Vilks.net

Mårten Castenfors, konstkritiker och utställningskommissarie, visar i sin något redigerade text att han har en hel del till övers för Nimis.

Att sammanfatta hela detta sekel
Och om man med ett synnerligen stabilt verk skulle drista sig till att sammanfatta hela det sekel som gått kunde det bli med Lars Vilks 150 meter långa och 15 meter höga Nimis på Kullabergs naturreservat. Detta märkliga projekt har sin förhistoria i en konstnärs outtröttliga passion för drivved och spillvirke som han konstnärligt bearbetat och varierat under många år. Denna närmast dåraktiga tematiska uthållighet har så till sist utmynnat i det fullständigt självklara. Plötsligt är det som om allt kommit på sin plats, där mitt i naturreservatet, som om restvirket äntligen hittat hem. I dess obrukbara absurda potens mitt ute i den ödsliga stenravinen finns förutom en paradoxal skönhet en giltig symbol för hela den tunga industrialismens uppgång, förvandling och fall, och därtill en kropp för samtidskonstens suveräna möjlighet att stolt ge sig tillkänna precis var som helst. I en och samma kropp blandas tradition med vardag och mötet fungerar utmärkt när resultatet utmynnar i små gistna byggen och kroppar tillsynes utan tillstymmelse till beräkning och finess. Vilks arbetar således bräckligt, men med stor handfasthet, där hans medvetenhet om mellanrummets betydelse paras med mod att tillföra oväntade, udda och nästan ”fel” former. I spänningen mellan de sneda och vinda elementen byggs små intrikata världar upp som, när de är som bäst, bär på beckettska tillstånd.

Det är energin från denna osedvanligt lyckade offentliga skulptur som jag tar med mig in i 2000-talet, allt medan jag tänker: konsten är död, leve konsten.

Mårten Castenfors

Sophie Allgårdh är skribent, konstkritiker och föreläsare. Bosatt i Stockholm och skriver regelbundet konstkritik i Svenska Dagbladet. Har publicerat och medverkat i ett antal böcker, antologier och kataloger samt skriver också för tidskrifter med konstinriktning. Redaktionen har editerat hennes lyriska stil med mjuk hand.

Förflutenhetens landskap
En gosse förflyttar sig kattlikt genom konstruktionerna (allt av trä är Nimis). När han ilat över ett stycke stenig mark står han med en bok i handen (Arx 150 ton bok). Senare ser vi honom speja ut mot ett hav från den klippiga kusten, nästa gång har han funnit en utkikspunkt i ett av de höga tornen. Håret är rufsigt och börjar bli tunt. Han är inte längre någon gosse.

Interiörerna med den drivvedsplankornas diskreta mönstring, de grovt tillyxade öppningarna och de närmast flätade taken talar inte om någon sordinerad borgerlighet. Allt känns ändå genomregisserat där staffagefigurerna inte finns på plats. Men de har varit här: domare, kronofogdar, nämndemän och poliser.

Hovrätten på väg till Nimis 1984

Likt ljusreflexer bryter de ljusare partierna av byggnaden genom den skiktade gråskalan och svärtan i de partier som utsatts för mordbrand. Det är inga schvungfullt arrangerade accenter utan omsorgsfullt är resterna av attentaten utsparat i underlaget. Det är en vådlig metod, ett par spikslag för mycket och det otvungna är ödelagt. Lars Vilks klarar balansakten på en mästares vis.

Ändå är det inte den tekniska ekvilibristiken som skapar det svårdefinierade suget i konstruktionerna, Till en del går min tanke till Vilks farfar, lokföraren från Lettland. Kanske såg han sina lokomotiv som skulpturer i en sträng Velásquezanda. Nimis är också något av ett överlastat lokomotiv. Jag fäster mig bland annat vid det silvriga ljuset bilden av kronan som raffinerat sticker upp i siluett ovanför ”Jubileumstornet”.

