplexitet som gör den till ett alternativ för framställningar. Han har säkert rätt i det men det är klart att hindret är att den brukar vara svårläst och oklar (vilket är dess styrka: den bör inte säga något bestämt men indikera att det finns något att beakta med omsorg). I varje fall är det inte lätt för en curator att komma med något nytt, Rugoff prövar med formatet. Det blir två utställningar av utställningen (och ett relativt litet antal konstnärer, 79 st med 50 % könsfördelning) och med samma konstnärer. Dock kommer de att visa olika slags verk för att framhäva den konstnärliga kreativitetens mångfald. Ingen större ansträngning torde behövas för detta eftersom dagens konst baseras mer på idéer och projekt än på specifik form. Rugoff säger också att det blir en del måleri. De ständiga deklarationerna om måleriets död kan kanske kallas för fake news men det är ett faktum att måleriets andel på de stora utställningarna efter hand har reducerats till ca 5 %. Nu blir det kanske några procent uppåt.
En utställning på den här nivån skall innehålla två ofrånkomliga aspekter. Dels att den har en allmän nyhet (att den tar sig an världens elände), och där blir, visserligen obestämt, det alltså fake news. Dels att den har en intern kvalitet och då kan det möjligtvis vara tillräckligt med hans dubbla utställningskoncept. Vad som sedan återstår är de enskilda prestationerna och med 79 konstnärer kommer det alltid att dyka upp något som kritikerna kan enas om som höjdpunkter.
Det går inte att komma ifrån att man på goda grunder kan tala om att utställningen bygger på samtidskonstens konsensus. Avvikelser som skulle störa ordningen är inte önskvärda.
