Vilks.net

Milou Allerholm är konstkritiker i DN. Hennes text, lätt redigerad tar för sig både av Nimis och av Arx.

En gymnastiksal à la Jacques Tati
Det är inte lätt att se den övergripande planen. Intrikata mönster av bräder och hyggesrester löper kors och tvärs över ravinen, ibland formar de sig till höga torn. Lars Vilks arbete ”Nimis” på naturreservatet Kullaberg är som en gymnastiksal à la Jacques Tati, med besökaren som en ofrivillig monsieur Hulot.

Det hela är egentligen enkelt: konstruktionerna är sammanbyggda gångar och ur dessa uppskjutande rum och torn. Sammanbyggt blir de minnesskikt i full skala – knastertorrt objektivt och tydligt subjektivt på samma gång. Som besökare trevar jag med fötter och hjärna för att orientera mig i de labyrinter som de fysiska strukturerna ger upphov till.
Sedan han började med att spika drivved 1980 har Lars Vilks undersökt olika rumsligheter. Dessutom tecknar han med myndigheter (länsstyrelse, tingsrätter, hovrätter, kammarrätter och kronofogdar) en social plastik som på ett symboliskt plan tar plats direkt i rummet. Utgångspunkten är ett klassiskt konstnärligt fält, en undersökning av samhället och dess makt över vår rumsuppfattning, liksom de begränsningar det innebär att föra över ett socialt rum till skulpturens tre dimensioner. Här är riktningen, som ofta, den motsatta: med den olagliga skulpturen skapas en social verklighet att förhålla sig till med hela kroppen.

Jag har många gånger slagits av den mästerliga precisionen och blicken för det absurda hos Lars Vilks. Om himlen trillar ner, bygger man in den med hammare och spik, det är inget konstigt. Verket slår mig ändå med häpnad – kanske är det utrymmet, att konstnären på allvar kunnat ta plats. Det är på en gång sparsmakat och extremt informationstätt, ibland får jag kliva ut ur rummen och gångarna för att inte bli helt yr.
Konstnären skriver: ”En vägg, fast hamrad med spik och plank upplever vi som definitiv, men i tankens, drömmens eller minnets värld är den genomskinlig och rörlig.” Det ringar in något av de viktigaste: de ständiga och grundläggande transfereringarna mellan ”tanke” och ”fysisk verklighet”, de översättningar och överföringar vi använder för att navigera i livet. Verket påminner mig trots sin torra saklighet om många av science fictionlitteraturens fantastiska scenarier; dess författare har i text skickligt laborerat just med rumsligheter, där läsaren skapar sina egna tredimensionella labyrinter.

Om riktningen i ”Nimis” löper åt en mängd håll på en gång är den snarast enkelriktad i platsen andra arbete, ”Arx”. Längs väggar, golv och tak i vindlande korridorer löper siffermarkeringar som bildar sidorna i en bok. På en plats öppnas som ett skotthål där en kula försvunnit ut i världen. Återigen är det som att stå i en tvådimensionell teckning, här mitt i centralperspektivet sammanstrålande rörelse. Korridoren bryts av utskjutande armeringsjärn som ser ut att ha borrat sig in, som om något – min blick eller en projektil trängt sig in i betongen. Som i ett utbrott av klaustrofobi. Jag skrattar så jag kiknar. Vilken extremt torr humor.

Lars Vilks arbeten ses ofta i relation till minimalismen, som gjorde besökaren och det omgivande rummet till en grundläggande del av verken. Numera är det allmängods, och kanske kan man befria hans verk från den tidsbundna referensen. Det handlar om något som många intresserar sig för idag: minne och kropp, konventioner och rumsliga strukturer – fysiska och mentala. Få gestaltar det med ett liknande egensinne.

Milou Allerholm

Pontus Kyander står för det mesta av dagens text, en rutinerad och insiktsfull behandling av Nimis som ett stycke konsthistoria. Författaren är välkänd kritiker i Sydsvenska Dagbladet och inte minst känd genom tv-programmen Bildjournalen och Format vilka han haft ansvaret för.

Det var en gång ett litet skjul
Det är lätt att få saker om bakfoten när det gäller Lars Vilks. Eftersom man förknippar hans namn – kanske mer än någon annans – med amerikansk landart, kan man få för sig att placera hans arbeten i 1960-talet. Men Vilks tog tid på sig att bli just Vilks, och merparten av det verk vi förknippar med hans namn kom till 80-talet och även under hans fortfarande fruktbara år på 90-talet.
Själv avskydde han för övrigt termen landart. Den var slapp, tyckte han, fick folk att bekvämt kategorisera verken och gjorde att de slutade se vad de faktiskt hade framför ögonen. Man borde, menade Vilks, se på hans verk med samma omsorg som man betraktar en renässansskulptur eller en senmedeltida målning, full av detaljer som det tar tid att upptäcka och uttolka.

