Vilks.net

Igår såg jag dokumentären på SvT Play om Hilma af Klint. Helt klart är det en propagandafilm som på alla sätt vill göra af Klint till en banbrytande konstnär. Det görs en väldig affär om hur svårt det var för kvinnliga konstnärer – med tanken att af Klint valde teosofin eftersom den skulle ge bättre möjligheter. Visst var det besvärligt för kvinnliga konstnärer men inte omöjligt. Ungefär jämnåriga med af Klint kan man räkna upp några exempel: Jenny Nyström, Eva Bonnier, Anna Ancher, Helene Schjerfbeck, Hanna Pauli. Men det är bara svepskäl eftersom hungriga konsthistoriker är ute efter en långt större skalp: En banbrytande äldre kvinnlig konstnär.

Det skall stå klart att Hilma af Klint har skapat ett fantastiskt verk, en genuin besatthet som har många kvaliteter. Problemet är vilken kategori den skall falla under. Klint valde själv spiritism och teosofi och tycks helt ha saknat intresse för samtidskonsten trots att hon efterlämnat otaliga anteckningsböcker. Att hennes verk skulle vara konstverk måste ha varit en långsökt tanke utifrån hennes eget perspektiv. De mest radikala riktningarna i Paris, främst impressionismen, hade inget genomslag bland svenska konstnärer som intog en hovsam salongsinspirerad naturalism. På 1890-talet hade man symbolismen och med den kom ett bredare konstnärligt intresse för teosofiska spekulationer. Men det rörde sig hela tiden om att använda sig av sådant för att skapa konst. Kandinsky gav t ex inga väsentliga bidrag till teosofin. Hans väg till den abstrakta konsten gick genom Monets höstackar och en gradvis förenkling av hans landskap med figurer och städer.

Om konstvärlden vill skapa en banbrytande Hilma af Klint kan den göra det genom den självklara utnämningen: Vi bestämmer oss för det. Några av de underbyggande argumenten är att hennes verk liknar konstverk och har estetiskt värde, intrikat symbolik och skulle kunna representera en mycket tid form av abstrakt konst. Men det verkliga konstnärliga överskridandet består i att acceptera den inriktning som hon står för: den teosofiska världen, där hon ville vinna sitt erkännande.

Klint hade ingen större framgång i den teosofiska världen. Rudolf Steiner som var hennes auktoritet var inte imponerad. I filmen berättas att Klint deltog i en utställning i London. Naturligtvis fanns det inga förutsättningar för något genomslag. Utställningen var arrangerad av något spiritistiskt sällskap. Någon marknadsförare i konstvärlden var hon givetvis inte intresserad av och inte heller omvänt var något sådant tänkbart.

Men, som sagt, det är fullt möjligt för konstvärlden att utnämna Hilma af Klint till en abstrakt pionjär och tilldela henne första gradens kvalitetsrang. Det är inte så märkligt, så har man gjort med Michelangelo och Rembrandt.