Igår såg jag dokumentären på SvT Play om Hilma af Klint. Helt klart är det en propagandafilm som på alla sätt vill göra af Klint till en banbrytande konstnär. Det görs en väldig affär om hur svårt det var för kvinnliga konstnärer – med tanken att af Klint valde teosofin eftersom den skulle ge bättre möjligheter. Visst var det besvärligt för kvinnliga konstnärer men inte omöjligt. Ungefär jämnåriga med af Klint kan man räkna upp några exempel: Jenny Nyström, Eva Bonnier, Anna Ancher, Helene Schjerfbeck, Hanna Pauli. Men det är bara svepskäl eftersom hungriga konsthistoriker är ute efter en långt större skalp: En banbrytande äldre kvinnlig konstnär.
Det skall stå klart att Hilma af Klint har skapat ett fantastiskt verk, en genuin besatthet som har många kvaliteter. Problemet är vilken kategori den skall falla under. Klint valde själv spiritism och teosofi och tycks helt ha saknat intresse för samtidskonsten trots att hon efterlämnat otaliga anteckningsböcker. Att hennes verk skulle vara konstverk måste ha varit en långsökt tanke utifrån hennes eget perspektiv. De mest radikala riktningarna i Paris, främst impressionismen, hade inget genomslag bland svenska konstnärer som intog en hovsam salongsinspirerad naturalism. På 1890-talet hade man symbolismen och med den kom ett bredare konstnärligt intresse för teosofiska spekulationer. Men det rörde sig hela tiden om att använda sig av sådant för att skapa konst. Kandinsky gav t ex inga väsentliga bidrag till teosofin. Hans väg till den abstrakta konsten gick genom Monets höstackar och en gradvis förenkling av hans landskap med figurer och städer.
Om konstvärlden vill skapa en banbrytande Hilma af Klint kan den göra det genom den självklara utnämningen: Vi bestämmer oss för det. Några av de underbyggande argumenten är att hennes verk liknar konstverk och har estetiskt värde, intrikat symbolik och skulle kunna representera en mycket tid form av abstrakt konst. Men det verkliga konstnärliga överskridandet består i att acceptera den inriktning som hon står för: den teosofiska världen, där hon ville vinna sitt erkännande.
Klint hade ingen större framgång i den teosofiska världen. Rudolf Steiner som var hennes auktoritet var inte imponerad. I filmen berättas att Klint deltog i en utställning i London. Naturligtvis fanns det inga förutsättningar för något genomslag. Utställningen var arrangerad av något spiritistiskt sällskap. Någon marknadsförare i konstvärlden var hon givetvis inte intresserad av och inte heller omvänt var något sådant tänkbart.
Men, som sagt, det är fullt möjligt för konstvärlden att utnämna Hilma af Klint till en abstrakt pionjär och tilldela henne första gradens kvalitetsrang. Det är inte så märkligt, så har man gjort med Michelangelo och Rembrandt.
Jag tänker att du är lite orättvis mot Hilma af Klint här. Hon gick på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm i 4-5 år, lärde sig, såg världens konst. Att hon intresserade sig för sitt innersta, psyket eller ”själen” och tidens populära spiritism/ockultism visar att hon ville lära känna – inte bara de yttre patriarkala färg och form-språket utan djupet inom sig: (Blavatsky i Indien: esoteriska meditationstekniker https://sv.wikipedia.org/wiki/Helena_Blavatsky ) Likt en I Bergman, men inom Bildkonst istället för Teater-, Filmkonst. Ivan Augéli, målande mystiker: Esoterism (Eso= iso, innuti; Ter=motsättning https://sv.wikipedia.org/wiki/Esoterism). – Många regissörer-författare-filmskapare-konstnärer etc har gått i freud/jung-psykoanalysen, för att komma till rätta med sig själv och få tillgång till djupare nedstigningar i sitt skapande. /Ylva M. bildskapare.