Själv tycker jag att det ligger närmare till att jämföra det rätta betraktandet av hans verk – för i princip har han rätt, man måste ägna hans skulpturer en hel del uppmärksamhet för att faktiskt se dem – med hur man betraktar arkitektur. Nämligen skala av allt överflödigt runt omkring, se volymerna och relationerna mellan delarna, studera hur ljus och skuggor samverkar med formen. Och framför allt: sätta verket i relation till din egen kropp och, om sammanhanget är någorlunda rimligt, till rummet omkring.
Inte minst bör man ha klart för sig att Vilks hela tiden arbetade med domstolar, länsstyrelser och justitieråd lika mycket som med volymer. Annars är det lätt att avfärda honom som en enkelspårig lådbyggare, som sedan han hittat sin nisch i grund och botten förändrade sig mycket lite.

Både Vilks arbete med byråkratin och hans självvalda begränsning blir tydliga när det nu slås upp för 25-årsjubileum. I själva verket är det åtminstone för mig fascinerande, att man kan utvecklas inom så strama begränsningar och under en så förhållandevis lång tid. Under ett kvartssekel är det samma rektangulära formförråd som varieras och byggs ut. Nya material läggs till, men han återkommer också till de material han använt från början, varierar och kombinerar dem på nya sätt.
Vilks hade en särskild förkärlek för spillved och hyggesrester – barkade grenar blev hans viktigaste metod för att arbeta med färg och samtidigt med transparensen och djupet inom skulpturvolymerna. Med åren tillkom armerad betong och till det som jubileet övertygande visar hör att Vilks utvecklas in i det sista, att hans sena arbeten på många sätt är de mest spännande. Inte minst blev hans förhållande till uppstickande grenar allt mer sammansatt och intuitivt, vilket övertygande framgår av ”jubileumstornet”.

En annan missuppfattning som dykt upp är att Vilks arbeten skulle vara utan referenser till den yttre världen. Det är totalt nonsens. De saknar referenser till det föreställande och det symboliska, de liknar helt enkelt inte något annat och betyder heller inte någonting utöver det man faktiskt ser. Men de förhåller sig i högsta grad till världen omkring dem. I själva verket är de väldigt klassiska och rumsliga, precis som den grekiska skulpturen och arkitekturen har de människans kropp som sitt mått.

Det betyder inte att skalan nödvändigtvis är blygsam. Lars Vilks skulpturer förhåller sig med nödvändighet till hela rummet, de har en märklig förmåga att faktiskt svälja enorma volymer.

Det började med att han ockuperade ett stycke av Kullabergs nordsida. Det må till en början ha varit ett nog så litet skjul, men det blev med alla rimliga mått överväldigande stort.

Istället valde han att expandera genom att alltmer göra Nimis till en social skulptur där han bekvämt kunde locka sina byråkrater och hovrätter till allt mer omfattande och upprörda beslut. Hans verksamhet blev enligt kronofogden föremål för en ekologiskt lyckad operation. När kranbåten kom år 2001 och tog bort den mindre pjäsen Omfalos, hävdade fogden att han var särskilt nöjd med att tillslaget skedde under ekologiskt kontrollerade former.

Att hans monument över sig själv saknar all yttre blygsamhet ska man vara tacksam för. Det är här som Vilks verk kommer till sin rätt.

Möjligen kommer det mindre till sin rätt när miljöenheten på länsstyrelsen inte längre visar samma kampvilja. Visserligen liknar uppställningarna vad de alltid gjort, men som populära turistobjekt blir det hela väldigt ihopträngt.

Så återigen hamnar man där Vilks själv inte ville hamna: man måste se dem som isolerade objekt, utan de rika processernas sociala skulpturer och dess relationella estetik. Ändå menar jag att jubileumsutställningen är nödvändig för den som vill förstå Vilks arbete, eftersom den ger en överblick som annars är sällsynt. www.vilks.net är en pärla och kan varmt rekommenderas.

Pontus Kyander

Dagens skribent i konstprojektet Hommage à Nimis är Gertrud Sandqvist, prefekt och föreståndare för Malmö Konsthögskola. Hennes text ger oss en överraskande konsthistorisk infallsvinkel till anläggningen på Kullaberg och dess 25 år.

