Sophie Allgårdh: Förflutenhetens landskap

Sophie Allgårdh är skribent, konstkritiker och föreläsare. Bosatt i Stockholm och skriver regelbundet konstkritik i Svenska Dagbladet. Har publicerat och medverkat i ett antal böcker, antologier och kataloger samt skriver också för tidskrifter med konstinriktning. Redaktionen har editerat hennes lyriska stil med mjuk hand.

Förflutenhetens landskap
En gosse förflyttar sig kattlikt genom konstruktionerna (allt av trä är Nimis). När han ilat över ett stycke stenig mark står han med en bok i handen (Arx 150 ton bok). Senare ser vi honom speja ut mot ett hav från den klippiga kusten, nästa gång har han funnit en utkikspunkt i ett av de höga tornen. Håret är rufsigt och börjar bli tunt. Han är inte längre någon gosse.

Interiörerna med den drivvedsplankornas diskreta mönstring, de grovt tillyxade öppningarna och de närmast flätade taken talar inte om någon sordinerad borgerlighet. Allt känns ändå genomregisserat där staffagefigurerna inte finns på plats. Men de har varit här: domare, kronofogdar, nämndemän och poliser.


Hovrätten på väg till Nimis 1984

Likt ljusreflexer bryter de ljusare partierna av byggnaden genom den skiktade gråskalan och svärtan i de partier som utsatts för mordbrand. Det är inga schvungfullt arrangerade accenter utan omsorgsfullt är resterna av attentaten utsparat i underlaget. Det är en vådlig metod, ett par spikslag för mycket och det otvungna är ödelagt. Lars Vilks klarar balansakten på en mästares vis.

Ändå är det inte den tekniska ekvilibristiken som skapar det svårdefinierade suget i konstruktionerna, Till en del går min tanke till Vilks farfar, lokföraren från Lettland. Kanske såg han sina lokomotiv som skulpturer i en sträng Velásquezanda. Nimis är också något av ett överlastat lokomotiv. Jag fäster mig bland annat vid det silvriga ljuset bilden av kronan som raffinerat sticker upp i siluett ovanför ”Jubileumstornet”.

Det är som om detta torn med sin stadiga konstruktion slår upp en första dörr till ett förflutenhetens landskap. Lika omöjligt förstås att veta vad som timat före detta torn byggdes eller efter – detta ”förintade ögonblick”, för att tala med Roland Barthes. Jag tänjer tanken och ser plötsligt framför mig hur kranbåten far fram över vattnet, kronofogden kommenderar att Omfalos skall splittras med den utfällda kranen, dess sidor repas och avslagna fragment sölar ned de jämna stenytorna. Genom att gång på gång tvinga myndigheterna till samma destruktiva handlingar har Vilks till slut blivit ett med sina verk; vad som återstår är en upprymd känsla av att ha vistats i samma rum som länsstyrelsen, justitieråden och den grevlige markägaren och kanske till och med av att ha vidrört och smekt de handlingar som beslutat om rivning och vitesföreläggande av hans värld.

Men konsten innebär också att i ett läge dämpa sin kunskapstörst och bestämma sig för att sluta cirkeln. Så har böckerna i biblioteket spikats fast med galvaniserade fyratumsspik; besökaren har slitit loss de flesta av sidorna, enbart blanka ryggar kommer oss till mötes.

Sophie Allgårdh

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.