Lite för enkel dribbling med ”de yttre patriarkala färg- och formspråket”. Det andliga djupet är väl förankrat i konsten och du behöver bara läsa lite Kandinsky för att se det. Agueli var involverad i samtidskonsten och tog intryck av bl a Gauguin. af Klint var inte intreserad av samtidskonst, hennes verksamhet är ägnad teosofin och utifrån detta gör hon verkligt intressanta bilder som dock är svåra att koppla till den då aktuella samtidssituationen. Hon får därför uppfinnas som en dåtida samtidskonstnär genom vår tids konstvärldsagenter.
Tack kommentaren. Jag förstod att du skulle haka upp dig på ordet ”patriarkala” och jag inte det var ett bra ord jag använde här heller, slank ur mig bara. Vill förtydliga att jag inte läst konstvetenskap, konsthistoria, men litteratur om konstnärer som intresserat mig. Jag är en fd konstfackelev som hoppade av Bild, Textil, två gånger, för att ägna mig åt mitt inre som analysand i freudpsykoanalys, diverse kollektivarörelser i olika länder, då jag har en mycket gammal fördomsfull uppfostran i jordbrukssamhället. Moderlös vid tretton, barnaga (min far var både ockultist/spiritist; skrämde mig), familjen flytta från gård till gård varje år, att jag ändå kom i kontakt med Konsten, psykoanalysen, rebirthing i Kalifornien osv det är faktiskt ett ”under”. Amatörmässig kommentar här av mig om Hilma af Klint, ber om ursäkt för att jag inte hade mer att komma med!
Tack kommentaren. Jag förstod att ordet ”patriarkala” inte var ett bra ord jag använde här heller, slank ur mig bara. Vill förtydliga att jag inte läst konstvetenskap, konsthistoria, men litteratur om konstnärer som intresserat mig. Jag är en fd konstfackelev som hoppade av Bild, Textil, två gånger, för att ägna mig åt mitt inre som analysand i freudpsykoanalys, diverse kollektivarörelser i olika länder, då jag har en mycket gammal fördomsfull uppfostran i jordbrukssamhället. Moderlös vid tretton, barnaga (min far var både ockultist/spiritist; skrämde mig), familjen flytta från gård till gård varje år, att jag ändå kom i kontakt med Konsten, psykoanalysen, rebirthing i Kalifornien osv det är faktiskt ett ”under”. Amatörmässig kommentar här av mig om Hilma af Klint, ber om ursäkt för att jag inte hade mer att komma med!
Lars
Hur ser du då på Mark Rothko?
Hans verk finns i ett ”tempel/kapell” i Houston. (Jmfr. at Klints projekt målningar för templet)
Han var ju influerad av judisk mystik/religion.
Här ett citat om Rothko:
Mark Rothko was an abstract artist who didn’t see himself as an abstract artist — or at least not in any ‘formalist’ sense. If a critic called him a ‘colourist’, he would bristle; if they admired his sense of composition, he would complain that this was not what he was about at all. His was an art of deep content, his subject an invocation of the religious, the tragic, the mythic. ‘The people who weep before my pictures are having the same religious experience I had when I painted them,’ he once famously said. ‘And if you, as you say, are moved only by their colour relationships, then you miss the point.’
Rothko hyste stark tro på konstens förmåga att överföra andliga budskap. Vid den tiden då han var verksam var det inte ovanligt. När han fick uppgiften att göra målningar till restauarangen The Four Seasons i New York trodde han att målningarna skulle skaka om gästerna. Men han insåg snart att så var inte fallet. Men det handlar alltså om konstens andlighet som återgår på föreställningarna om det romantiska geniet som dök upp i början av 1800-talet.
af Klints dragningskraft kanske också består av lockelsen hos Den Autentiska Konstnären. Någon som så tydligt avsagt sig anspråk på att ingå i konstvärlden kanske ses såsom mer Sann i det avseendet.
Du har väl skrivit om ”det omöjliga tillbakadragandet från konstvärlden” tidigare, Lars? I af Klints fall underlättar det förmodligen att hon aldrig var en del av den.