Årtalsräckan blir ram för genius loci
När Matisse gjorde Rosenkranskapellet för nunnorna i Vence gav han dem andaktsbilder som ser ut som skisser. Snabbt upptecknad på vitt kakel en kvinna bland moln, himladrottningen. Barnets kropp bildar en korsform. Vid altaret ett förslag till präst, i handen en bok, Boken. De tre saknar ansikte. På dess plats en oval. Matisse har tecknat den struktur, samtidigt tillfällig och allmängiltig, den troende fyller med mening. Så låter han bilderna färgas av dagsljuset som bryts i de färgade glasfönstren. Blå, gula, gröna solstrimmor dirrdarrar över kaklet, svävar över och genom teckningen, ogripbara stämningar, inte färg men ljus, målarens dröm om att illusionen också skall vara verklig.

Är det enbart platsens sammanhang som erbjuder tolkningen av Matisse’ enkla figurer? För någon helt obekant med kristen kult skulle bara det allmängiltiga träda fram, tecknen för en man och en kvinna med barn. Men hänsyftningarna till löftet om ett sammanhang vidare än nuets vardagligt-mänskliga skulle försvinna. Korset på boken och barnets kroppskors skulle bara vara en upprepad form, inte associationen ”Och Ordet vart kött och tog sin boning bland oss” och vidare till den ljusmystik hos Johannes som abbot Suger i S:t Denis översatte till färgade glasfönster som en bild för Guds förhållande till sin skapelse. Modern med barnet skulle inte genom moln formerna utlovas en delaktighet med kosmos, mannen i kåpa skulle inte vara präst och därigenom en efterföljare till förmedlaren mellan himmel och jord. För den sammanhangslöse skulle bilderna förlora såväl tid som tidlöshet, för att störta samman i ett närvarande, ett nu. Men detta nu kan för drömmaren vara en befrielse, ett litet stycke lossrivet ur den stora overkligheten.

Hur verkar en godtycklig struktur, säg den räcka årtal som de 25 år (1980-2005) då Vilks arbetat med Nimis? I denna talserie är så mycket slump inplanterad att regelmässigheten betonas. Kan vi godta dess meningslöshet? Kan vi, likt den ignorante besökaren i Rosenkranskapellet, bara se det allmänna? Eller likt en varmt troende ta denna talserie som ett löfte om fördolda sammanhang, kanske utgående från ett årtal använda serien som en rosenkrans för böner, ångerfullhet och förhoppningar? Troligtvis är denna senare användning av talserien den meningsfulla, på så sätt att strukturen når en verkan… på samma sätt som människan förstår sammanhang genom att uppmärksamt iaktta tecken, spår.

Svårigheten med den årtalsräcka Lars Vilks presenterar är att referenserna till meningsfullhet är störda. Själva det faktum att han använder årtal hänvisar samtidigt till ett brott och en kontinuitet som för många förlorat relevans; 1982 är året för länsstyrelsens vitesföreläggande, 1984 kommer ett regeringsbeslut om rivning, 1985 eldade mordbrännare upp 15 ton av skulpturen, 1994 fick konstnären 10 000 kr i böter för Arx, 2001 hämtade kronofogden Omfalos med en kranbåt. Vår tideräkning utgår från den händelse Rosenkranskapellet är byggt för att kontemplera, för Guds ingripande i människans historia. Den förutan blir tideräkningen en praktisk men godtycklig konvention.

Ett annat sätt att konstruera meningsfullhet är att ersätta en gudomlig relation med andra värden. Om de är absoluta saknar de relation och relevans för mänskligt liv. De senaste tvåhundra åren har vi haft gott om absoluta värden, från skräckväldets frihet, jämlikhet och broderskap till industrialismens tro på framsteg. Ett specialfall är formalismens tro på den absoluta konsten eller esperantisternas förhoppningar om det absoluta språket. Strukturens godtycklighet som skydd mot meningslöshet står i proportion till graden av dess bräcklighet. Det skulle vara lockande att i detta sammanhang hänvisa till konstinstitutionen som en sådan struktur. En ram, fast och solid, skyddande, hållande och stängande gentemot bildens tillfällighet. Eller språkets konventioner samlade till grammatik.

Nimis 1981

Men Nimis 25 år är vare sig ett språk eller en bild. De placerar sig i en korspunkt. Vid sådana gränser finns möjligheten till meningsfylldhet i ett överskridande. Vi kan tala om transcendens eller magi eller suggestion beroende på avsikt och position. Vilka storheter vi än placerar i förhållande till denna gräns ger dess själva existens löften om en annan sida, Den Andra. Betraktaren har den hisnande möjligheten att avgöra innebörden. Relationen finns given. Som den ansiktslösa ovalen i kapellet i Vence. Som den ansiktslösa förbrytarbilden i en tidning.

Årtalsräckan blir ram för genius loci, platsens ande. Men den hänvisar till tid och därigenom till andra rum, ogripbara.

Gertrud Sandqvist