Den amerikanska likvideringen av en betydande iransk
skurkgeneral har engagerat idag. Man inser snart att händelsen är en av dessa
ständigt inkommande spelbrickor som används i det grundmurade ideologiska
ställningskriget. Tämligen få individer torde ha några större sympatier för
generalen men i valet mellan honom och Trump blir det ändå generalen som får
försvaras om man tillhör den antitrumpska ligan. Naturligtvis bör generaler med
ett makabert register av skändligheter ställas inför rätta. Men eftersom det
finns diktaturer gäller andra spelregler. Osv.
Filosofen Torbjörn Tännsjö brukar dyka upp med en del rätt märkliga idéer. Idag har han fått uppmärksamhet för sitt förslag att inte könsdiskrimera idrotten. Detta har föranlett syrliga kommentarer lite över allt. Hans förslag får nog sägas vara orimligt men inte på de premisser som de flesta (tydligen utan att ha läst hans DN-artikel) har anammat. Han skriver:
”Låt kvinnor tävla mot män med samma fysiska villkor i
gemensamma klasser.
Hur är det då med idrotten? Den utgör en näst intill
offentlig inrättning med sina organisationer, ekonomiskt sammanflätade med
statsmakten. Där tas könsdiskrimineringen för given. Tanken är väl att skydda
det ”svagare” könet genom en förment neutral diskriminering. Resultatet blir
ändå orättvist. Kvinnor tillåts inte tävla med och besegra män på lika fysiska
villkor.
Det går att konstruera klasser inom idrotter som gör det
möjligt för individer att mötas, utan avseende på kön. Man får dela in på
grunder som är direkt relevanta för prestationsförmågan (längd, vikt,
muskelmassa, halt av testosteron i blodet och så vidare).”
Logiskt korrekt tänkt men idrotten skulle förvandlas till
ett laboratorium för mätningar av varje tävlande individs prestanda och sedan
kommittéer som skall avgöra klassificeringarna. En tävling i sig som skulle
tilldra sig minst lika stort intresse som själva utövandet.