Vilks.net

Gunilla Grahn-Hinnfors är kulturredaktör och konstkritiker. Hennes kraftfulla text har något bearbetats av redaktionen.

En boxhandske i veka livet
Lars Vilks tillhör de äldre svenska konstnärerna, har haft relativt få större utställningar av betydelse men desto mer har han ”ställt ut” på förbjuden mark. Oftast arbetar han med organiskt material i ett gränssnitt mellan natur och kultur. På Kullaberg har han uppfört två större byggnader, Nimis och Arx. Rakt genom de många tornen och upp i dem har han med hjälp av drivved, hyggesrester och soptippsvirke byggt gångar: den ena av dessa är den städse trånga ”Pasadena Walk” med den andra utgör en fortsättning och förgrening som i stor utsträckning saknar tak.

Genom att placera delar av trävirket högt upp i luften som torn, tillförs Nimis en svävande, drömartad dimension. Den blir särskilt tydlig när man från de översta våningarna i tornen, ser de ringlande brädsegmenten ovanifrån. Men tricket med denna flygande skulptur görs av en trollkarl som avslöjar sina konster. De många brädlapparna och de otaliga spikarna talar om något annat än magi.

Den blandningen finns minst lika starkt i Arx och Omfalos där arketypisk symbolik (kunskapens betongbok, paradiset, den lilla betongpelaren mitt i världen) sätts i rörelse och befruktas av en dagsaktuell debatt om vitesföreläggande och exekutiva åtgärder. Kontrasten tas ut mellan den döda betongen och de på den slingrande vildrosor, som omväxlande ståtar med undersköna blommor och ligger med uttorkade grenar (få växter kan väl se så trista ut som vildrosor). Det är ett livets KURSIVERING och SLUT, dödens betong som breder ut sina armeringar likt en indisk gudinnas armar. De välbekanta rosorna tas här ur sitt sammanhang och får, liksom bokens ISBN-nummer, ett nytt sammanhang.

Arx

Diskussionerna kring verken har varit intensiva. Även om det gått till på ett byråkratiskt sedvanligt sätt med ”brukarsamverkan” där alla grupper (länsstyrelsen, kommunens byggnadsnämnd, polisen, domstolarna, justitiekanslern, kronofogden och markägaren) finns representerade, har det varit svårt att få konstens accepterad. Namnlistor med protester har samlats in och det har till och med gått så långt att stora delar av verken har bränts ned av mordbrännare, massakrerats av motorsågar och yxor samt intensivt bearbetas med släggor.

Konstnären presenterade en utställning på Moderna Museet 2004 och med 25-årsjubileet hålls ytterligare en presentation och förhoppningsvis löser det något av knutarna. En olycklig omständighet har varit att arbetsprocessen blivit utdragen över lång tid eftersom det tagit avsevärd tid för Vilks att bära ner allt virke och all betong.

Erfarenheterna från Kullaberg pekar på vikten av förankringsarbete bland brukarna men visar också på svagheten i den typen av grupper som vanligen handlägger sådana ärenden. Ofta är det de redan intresserade (miljöenheten på länsstyrelsen, kronofogdemyndigheten, tingsrätterna i Helsingborg och Malmö, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Högsta Domstolen, Kammarrätten i Göteborg samt Jordbruksdepartementet) och deras diskussioner når sällan utanför möteslokalerna. Den förhärskande synen på konst är fortfarande att den ska vara något vacker att kontemplera inför. När Vilks rör sig med ett så helt annat sätt att se på konst blir det konflikter. Endast sättet att lösa dem verkar vara att riva ner allt då det ibland tycks omöjligt att nå varandra.

Jag tror det är jätteviktigt att samtidskonsten förs ut i samhället, att de diskussioner, påståenden och frågor som konstnärer väcker i en mängd olika former och i olika material inte stannar på gallerier, konsthallar och museer. Jag tror att Vilks konst är en viktig källa till kunskap. Och till glädje. Och som en boxhandske i veka livet. Det finns något att lyssna efter. Något att ta emot. Diskutera. Verken på Kullaberg är av den kalibern.

Gunilla Grahn-Hinnfors

Kristoffer Arvidsson, konstkritiker och konsthistoriker, visar i en obetydligt redigerad text att han övertygande kan hantera ett teoretiskt komplext material som utgångspunkt för en konkret analys av ett bestämt objekt.

Veck och rhizom: den sublima kylan i Vilks skulpturer
Lars Vilks uppmärksammas i sommar med sitt 25-årsjubileum av Nimis. Kanske är han på väg att få det genombrott som inte riktigt velat infinna sig tidigare, vilket kan hänga samman med att han var för tidigt ute med sin postmoderna estetik.