Det är som om detta torn med sin stadiga konstruktion slår upp en första dörr till ett förflutenhetens landskap. Lika omöjligt förstås att veta vad som timat före detta torn byggdes eller efter – detta ”förintade ögonblick”, för att tala med Roland Barthes. Jag tänjer tanken och ser plötsligt framför mig hur kranbåten far fram över vattnet, kronofogden kommenderar att Omfalos skall splittras med den utfällda kranen, dess sidor repas och avslagna fragment sölar ned de jämna stenytorna. Genom att gång på gång tvinga myndigheterna till samma destruktiva handlingar har Vilks till slut blivit ett med sina verk; vad som återstår är en upprymd känsla av att ha vistats i samma rum som länsstyrelsen, justitieråden och den grevlige markägaren och kanske till och med av att ha vidrört och smekt de handlingar som beslutat om rivning och vitesföreläggande av hans värld.

Men konsten innebär också att i ett läge dämpa sin kunskapstörst och bestämma sig för att sluta cirkeln. Så har böckerna i biblioteket spikats fast med galvaniserade fyratumsspik; besökaren har slitit loss de flesta av sidorna, enbart blanka ryggar kommer oss till mötes.

Sophie Allgårdh

Carl-Johan Malmberg föddes i Stockholm 1950 och har tillbringat större delen av sitt liv där, men har också bott i Växjö och i Paris. Han har arbetat som radioproducent vid Riksradion, som lärare i film- och konstvetenskap vid Stockholms universitet, Kungliga Konsthögskolan och Södertörn högskola, och skrivit kulturjournalistik i dagspress och tidskrifter. 1979-1989 var han en av redaktörerna för kulturtidskriften Kris. 1989 publicerade han boken I motivens labyrint och andra essäer om filmer och samma år Gränsens position, en monografi om Rune Hagberg. Sedan 1993 är han verksam som kritiker i Svenska Dagbladet. Med alldeles lätt hand har redaktionen disponerat hans välformulerade språkdräkt.

Nimis – en encyklopedi
Lars Vilks stora skulptur Nimis, påbörjad 1980, är ett av samtidskonstens mest anslående verk. Här handlar det om den manliga blicken, manifesterad i ett otal uppskjutande torn, ja om det manliga överlag (muskler, mängd), så till den grad att det kvinnliga är nästan helt och hållet frånvarande. Det enda spåret av det är den lilla dekorationen med tre gäss i turkosa rosetter som är uppsatt i baren ”Chez le Screamin´ Bass”.

Nimis är Vilks största skulptur, den är hans mest sammansatta, ja, en av de mest komplicerade som någonsin snickrats samman. Där den står på Kullabergs naturreservat tar den både rummet och åskådaren i besittning. Effekten blir så mycket mäktigare som inte bara ett utan en mångfald av torn möter åskådarens blick. Tornen och konstruktionerna är outgrundliga, den port de utgör mellan inre och yttre värld är omöjlig att träda igenom – helt i linje med skulpturens relationella karaktär. Här löper kronofogdar och byråkratins handgångna män ut och in utan att någonsin var i stånd att komma fram.

Skulpturen kan avvisas som vanitasbild. Vad den handlar om är något betydligt sinnrikare: en encyklopedisk framställning av samtidens tankar inom kosmologi, beteendevetenskap, turism i samspel med byråkratisk dogmatism och juridiska spetsfundigheter. Rummen mellan de fyra stora tornen är tredelat: himmel (den långa uppstigningsgången ”Pasadena Walk”), jord (biblioteket med de fastspikade böckerna och den abstrakta målningen) och underjord (den begravda askan av noshörningsungen Nelson).

Biblioteket i Nimis

Flaggan som skjuter upp bakom tornen är grön, Ladoniens flagga, hoppets färg. Vad finns bakom fanan? Döden i form av Nelsons aska kontras av baren som serverar med fullständiga rättigheter, ett löfte om något annat – ett evigt liv, förlåtens rämnande?

Nimis är verkligen en av de skulpturer som måste upplevas på plats. Jag insåg det när jag stod inför den på Annandagen förra året och – nästan som en uppenbarelse – plötsligt såg det matt glänsande, 12 meter höga Wotans torn i marginalen längst ut mot havet: skulpturens nästan frånvarande huvudperson, hos vilken försvinnande och återkomst förenas i saktmodets furioso.

Nimis rymmer en enastående bejakelse, inför tillvarons sinnliga liksom dess andliga dimensioner. Stanna gärna en stund framför den nästa gång ni är på Kullaberg. Kanske kan den förändra ert liv.

Carl-Johan Malmberg