Carl-Johan Malmberg föddes i Stockholm 1950 och har tillbringat större delen av sitt liv där, men har också bott i Växjö och i Paris. Han har arbetat som radioproducent vid Riksradion, som lärare i film- och konstvetenskap vid Stockholms universitet, Kungliga Konsthögskolan och Södertörn högskola, och skrivit kulturjournalistik i dagspress och tidskrifter. 1979-1989 var han en av redaktörerna för kulturtidskriften Kris. 1989 publicerade han boken I motivens labyrint och andra essäer om filmer och samma år Gränsens position, en monografi om Rune Hagberg. Sedan 1993 är han verksam som kritiker i Svenska Dagbladet. Med alldeles lätt hand har redaktionen disponerat hans välformulerade språkdräkt.
Nimis – en encyklopedi
Lars Vilks stora skulptur Nimis, påbörjad 1980, är ett av samtidskonstens mest anslående verk. Här handlar det om den manliga blicken, manifesterad i ett otal uppskjutande torn, ja om det manliga överlag (muskler, mängd), så till den grad att det kvinnliga är nästan helt och hållet frånvarande. Det enda spåret av det är den lilla dekorationen med tre gäss i turkosa rosetter som är uppsatt i baren ”Chez le Screamin´ Bass”.
Nimis är Vilks största skulptur, den är hans mest sammansatta, ja, en av de mest komplicerade som någonsin snickrats samman. Där den står på Kullabergs naturreservat tar den både rummet och åskådaren i besittning. Effekten blir så mycket mäktigare som inte bara ett utan en mångfald av torn möter åskådarens blick. Tornen och konstruktionerna är outgrundliga, den port de utgör mellan inre och yttre värld är omöjlig att träda igenom – helt i linje med skulpturens relationella karaktär. Här löper kronofogdar och byråkratins handgångna män ut och in utan att någonsin var i stånd att komma fram.
Skulpturen kan avvisas som vanitasbild. Vad den handlar om är något betydligt sinnrikare: en encyklopedisk framställning av samtidens tankar inom kosmologi, beteendevetenskap, turism i samspel med byråkratisk dogmatism och juridiska spetsfundigheter. Rummen mellan de fyra stora tornen är tredelat: himmel (den långa uppstigningsgången ”Pasadena Walk”), jord (biblioteket med de fastspikade böckerna och den abstrakta målningen) och underjord (den begravda askan av noshörningsungen Nelson).
Biblioteket i Nimis
Flaggan som skjuter upp bakom tornen är grön, Ladoniens flagga, hoppets färg. Vad finns bakom fanan? Döden i form av Nelsons aska kontras av baren som serverar med fullständiga rättigheter, ett löfte om något annat – ett evigt liv, förlåtens rämnande?
Nimis är verkligen en av de skulpturer som måste upplevas på plats. Jag insåg det när jag stod inför den på Annandagen förra året och – nästan som en uppenbarelse – plötsligt såg det matt glänsande, 12 meter höga Wotans torn i marginalen längst ut mot havet: skulpturens nästan frånvarande huvudperson, hos vilken försvinnande och återkomst förenas i saktmodets furioso.
Nimis rymmer en enastående bejakelse, inför tillvarons sinnliga liksom dess andliga dimensioner. Stanna gärna en stund framför den nästa gång ni är på Kullaberg. Kanske kan den förändra ert liv.
Carl-Johan Malmberg