Det finns en kyla i Lars Vilks skulpturer. En ilning går genom mig då jag betraktar dem, liksom när man blickar ut över en stad om natten och ser de miljontals byggnaderna tindra i mörkret likt en avlägsen glöd. Det finns en hetta, onekligen, en vulkanisk vansinnig hetta, men den upplevs på avstånd. Lars Vilks arbeten påminner mig om något så paradoxalt som en iskall glöd.

Där förverkligas Edmund Burkes begrepp om det sublima, upplevelsen av hotande livsfara som när kronofogden kommer med ett föreläggande om rivning vilket dock suspenderas av en tingsrätts inhibition och därmed förmår att inge en känsla av välbehag. Romantiken är en källa till hans konst. Lars Vilks förverkligar romantikens paradoxala pendling mellan markägarens vrede och miljöenhetens gränslösa djup, inlagornas textualitet och domstolsbeslutens transparens, det sköna och det sublima, fragmentet och det absoluta.

I Arx (som är en bok) fungerar de utstickande armeringsjärnen som veck i linje med Gilles Deleuzes läsning av Leibnizs och dennes bild av själen som veckad. Det en gång blanka järnet tar, i relation till hur de nu blivit ärgade, hämtat från Serras valsade järnplåtar, om man låter tolkningen ledsagas av titeln, formen av en inre fästning. Arx veckningar kan påminna om hjärnans vindlingar, varför man lätt gör associationen till en avporträtterad mental sfär, en koppling som också understöds av titeln. Här finns en metonymisk relation mellan de veckade betongsidorna och de likaledes veckade armeringsjärnen. Inför Arx måste jag fråga mig vilka vi är bakom de roller vi spelar, om det alls existerar någon subjektiv grund i djupet av oss själva. Kants – som summariskt avbildas i kapitel 2 – blick är tom. Det är vi som i mötet med honom läser in och projicerar vår egen subjektivitet mot hans bild.

Arx

När Deleuze, på tal om materien hos Leibniz, skriver att den inte hänvisar till någon essens, utan snarare till en operationell funktion genom att oupphörligen bilda veck, kunde det gälla för ansökningar om verkställighet och vitesförelägganden i Vilks projekt. Mer än något annat är verkställighet och viten yta. Här finns ingen metafysik, ingen realism med medföljande transparens mot vare sig någon yttre eller inre verklighet. Lars Vilks verk bildar snarare ett rhizomatiskt system (för att fortsätta att använda Deleuzes terminologi) där myndigheternas processförfarande relaterar till bilder i ändlösa horisontella förgreningar. Horisontella eftersom han vägrar att upprätta hierarkier mellan byråkratier av olika ursprung.

För att sammanfatta skulle jag kunna hävda att den performativa delen av hans konst (de ilande kontingenterna av rådmän och fogdar, kranbåtar och landshövdingar) är hämtat från barocken, den kyliga elegansen (Wotans torn i Nimis när den klyver stormens vågor) från rokokon, dualismen (mellan det organiska träet och betongens kompakta yta) från romantiken, den fragmentariska spik- och gjutningskompositionen från postmodernismen. Men dessa operationella drag eller estetiska förhållningssätt går inte att hålla isär på ett övertygande sätt. Den språkliga strukturen färgas av innehållet och tvärt om. Betecknande och betecknat byter hela tiden plats med varandra (är kronofogden ett tecken eller en händelse?) och i denna innehållsvaporisering finns ett gäckande drag som lockar oss att klättra runt i ställningarna.

Om den erotiska skulpturen lika mycket döljer som lyfter fram objektet för begäret, som Roland Barthes hävdat, då är Lars Vilks skulpturer erotiska. Vårt begär efter djup, verklighet, hetta, hålls här hela tiden på spänn. Men objektet sjunker inte in i spillvirkesskulpturen och förskjuts inte utanför skulpturen då det hela är väl sammanspikat. Det sprids på en yta av tusentals pinnar och restvirke, en närmast blank yta som också är ett svalt tyg som kan väckas – och veckas.

Jag måste nyansera mitt inledande påstående att det finns ett avstånd mellan oss och hettan i Lars Vilks skulpturer, mellan vår blick och det den åtrår. Här finns inte något framför och bakom. Skulpturerna avbildar inte fetischer. De är själva fetischen, en blank yta, flimrande som en pyrande glöd vid de tillfällen vandaler anlagt mordbränder i verket. Om jag sträcker ut handen kan jag känna kylan från de nu havsvindskalla ytorna.

Kristoffer Arvidsson

Boel Christensen-Scheel är konsthistoriker och teaterkritiker från Norge. Hennes text som något förkortats och redigerats ger Nimisprojektet ett välbehövligt genusperspektiv.

