När Thomas Engström (Aftonbladet) ger sig på det han kallar för den reaktionära kulturkritiken har han siktet inställt på filmer. I upptakten drar han dock på ordentligt och slår fast att ”Den reaktionära kulturkritiken gillar begriplighet: måleri som hyllar verkligheten med fotografisk plikttrogenhet, marschfasta versmått, et cetera.”
Den reaktionära kulturkritiken i måleriet skulle vara en samling älskare av fotorealistisk konst. Som dessutom gillar ”begriplighet”. Om det existerar en sådan kategori har jag svårt att tro att de t ex inte skulle vara förtjusta i sådant som impressionism eller väl valda delar av konsthistorien. Lika ofrånkomligt är att den extrema delen av den radikala kulturkritiken torde vara lika förtjust i begriplighet i form av givenpolitisk agenda och plakatkonst. Men det är ju uppenbart att opinionsbildarna inte bryr sig om detaljerna.
Elittrupperna i samtidskonsten kan både sägas vara en liten grupp och en stor. Liten på så sätt att de är en numerärt obetydlig del av konstvärlden men stor genom att det rör sig om tiotusentals agenter. I de riktigt framskjutna lagerna kan den insatte spåra nätverken och närheten mellan många av de inblandade. Nästa års Venedigbiennal har just fått sin curator utsedd, italienskan Cecilia Alemani, verksam i New York. Hon är maka till den vida kände curatorn Massimiliano Gioni, han också italienare som är verksam i New York. Han ledde Venedigbiennalen 2013. Ingen skugga skall falla över Alemani, man kan vara säker på att hon kan sin sak. Men lite märkligt är det trots allt och man kan nog utgå ifrån att Italien gärna gynnar sina egna i nationell stolthet.
