Ensidigheten är formidabel från konsensuseliten. Man skulle kunna tycka att åtminstone konsten kunde prestera något mer än ett ständigt omtag. Det är bara att tungsint betrakta plakatprestationerna. Till hösten håller internationella konstkritikersamfundet sin återkommande kongress, årets tema, föga färvånande ”Art Criticism in Times of Populism and Nationalism”. Göteborgsbiennalerna 2019 och 2021 är redan inbokade på temat ”interconnectedness” vilket betyder “only through recognizing how we are deeply interconnected with, and dependent on, each other and our surroundings will change become possible,” säger curator Lisa Rosendahl (kunstkritikk). Och inte nog med det, idag var det en konstkarneval i Oslo som manisterar “celebration of freedom, creativity, diversity, and multiculturalism, as well as a protest against racism, Islamophobia, and discrimination”.
Nå, kanske kan man finna något annat i Nationalmuseums utställning av dansk guldålder. Och det kan man säkert, faktiskt är konsthistoriska utställningar ett utrymme som ibland kan ge lite andra utrymme. Recensenterna har möjligheten att något mera ägna sig åt konsten och mindre åt plakatpolitiken. Se t ex Ingela Linds friare recension (DN) medan Magnus Florin (Expressen) gräver ned sig i representation och det fruktade spöket nationalismen.
Och på tal om nationalism så kan man lugnt säga att Grön Ungdom envetet hyllar relativismen och andra kulturers djupa välsignelse kontra den svenska (dock erkänner man att det skall finna en sådan). Anklagelseakten mot svensk kultur hörde man oftare för några år sedan men den lever ännu. Det blir liksom lite nostalgiskt (Expressen)