Venedigbiennalen som öppnar i maj kommer att få ett performanceprogram (Art Newspaper). Det är inte lätt att komma med något nytt på de stora konstscenerna men curatorn Ralph Rugoff gör naturligtvis så gott han kan. Dels har han bara nu levande konstnärer med som får visa upp sig på två utställningar och dels tillkommer alltså performanceprogrammet. Detta program riktar sig i praktiken till press och media eftersom det bara pågår under en vecka i samband med öppningen. Det blir visserligen också en ytterligare vecka vid avslutningen i november men det lär inte bli någon publikstormning vid den tiden. Å andra sidan är besökarna tämligen ointressanta eftersom mediering är huvudsaken.
Nå, vad handlar då performanceprogrammet om? Ja, inte oväntat: “the current urgencies that we face at home and abroad” med tillägget att det kommer att handla en del om ”gender and nationality”. Sålunda ytterst aktuellt och angeläget men för konstens vidkommande har man nu kört dessa ämnen väl länge och frågan är om konstvärldens agenter behöver ta ytterligare ställning i dessa ärenden. Samtidigt är det fullt förståeligt att man inte kan göra en mera aggressiv biennal. En curator vill ogärna göra sig omöjlig och får därför anpassa sig till bevakarna för att med någon kreativ disposition beveka kritikerna.
Man får nog säga att den intressantaste delen av utställningen är när konstvärldens elitstyrkor samlas under pressdagarna och därmed ställer ut sig själva. Och sedan de två givna momenten: Har curatorn lyckats? Vilka blev vinnarna av guld- och silverlejonen?
Man skall inte förglömma de otaliga festerna och alla band som knyts. Med Venedig som operakuliss sker det mycket både på och bakom scenen.
Att stoppa båtflyktingarna, förvara hundratusentals nordafrikaner på några öar, införa skjuttillstånd mot inbrottstjuvar är verkligen ”urgencies”, och Venedig ligger ganska nära. Jag kan tänka mig att de ansvariga hellre ser att det provas vin med tilltugg.
Här hemma händer det saker. Om Alice Teodorescu går till Moderaterna, så bör det betyda att moderaterna två fiaskon efter Reinfeldtkatastrofen åtminstone försöker triangulera sd. Eftersom sd´s tillväxt och erövring av en femtedel av valmanskåren är effekten av ansvarslös invandringspolitik, och inte vitt spridd ”fascism”, bör det hälsas som glädjen över annans tillnyktring. Men risken finns förstås att moderaterna vill att hon ska stå i deras tält och kissa ut, hellre än utanför deras tält och kissa in. Moderaterna är för fri invandring, och tycker att lite lösspringande mördare och torterare är ett rimligt pris för andra att betala.
Att moderaterna faktiskt saknar all stabil konservativ trovärdighet ingår numera i kalkylen. Högerpartiet är inget högerparti. Tre av fyra borgerliga ledare framstår som absolut odugliga, och med såna kan man inte hoppas vinna val. Ebbas framgångar ska ses i ljuset av fjantarna som leder ”liberalerna” och moderaterna. Ingenting tyder på att Ebba har någonting att komma med i praktiken. Sk skarpa åtgärder lyser med sin frånvaro.
Med andra ord PM – för Sverige finns inget hopp?
Lars V. och första stycket och sista mening med sitt ord ”mediering”, vad är detta mediering för yttring?
Vilken del av texten eller mening i första stycket är ordet tänkt att kopplas till?
”Mediering” avser press och andra mediers kritik och rapportering från biennalen. Det är naturligtvis det mest väsentliga.
Wallström är bestört över att ett islamistiskt land vill följa Koranen och stena homosexuella och otrogna.
Kanske är det dags att hon tar och öppnar den där boken.