2923: Reaktionärt och familjärt i konsten

När Thomas Engström (Aftonbladet) ger sig på det han kallar för den reaktionära kulturkritiken har han siktet inställt på filmer. I upptakten drar han dock på ordentligt och slår fast att ”Den reaktionära kulturkritiken gillar begriplighet: måleri som hyllar verkligheten med fotografisk plikttrogenhet, marschfasta versmått, et cetera.”

Den reaktionära kulturkritiken i måleriet skulle vara en samling älskare av fotorealistisk konst. Som dessutom gillar ”begriplighet”. Om det existerar en sådan kategori har jag svårt att tro att de t ex inte skulle vara förtjusta i sådant som impressionism eller väl valda delar av konsthistorien. Lika ofrånkomligt är att den extrema delen av den radikala kulturkritiken torde vara lika förtjust i begriplighet i form av givenpolitisk agenda och plakatkonst. Men det är ju uppenbart att opinionsbildarna inte bryr sig om detaljerna.

Elittrupperna i samtidskonsten kan både sägas vara en liten grupp och en stor. Liten på så sätt att de är en numerärt obetydlig del av konstvärlden men stor genom att det rör sig om tiotusentals agenter. I de riktigt framskjutna lagerna kan den insatte spåra nätverken och närheten mellan många av de inblandade. Nästa års Venedigbiennal har just fått sin curator utsedd, italienskan Cecilia Alemani, verksam i New York. Hon är maka till den vida kände curatorn Massimiliano Gioni, han också italienare som är verksam i New York. Han ledde Venedigbiennalen 2013. Ingen skugga skall falla över Alemani, man kan vara säker på att hon kan sin sak. Men lite märkligt är det trots allt och man kan nog utgå ifrån att Italien gärna gynnar sina egna i nationell stolthet.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 2 kommentarer

2922: Leif Eriksson, konstnär

Idag var det Leif Erikssons (1939-2019) begravning.

Jag och Leif samarbetade under många år. Vi gjorde utställningar och andra arrangemang tillsammans. Liksom jag blev Leif konceptkonstnär under senare delen av 1970-talet. Vid den tiden var konjunkturerna för konceptkonst inte de bästa men efter hand kom tiden i takt med oss båda. Leif blev känd genom sitt projekt om Max Walter Svanbergs fiffel med grafik. Hela den historien kan läsas här.

Hans specialitet var konstnärsböcker (”Artist’s Books”). Inte böcker om konstnärer utan böcker som i sig är egna och konceptuella konstverk. Hans förlag Wedgepress & Cheese gav ut både egna och andras böcker och ägde också en stor samling ”Artist’s Books”. En betydande del av denna finns numera på Ystads konstmuseum.

En av höjdpunkterna i hans konstproduktion var nytrycket av Sveriges mest berömda frimärken Tre Skilling Banco Gul (The Yellow Error). Presentationen av projektet skedde genom stora utskick av brev alla frankerade med endast Tre Skilling Banco Gul-frimärket. Det gick bra ett tag men postcentralerna upptäckte den ovanliga frankeringen. Dock inte samtidigt. Jag var behjälplig med att posta brev utanför Malmöområdet där det ännu en liten tid fungerade. Polisanmälan följde men förundersökningen lades ner sedan man konstaterat att det omöjligen kunde vara fråga om bedrägeri. En bedragare skulle knappast försöka lura postverket med en tre skilling banco gul…

Leif är borta från det fysiska livet men som konstnär kommer han att fortsätta att verka. Jag tror inte att han kommer att glömmas bort.

Jag och Leif med konstnärböcker 1979
Leif återinviger Nimis efter branden 1985.
Leif Eriksson tillsammans med Sture Johannesson (1935-2018). Herrarna var inte särdeles kontanta med varandra. Förmodligen var Sture irriterad över Leif som provkatöruppkomling i den malmöitiska regionen. Vid det här tillfället i Lund när Torsten Weimarck disputerade 1979 råkade de hamna bredvid varandra.
Publicerat i om utställningar m m | 4 kommentarer

2921: Nedslagen skulptur blir mer konst

Zlatanstatyn har väckt en del uppmärksamhet och jag har skrivit en artikel om saken i SDS. Artikeln är låst. Hur som helst är vandaliseringen något som förändrar verket. Naturligtvis och ofrånkomligen i destruktiv anda men samtidigt konstruktivt. Skulptören Peter Linde utför arbeten i klassisk stil och ser enbart negativt på händelserna. Emellertid har våldsverkarna skapat ett stort intresse kring skulpturen som i sig är tämligen ointressant. Den processuella förstörelsen har skapat en helt annan formvärld och man kan inte undgå att den har blivit modernistiskt expressiv (se t ex Aftonbladet). Eftersom ett konstverk är beroende av vilka historier och händelser som kan förknippas med det blir Zlatanstatyn betydligt bättre genom vandalernas våldsamma kreativitet.

Rentav blir det ett skulpturprojekt som tar steget in i samtidskonsten sedan det har utvecklats en rad teorier om vilka som ligger bakom. Per Svensson menar t ex i DN: ”I Malmö sågades natten till söndagen en staty gjuten i klassisk kitschform bokstavligen jäms med fotknölarna. Den har nu förts bort i svart liksäck, offer för ett kulturkrig. Det är dock inte alldeles självklart att gärningspersonerna är militanta modernister och estetiska extremister, fyllda av hat mot heroiserande bronsstatyer. Det mesta pekar snarare på att de delar Louise Erixons övertygelser att bra konst ska manifestera ”samhörighet”. (Låst artikel men fin bild). Flera bud och alltså inte bara besvikna fotbollsentusiaster, Lindes skulptur blir då en möjlig undersökning av kulturpolitik och rasism.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 6 kommentarer