Sålunda var det åter dags för Dan Park att äntra skranket. En konstnär i domstolen men av starkt begränsat medieintresse. Enligt det referat som återges hos Snaphanen var det en ur konstens synpunkt intressant tillställning. Åklagaren gav sig, efter att ha framlagt Park som ett allvarligt hot för svarta människor, utan förbehåll in i en konstdiskussion. Det gick för sig eftersom försvaret envist vägrar att låta det bli en konsträttegång. Elementära frågor om konst och tolkning av konstverk skulle naturligtvis ha förklarats av en sakkunnig. Som man alltid brukar göra i konsträttegångar. Det brukar fungera.
Jag får anta att det inte är någon medveten strategi att
göra svagt ifrån sig från försvarets sida. Park har redan befäst sin historiska
position med ett hedrande fängelsestraff och han har lyckats få praktiskt taget
hela den svenska konstvärlden på bästa mobbningshumör. Helt lyckat är det inte
att skapa en sådan obalans. Som det ser ut nu får han inte någon medvind trots
att åklagaren fick ur sig sådana godbitar som: ”Men du har ju inte skrivit en
förklarande text! Det är omöjligt för människor som ser dina bilder att förstå
hur de ska tolkas!”
Nåväl, vi har ju helt klart ett exempel på såväl
överskridande som provocerande konst. Men det räcker inte, den avgörande frågan
är kvaliteten. Och den står konstvärlden för vilket självfallet inte renderar
Park särskilt många pluspoäng. Men det kan ändra sig, fast det skulle inte
skada med lite genomtänkt strategi.
