Vilks.net

Uppföljningen av statsministern mindre lyckade framträdande är ännu ett led i den smärtsamma frågan om invandring och asylpolitik. Och den har spätts på med en svenskregistrerad minister i Irak. Under många år framställdes invandringen som en synnerligen lönsam verksamhet men den analysen visade sig enbart vila på några lösa förhoppningar. Det tog dock lång tid innan frågan ens kunde diskuteras offentligt. Så kom brottsligheten och budet är från försvarsalternativet att, som t ex Anders Lindberg (Aftonbladet) och statsministern menar ”enligt forskningen är klass och segregation de viktigaste orsakerna till varför vissa människor hamnar i utanförskap och brott.”

Jovars, det kan säkert vara riktigt. Men det är inget egentligt svar. Hur uppkommer i det här fallet ”klass och segregation”? Naturligtvis genom en invandring som man inte klarar av att integrera. Det har man dessutom vetat länge men utnyttjat makten att tysta ner kritiken och hoppas på ett under.

Betydligt enklare hade varit att långt tidigare lägga alla korten på bordet och sedan komma fram till vad som skulle en, som det heter, ”hållbar” lösning. Nu blev det istället en hållbar lösning för SD.

Att ha olika åsikter kan vara problematiskt och särskilt i sådana fall när det finns någon officiellt rekommenderad åsikt som inte bör ifrågasättas. Det känner man igen sedan länge. På senare tid har detta ändrats en del och initiativtagare till öppna samtal har t ex tagits av Stina Oscarson och Navid Modiri. Intresset har varit stort och rädslan för att det skulle ställa till med svåra störningar i samhällsapparaten har visat sig obefogad. Inte märkligt att SvT tar upp tråden.

Petter Larsson håller fast vid rädslan för samtal och anför ett lite besynnerligt exempel som tydligen skall vara vägledande för hur illa det kan bli (Aftonbladet). Ser man på de diskussioner som SvT har haft ”Bilbehov och bensinpris”, ”Kött och klimat” förefaller det inte särskilt hårresande.

Larsson menar: ”Det är en farlig idé, särskilt när den som nu initieras ovanifrån, som faktiskt tangerar den högerradikala drömmen om att ena ett splittrat folk i en politisk harmoni, där konflikter och åsiktspluralism undertrycks.”

Vad jag kan förstå hämtar Larsson sin ideologiska ståndpunkt från den något bedagade postmodernismen: ”Politik handlar inte om att komma överens om bästa tekniska lösningar på problem vi redan är ense om. Vilka problem vi ser och hur de och deras lösningar formuleras är alltid en fråga om makt. Politik handlar om konflikt mellan olika grupper som kämpar om sådan makt. Dessa grupper är aldrig naturgivna, utan formeras (eller formeras inte) kring de konfliktlinjer som faktiskt finns i samhället: rasister mot antirasister, miljökämpar mot tillväxtivrare, arbetare mot kapitalister.”

Det där med makt kommer från Nietzsche och övertogs med tacksamhet av Foucault och Lyotard. Det är klart att det mesta kan ses som en maktkamp men det räcker inte att komma med det, den förklaringen biter sig själv i svansen. Det finns fler motiv t ex att man tycker att något är bättre än något annat. När Larsson skriver sin artikel menar han nog inte att han för en maktkamp utan att han har en god åsikt. I postmodernismen vände man sig gärna till extrema exempel (allting är möjligt) och det har som vi såg ovan också Larsson utnyttjat. Till den postmoderna diskursen hörde också att peka ut upplysningstraditionen och modernismen vars ledande gestalt är företrädaren för Frankfurtskolan Jürgen Habermas.

”Men förmodligen är det väl mer Habermas-influerade demokratiidéer om dialogens betydelse som spökar, där förnuftiga människor förväntas kunna resonera sig fram till beslut för ”det allmännas” bästa.

Den som tror det har inte förstått vare sig politikens väsen, eller den pluralistiska demokratins storhet”, skriver Larsson.

Larssons tycks numera tillhöra en något bedagad skola. Habermas aktier har länge varit i stigande och postmodernismens relativiseringar är mest tröttsamma.

Vi vet att värdegrunden har blivit det älskade objektet för att skapa en affekterad rörelse bland betraktarna. Vare sig det rör sig om ett angrepp eller ett försvar. Den lilla filmen från Staffanstorp är ett utmärkt exempel på hur lite det behövs för att sätta hjulen i rullning. En i för sig hopplös film men frågan är om producenterna har räknat på den uppmärksamhet som man trots allt kunde räkna med. Värdegrundsklimatet har dock nått en punkt där vinsten vid dåligt uppförande är större än förlusten. Frågan är om det längre spelar så stor roll vad man tycker. Möjligheten att demonstrera sin rättrådighet finns alltid och tillräckligt många indignerade debattörer tog tillfället. Clas Ohlson tog också tillfället i akt att visa upp sig (Expressen). Hade inte anstormningen kommit hade det inte blivit något som helst. Nu fick man 264 000 intresserade på YouTube.