Venedigbiennalen som öppnar i maj kommer att få ett performanceprogram (Art Newspaper). Det är inte lätt att komma med något nytt på de stora konstscenerna men curatorn Ralph Rugoff gör naturligtvis så gott han kan. Dels har han bara nu levande konstnärer med som får visa upp sig på två utställningar och dels tillkommer alltså performanceprogrammet. Detta program riktar sig i praktiken till press och media eftersom det bara pågår under en vecka i samband med öppningen. Det blir visserligen också en ytterligare vecka vid avslutningen i november men det lär inte bli någon publikstormning vid den tiden. Å andra sidan är besökarna tämligen ointressanta eftersom mediering är huvudsaken.
Nå, vad handlar då performanceprogrammet om? Ja, inte oväntat: “the current urgencies that we face at home and abroad” med tillägget att det kommer att handla en del om ”gender and nationality”. Sålunda ytterst aktuellt och angeläget men för konstens vidkommande har man nu kört dessa ämnen väl länge och frågan är om konstvärldens agenter behöver ta ytterligare ställning i dessa ärenden. Samtidigt är det fullt förståeligt att man inte kan göra en mera aggressiv biennal. En curator vill ogärna göra sig omöjlig och får därför anpassa sig till bevakarna för att med någon kreativ disposition beveka kritikerna.
Man får nog säga att den intressantaste delen av utställningen är när konstvärldens elitstyrkor samlas under pressdagarna och därmed ställer ut sig själva. Och sedan de två givna momenten: Har curatorn lyckats? Vilka blev vinnarna av guld- och silverlejonen?
Man skall inte förglömma de otaliga festerna och alla band som knyts. Med Venedig som operakuliss sker det mycket både på och bakom scenen.