2748: Snart årets konsthändelse

Det drar ihop sig till årets största konsthändelse, Biennalen i Venedig. Biennalen, med titeln ”May You Live in Interesting Times” och Ralph Rugoff som curator, kommer knappast att rubba några av de återkommande cirklar vi har fått vänja oss vid: Dagens konst följer etablerade normer. Men det blir ändå intressant och jag kommer själv att följa den med intresse. Mest av allt är det en uppvisning av konstvärlden som vartannat år fylkas i Venedig. Introduktionsdagarna kommer att, som alltid, fyllas med fester och nätverksbyggande.

Som konsthändelse är det självklart att den följer uppdragna riktlinjer. De politiska orosmolnen måste ofrånkomligen kommenteras. Det kan man göra med arrangörens formulering samtidigt som man kan förklara att konsten inte kan göra så mycket åt sakernas tillstånd. För det är ju så att de flesta i konstvärlden har insett att konst som politisk aktivism inte har någon effekt:

«May You Live in Interesting Times will no doubt include artworks that reflect upon precarious aspects of existence today, including different threats to key traditions, institutions and relationships of the “post-war order.” But let us acknowledge at the outset that art does not exercise its forces in the domain of politics. Art cannot stem the rise of nationalist movements and authoritarian governments in different parts of the world, for instance, nor can it alleviate the tragic fate of displaced peoples across the globe (whose numbers now represent almost one percent of the world’s entire population).»

Curatorns tema är “Fake news”. Han framhåller att konsten äger en komplexitet som gör den till ett alternativ för framställningar. Han har säkert rätt i det men det är klart att hindret är att den brukar vara svårläst och oklar (vilket är dess styrka: den bör inte säga något bestämt men indikera att det finns något att beakta med omsorg). I varje fall är det inte lätt för en curator att komma med något nytt, Rugoff prövar med formatet. Det blir två utställningar av utställningen (och ett relativt litet antal konstnärer, 79 st med 50 % könsfördelning) och med samma konstnärer. Dock kommer de att visa olika slags verk för att framhäva den konstnärliga kreativitetens mångfald. Ingen större ansträngning torde behövas för detta eftersom dagens konst baseras mer på idéer och projekt än på specifik form. Rugoff säger också att det blir en del måleri. De ständiga deklarationerna om måleriets död kan kanske kallas för fake news men det är ett faktum att måleriets andel på de stora utställningarna efter hand har reducerats till ca 5 %. Nu blir det kanske några procent uppåt.

En utställning på den här nivån skall innehålla två ofrånkomliga aspekter. Dels att den har en allmän nyhet (att den tar sig an världens elände), och där blir, visserligen obestämt, det alltså fake news. Dels att den har en intern kvalitet och då kan det möjligtvis vara tillräckligt med hans dubbla utställningskoncept. Vad som sedan återstår är de enskilda prestationerna och med 79 konstnärer kommer det alltid att dyka upp något som kritikerna kan enas om som höjdpunkter.

Det går inte att komma ifrån att man på goda grunder kan tala om att utställningen bygger på samtidskonstens konsensus. Avvikelser som skulle störa ordningen är inte önskvärda.

Frieze

The Art Newspaper

La Biennale

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

2747: Myter och intervju

”Myten om”, ”är en myt,”mytbegreppet har drabbats av svår inflation och är mest ett sätt att uttrycka sitt ogillande om ett eller annat. I grund och botten är alla framställningar myter eftersom de just är framställningar av något, en berättelse som har ordnats för att framhålla något. Antingen att det är skarpt vinklat eller att man försöker vara så realistisk som möjligt. Mytbegreppet har tidigare varit reserverat för uppenbara felaktigheter och odokumenterade tillägg. Men inte längre.

Patrik Lundberg vill inte att det skall finnas någon politiskt uppfostrande vinkling i barnlitteraturen (Expressen). Särskilt irriterad är han på litteraturvetaren Anders Johansson som han passar på att raljera över. Själva sakfrågan når han inte riktigt fram till. Att det finns ett normrekommenderande inslag i barnlitteraturen torde vara självklart men det är svårt att säga i vilken omfattning och om vi i våra dagar ser en ökning.

En helt annan sak. Här är en intervju som Hege Storhaug för Human Rights Service. Det finns bild på mina Keith Haring-strumpor, bland annat.

Publicerat i politik | 59 kommentarer

2746: Identitet och gränser i konsten

Signaturen Per gjorde mig uppmräksam om en intervju i DN med den omtalade konstnären Linnea Sjöberg. Hennes arbetssätt innehåller en del konstteoretiska klassiker på temat vad som är konst och var gränsen går mellan konst och liv. Många har gett sig på det här och utgångspunkten är naturligtvis Duchamp och hans readymades. Konsekvensen av det infann sig på 1960-talet: Allting kan vara konst och konst är det som uppfattas som sådan.

Nu säger Sjöberg: ”När det jag gör blir accepterat inom konstbranschen, när det till slut görs till konst, då slutar jag.” Emellertid är det svårt att föreställa sig något som konstbranschen och/eller konstnären själv (som är en i branschen och som bär med sig kunskapen om vad som är möjligt) inte skulle acceptera som konst. Möjligen är Sjöberg inne på att konstbranschen skulle acceptera det hon gör som bra konst, en något osäkrare historia men i det här fallet har det inte varit något större problem. När en konstnär försöker göra sådant som eventuellt inte skulle ses som konst är det betydligt svårare när man är etablerad, känd eller relativt känd, har gallerist, ställer ut på bra ställen.

Det kan ju också vara så att Sjöberg talar om ett arbetssätt, att hon genomför olika idéer och undviker att väcka konstvärldens uppmärksamhet. När uppmärksamheten inte kan undvikas är det dags att redovisa. Men det är en snårig avvägning eftersom konstnären själv inte kan vara omedveten om vart det barkar och inte heller omgivningen som säkert består av en del branschfolk.

En intressant dyker i alla fall upp igen. Kan en konstnär göra ett verk som inte är konst? Svårt, om det inte rör sig om något som uppenbart faller utanför, t ex att vidta någon praktisk åtgärd som att laga en stol eller lägga ett nytt golv.

Sjöberg agerar också genom att skapa nya identiteter. Sådant finns det många exempel på och ett är Orlan som ständigt har opererat till nya skepnader. Operationerna är en form av performance och kan följas av den intresserade konstpubliken.

Den gamla frågan om ett konstverk kan återvända till att bli icke-konst är väl inte direkt aktuell här. I Sjöbergs fall handlar det väl om att en del av hennes projekt inte leder till något egentligt konstverk utan stannar på halva vägen. Jag kom i alla fall att tänka på Dr Rey som tog hand om van Gogh sedan han drabbats av en självförvållad öronskada. Van Gogh porträtterade honom och skänkte honom målningen. Han var inte förtjust i den och såg den förmodligen inte som ett konstverk. Men den kom till användning genom att han täppte till ett hål i hönshuset. Några är senare infann sig konstintressenter som hade hört om att Dr Rey hade porträtterats. Man kan förstå att Dr Rey inte ledde köparen till hönshuset utan bad denne återkomma (sedan han snyggat till den). Konsthandlaren Vollard förvärvade den och sedermera hamnade den på Eremitaget i St. Petersburg. En vacker resa från konst till icke-konst och sedan konst igen.

Från hönshus till slott, Vincent van Gogh, Dr Rey 1888
Publicerat i konstteori | 1 kommentar