2815: Moraliteter i konstvärlden

Postat den 2019 9 juli av Lars Vilks

De kränktas kör har snart ljudit under flera decennier och volymen har inte minskats. Tvärtom, känsligheten har nått magnifika höjder. Victor Arnautoffs muralmålning i George Washington High School I San Francisco har blivit föremål för en intressant behandling. Till en kostnad av mer än en halv miljon dollar har det beslutats att målningen skall tas bort. Konstnären avsikt är välkänd, en kritisk bild av USA. Men kontexter betyder ingenting för de lättkränkta som blott behöver se något som verkar svårt för att högljutt vrida sig i plågor. Hysterin har föranlett högst rimliga protester.

Om det nu skulle vara nödvändigt att åtgärda saken borde det finnas enklare sätt än att satsa en halv miljon dollar på kränkningskontot. Man kan t ex hänga ett tygstycke över den tills upphetsningen har lagt sig. Men det är möjligt att det handlar om att målningen över huvud taget finns. (artnet)

Olafur Eliasson är en av tidens storheter i konstvärlden. Han har alltmer sökt sig till aktivism och nu blir det fullt klimatkoncept i Tate Modern. En svår genre i den symboliska avdelningen. Men mest intressant är Eliassons uttalande om vår tids högre moral. Ja, det torde främst gälla konstvärlden och dess protester mot sponsorer som inte förtjänat sina förmögenheter på ”rätt sätt”. Men i alla fall tänker han sig att i varje fall några i konstvärlden har stigit lite högre:

“What is more important is how we navigate the future with our newly acquired higher moral standards.” (artnet)

Publicerat i om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2814: Vår ständiga teater

Postat den 2019 8 juli av Lars Vilks

Ofrånkomligt att framväxten av den politiska teatern tillhör vår tids fenomen. Teatern är relationell och sålunda interaktiv. Den terapeutiska funktionen är naturligtvis välgörande genom ständiga möjligheter till utlevelse. Och inlevelse.

Almedalen bjöd inte på särskilt många stora dramatiska höjdpunkter men något blev det. T ex gick Ebba Busch Thor över en gräns. Det kallas för gränsöverskridande och i konsten är det eftertraktat. Dock skall det göras på rätt sätt. Först skall det bli fel för att sedan bli rätt. Men det betyder inte att om det från början är fel att det senare kommer att bli rätt. Jag antar att detsamma gäller i politiken.

NMR är en nödvändighet för att den rätta Almedalsstämningen skall infinna sig. Kan man inte profilera sig på annat sätt kan man tillgripa indignation inför NMR. Självfallet ingår förbud mot NMR i denna profilering från högsta ort. Enklast kan man möta de avogas bittra klagan genom att tillsätta en kommitté. Ett operamässigt inspel, jag tänker omedelbart på en sjungande liten församling ”quartetto kommiteum”. Men det lär stanna vid ansatsen på alla sätt (SvT)

Inte kommer man ifrån Åkesson, understundom kallad Lord Byron från Sölvesborg. En stor skara står alltid beredd att omedelbart reagera på något uttalande som skulle kunna uppfattas som besvärande ultranationalistiskt. Den här gången gick det lite för fort eftersom Åkesson talade genom citat av Vilhelm Moberg. Det litterära intresset var naturligtvis inte Åkessons primära avsikt men i alla fall kom det lite bildning in i den politiska teatern som sedan kunde slå sig lös i en veritabel huggsexa där det ena gav det andra. Barberaren i Sevilla lever än. (SvD)

Att tala genom citat är försåtligt enär man aldrig kan veta om det är det ena eller det andra som gäller. Eller som titeln på en av Svante Nordins böcker ”Förlåt jag blott citerar”.

Publicerat i politik | 6 kommentarer

2813: ”Vit kultur”, numera en ständig repris

Postat den 2019 7 juli av Lars Vilks

Ständigt ett ältande om ”vit kulturs överlägsenhet”. I en artikel som utgår från klassisk musik kan man t ex ta del av följande:

”Western classical music is not about culture. It’s about whiteness. It’s a combination of European traditions which serve the specious belief that whiteness has a culture—one that is superior to all others. Its main purpose is to be a cultural anchor for the myth of white supremacy. In that regard, people of color can never truly be pioneers of Western classical music. The best we can be are exotic guests: entertainment for the white audiences and an example of how Western classical music is more elite than the cultures of people of color.”

Onekligen blir det svårt att manövrera eftersom kritik mot vit kultur är legio i den kulturen. Samtidigt som den är framgångsrik. Om man kastar en snabb blick på bildkonsten kan man konstatera hur den har slagit genom i hela världen. Konstens som exempel på vit kulturs primära position är inte enbart en maktposition utan även en form för emancipation som inte har någon annan motsvarighet. Konsten som icke-auktoritär och överskridande är svårt att komma ifrån. Som artikelförfattaren skriver är han på insidan av denna kultur och ser sig som outsider-insider. Det är ingen ovanlig hållning och mycket av konstens överskridande baseras på sådana individer.

Publicerat i konstteori, politik | 62 kommentarer