Sexistiska upptåg
Ihopspikade brädhögar står i rader upphöjda i avsatser till torn. Betraktaren kan från tornen kika ner i gångarna och brädmassan och se besökare sysselsatta med olika aktiviteter. Bland annat kan de ses klättra, vingla osäkert på fotstegen, packa upp picknickkorgar, hoppa från sten till sten.

Konstnären Lars Vilks arbetar i huvudsak med träkonstruktioner och myndigheter. Humorn i hans arbete och sättet att framställa sig själv och sin konst som mänsklig och sårbar, öppnar upp ett kommunikativt rum mot publiken som mycket väl kan fungera som förmedlare av kritiska frågeställningar. Vilks verkar emellertid mindre upptagen med kritiska frågor och mer med att gestalta enkla och humoristiska koncept. Vad som kvarstår är därför en svensk man och hans mer eller mindre sexistiska upptåg. Hans förhållningssätt till genusfrågor känns inte särskilt genomtänkt.

Namnet på installationen är passande nog Nimis (”för mycket”). Betraktaren kan stå överlägset placerad i tornen ovanför konstruktionerna och blicka ner mot de andras hjälplöshet. De blir från den höjden så små och så humoristiska att vi inte kan låta bli att skratta åt dessa mänskliga figurer. Det blir dock något av ett problem när det gäller öppningar och hålrum som förekommer talrikt. Här vandrar publiken ut och in. Detta fick mig första att le men leendet bleknade då mina associationer snabbt gick till ett ”kvinnligt hålrum”, liksom till kvinnans förväntade passivitet och avsaknad av kraft. Det vill säga till en sedan antiken dominerande föreställning om kvinnan som en negation av manlig aktivitet, där utformningen av hennes könsorgan är betecknande för den brist som utgör utgångspunkten för hennes sociala handlingsutrymme. Hålrummen blir en symbol för den asymmetriska maktfördelningen mellan könen.

Själv kände jag denna koppling ganska starkt, men tvivlet på om konstnärerna eller de manliga besökarna får samma känsla när de förhåller sig till Nimis, framför allt på grund av att problematiken runt kvinnans ”hålrum” är en fysiskt översatt känsla som är beroende av upplevelser av jaget och den könade kroppen, ungefär som att rädslan för kastrering fysiskt sett är en manlig känsla. Det är verkligen en negativ känsla som antyder ett behov av att fylla hålrummet på ett djupare plan, inte bara med besökande turister, utan med kraften och styrkan som kvinnan föds förutan. Att konst väcker starka känslor är vanligtvis bra, men mindre så när de gestaltade frågorna enbart är tillgängliga för den del av publiken som är föremål för problematiken. Hålrummen kan kopplas till konstruktionen av kvinnlig otillräcklighet, en ideologisk konstruktion som har hemsökt kvinnans historia. Denna känsla av otillräcklighet varken problematiseras eller görs tillgänglig för en manlig publik i Vilks verk. Därmed fungerar den bara som en skuldbeläggande faktor och som ett skäl för kvinnan till att skämmas över sitt fysiska och existentiella hålrum. Detta är förhoppningsvis oavsiktligt, men inte desto mindre ogenomtänkt.

Även om subtilare tolkningar av Vilks arbete låter sig göras är gestaltningen av den sexuella driften här så starkt (inte bara hålrummen utan inte minst det stora antalet falliskt uppskjutande torn) att den överskuggar alla nyanser. Eftersom sex är en av de mest grundläggande drifterna, kommer en uppvisning av ändlösa rader av öppningar och hålrum och torn efter torn knappast att bidra till en vidare etisk reflektion hos betraktarna. Jag tror att reaktionen i de flesta fall stannar vid förfäran eller skratt; två reaktioner som bekräftar diskursen om den prostituerade som antingen offer eller självständig och lycklig. Jag kör i alla fall fast men hoppas att inte andra gör det. Med tanke på verkets brist på känslighet och avsaknad av nyanser i framställningen, är jag pessimistisk.

Vilks skenbart intelligenta, reflekterande och samhällskritiska inställningen projicerar nedlåtande och tvivelaktiga bilder av kvinnan och hennes sexualitet: tror han att han kan ta kål på det sexistiska våldet genom att skruva upp volymen? Såväl kvinnor som män som konstnär Vilks måste utvärdera sin egen roll i reproduktioner av manligt definierad och främmandegjord kvinnlig sexualitet, vilken kommer till uttryck i den kulturella polariseringen av kvinnligheten i bilden av henne som hora och madonna.

Boel Christensen-Scheel