2827: Vem får med vem?

Postat den 2019 3 augusti av Lars Vilks

Konsten och yttrandefriheten, Helle Merete Brix skriver om detta (Pov.int). Hon kommer bland annat in på en gammal käpphäst, vem som vill och får och bör vara med vem. Det sägs ju ofta att man inte skall delta om den eller den är med eller i det och det sammanhanget emedan man då ”legitimerar” eller ”normaliserar” det oönskade. Jag har själv fått den anklagelsen ett antal gånger. Mankan dock undra om det någonsin skett att någon eller någon blivit legitimerad eller normaliserad. Jag känner inte till något sådant fall. Att bli godtagen inom den rådande uppfattningen är en komplicerad historia och när det sker blir det automatiskt normalt. Finns det något exempel på att någon eller något blivit accepterad som inte borde ha blivit det?

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 27 kommentarer

2826: Att överskrida politiken

Postat den 2019 1 augusti av Lars Vilks

Politiken har blivit så central att intet annat kan stå upp mot den eller motstå den. Konstens insatser på området skall inte helt förringas enär den i sina bästa stunder kan åstadkomma politiska berättelser eller fragment som är befriande ogenomträngliga. Boris Johnson har fått en framträdande roll i den verbala dramatiken och hans recitation ur Iliaden slår det mesta (abc.net)

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2825: Konstkampen i USA

Postat den 2019 31 juli av Lars Vilks

En sak kan man säga om konstens möjlighet att påverka politiken. Internt är det fullt möjligt. Det senaste exemplet är Warren B. Kanders, vice ordförande i Whitneymuseets kommitté. Hans företag framställer bland annat tårgas något som betraktas som oetiskt. Protester har förekommit under en längre tid och i samband med Whitneybiennalen har åtta konstnärer meddelat att de drar tillbaka sina verk om inte Kanders avpolletteras. Entusiasmen kan dock inte sägas vara överväldigande stor bland biennalens konstnärer eftersom 75 konstnärer deltar och uppenbarligen är karriären viktigare för de flesta. Men högljuddheten har segrat och man blir av med Kanders.

Att sätta gränser för vad som är oetiskt är inte enkelt och inte minst genom att protesterna brer ut sig inom de nuvarande aktuella områdena representation och postkolonialism. Som Ben Davis noterar (artnet) ger man sig också på konstkritikerna när de är vita män.

Men sådan ser konstens frontlinje ut. Inte mycket om konsten utan vilka som skall få vara med och om hur värdegrunden skall formuleras.

Publicerat i Biennaler, politik | Lämna en kommentar