Klimatpaniken får bedömas som en hygglig nyhet. Utan tvekan har den skapat en rad högst intressanta fenomen som olika sorter skam och en välgörande känsla av undergång i hopplöshetens tecken. Klimat-Greta har varit ett medievinnande inslag på en formidabel nivå, betydligt intressantare än Al Gore. Vi skall komma ihåg att vi ännu är kvar i det postmoderna: språket är huvudsaken, långt verkligare än något annat. Svagheten är att det går lite för långsamt enär vår tids nyhetsflöde kräver en strid ström av upptrappningar och sensationella händelser.
En särskild avdelningen är alla mikroinsatser som den enskilde eller det lokala kan engagera sig i. Fenomenet har fått en viss betydelse i radikala kretsar. När man inte kan skapa någon förändring genom revolution eller något i den stilen kan man istället inrikta sig på små saker som helt saknar betydelse. ”Visa motstånd”, som det brukar heta i konstsammanhang. Man behöver bara visa att man inte följer de vanliga ordningarna utan att för den skulle ställa till någon större oreda.
Klimatinsatserna för den enskilde framträder starkast inom handeln. Vi har möjligheterna att t ex välja mellan ett klimattvättpulver eller ett vanligt. Valet är intrikat eftersom det också kan finnas en tillfredsställelse att välja den onda sidan och på så sätt visa motstånd mot det rekommenderade valet. Flygskammen tillhör också de små insatserna men mest på det psykologiska planet alldenstund det kan sluta med svår ångest för den i själen svage. Antagligen är det mest mode i detta och framgent kommer man nog att fortsatt stämma in i den italienska eurovisionsschlagern från 1958: ”Volare”.
