2896: Moteldens svårigheter

Den irakiske försvarsministerns socialbidrag är en färgstark nyhet och blir dessutom ett inslag i invandringens kostnader och problem. Det är ingen bra nyhet för den hårda vänsterlinjen. Det krävs moteld men på sin höjd kan det nå upp till självtillfredsställelse. I alla fall försöker ETC att påtala obetalda studieskulder och kapitalistiska transaktioner som utan större framgång jagas av skatteverket. Dramaturgin och komiken saknas.

Representanter för partierna i riksdagen håller föreläsningar på Göteborgs universitet. Men när man kom till SD och Richard Jomshof blev det för mycket för många akademiker som startade ett upprop för att få stopp på det hela. Aviseringen om framträdandet gav upphov till ”rädsla och oro”. Fascistiska krafter, Ungern och Polen åberopas. Uppenbarligen hänger man inte riktigt med i strategierna eftersom sådana utspel är ett sätt att återigen omhulda partiet. Sätter man dessutom yttrandefriheten på spel har man inte mycket att vinna. (Expressen)

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 14 kommentarer

2895: Fint och trevligt

Sedan partiledare Åkesson framlagt sin syn på konsten och kulturen (SvT) visade sig sammanfattningen om konsten vara att den skulle vara ”fin och trevlig”. Ett sådant yttrande har naturligtvis fått den svenska konstvärlden att gå i taket. För den oinvigde kan betyget ”fint och trevligt” låta rimligt positivt men givetvis är det något av det värsta man kan säga om ett konstverk. Visserligen är omdömet inte orimligt. I praktiken är det mesta av vad som produceras inom konsten i bästa fall ”fint och trevligt”, men man säger absolut inte så. ”Intressant”, ”spännande utveckling”, ”verkligen övertygande” osv.

Att ta strid i den här frågan är inte så lätt eftersom konsten upphöjda överlägsenhet skall demonstreras gentemot ett lättviktigt populistiskt utspel. Ur politisk synpunkt kan det säkert fungera. Man kan nog utgå ifrån att en stor del av befolkningen finner ”fint och trevligt” högst rimligt. Därmed kan partiet fånga in en och annan röst inom avdelningen kulturpolitik, en bransch med ytterst små ekonomiska konsekvenser. Opinionsbildning emot Åkesson är inte någons större sak. Inom kultursektorn kan han ändå inte vinna några anhängare.

Linda Fagerström (SDS) gör ett tappert försök som inleds: ”’Fint och trevligt’. Så beskrev Jimmie Åkesson sitt konstideal förra veckan. Om jag vore konstnär och någon beskrev min konst så skulle jag sluta direkt. Ett större misslyckande finns ju inte.
Fint och trevligt är det när någon håller upp dörren för dig. Eller när en offentlig toalett är välstädad. Men konst?” Hon nämner som förebilder Da Vinci, Picasso och Stina Wollter och försäkrar läsarna att det finns hundratusentals konstintresserade som inte vill se något som är ”fint och trevligt”. Jodå, den som känner vilken vokabulär som är bruklig skulle naturligtvis aldrig trampa så fel. Men samtidigt är det inte så värst mycket bevänt med konstprovokationerna. De följer i regel den politiska mainstream och ”fint och trevligt” blir utbytt mot att lyfta angelägna och svåra frågor om kön, klass, etnicitet, klimat och dessutom göra front mot den galopperande högerextremismen och kapitalismen.

Svårt. Det torde stanna vid ”var och en till sitt”.

Publicerat i konstteori, politik | 7 kommentarer

2894: Retrorätt

I dessa tider är det läge att hålla sig a jour med vindriktningen. Att stå på den säkra sidan och framkasta ett korrekt förslag som ändå bär löjets skimmer. Jonas Gardell vill döpa om Augustpriset till Selmapriset (Expressen). För att komma i rätt stämning får han först recensera: ”Strindberg var absolut en hygglig författare, åtminstone intressant som dramatiker, och som person var han fascinerande komplex – småsint, grälsjuk, skvallrig, intrigant, självförhärligande, och inte minst detta att han var så extremt lätthotad i sin manlighet gör honom spännande.

Men måste vi verkligen fortsätta hylla honom som den absoluta förebilden för oss andra författare?”

Jag tyckte särskilt om ”hygglig författare” och ”intressant som dramatiker”. Ett sådant betyg är det inte svårt att leva upp till och därmed är Strindberg en dussinskribent. Skriva kunde han och om hans position torde man vara tämligen enig i den litterära världen. Men ur dagens synvinkel hade han naturligtvis inte de rätta åsikterna. Vi ser det här återkomma. Att vår tid har funnit den absoluta rättfärdigheten och därmed må historien begynna med oss rättfärdiga.

Sedan är det annan sak om ”oss andra författare” skall se Strindberg som absolut förebild. Gardell kan väl välja vilken förebild han önskar, t ex Selma Lagerlöf. Eller är det nödvändigt att rättfärdighetsflocken måste vara enig om sina exempel på författare med rätt värdegrund?

Publicerat i Böcker, politik | 6 kommentarer