Sedan partiledare Åkesson framlagt sin syn på konsten och kulturen (SvT) visade sig sammanfattningen om konsten vara att den skulle vara ”fin och trevlig”. Ett sådant yttrande har naturligtvis fått den svenska konstvärlden att gå i taket. För den oinvigde kan betyget ”fint och trevligt” låta rimligt positivt men givetvis är det något av det värsta man kan säga om ett konstverk. Visserligen är omdömet inte orimligt. I praktiken är det mesta av vad som produceras inom konsten i bästa fall ”fint och trevligt”, men man säger absolut inte så. ”Intressant”, ”spännande utveckling”, ”verkligen övertygande” osv.
Att ta strid i den här frågan är inte så lätt eftersom
konsten upphöjda överlägsenhet skall demonstreras gentemot ett lättviktigt
populistiskt utspel. Ur politisk synpunkt kan det säkert fungera. Man kan nog
utgå ifrån att en stor del av befolkningen finner ”fint och trevligt” högst
rimligt. Därmed kan partiet fånga in en och annan röst inom avdelningen
kulturpolitik, en bransch med ytterst små ekonomiska konsekvenser.
Opinionsbildning emot Åkesson är inte någons större sak. Inom kultursektorn kan
han ändå inte vinna några anhängare.
Linda Fagerström (SDS) gör ett tappert försök som inleds: ”’Fint och trevligt’. Så beskrev Jimmie Åkesson sitt konstideal förra veckan. Om jag vore konstnär och någon beskrev min konst så skulle jag sluta direkt. Ett större misslyckande finns ju inte.
Fint och trevligt är det när någon håller upp dörren för dig. Eller när en offentlig toalett är välstädad. Men konst?” Hon nämner som förebilder Da Vinci, Picasso och Stina Wollter och försäkrar läsarna att det finns hundratusentals konstintresserade som inte vill se något som är ”fint och trevligt”. Jodå, den som känner vilken vokabulär som är bruklig skulle naturligtvis aldrig trampa så fel. Men samtidigt är det inte så värst mycket bevänt med konstprovokationerna. De följer i regel den politiska mainstream och ”fint och trevligt” blir utbytt mot att lyfta angelägna och svåra frågor om kön, klass, etnicitet, klimat och dessutom göra front mot den galopperande högerextremismen och kapitalismen.
Svårt. Det torde stanna vid ”var och en till sitt”.
