Boel Christensen-Scheel: Sexistiska upptåg

Boel Christensen-Scheel är konsthistoriker och teaterkritiker från Norge. Hennes text som något förkortats och redigerats ger Nimisprojektet ett välbehövligt genusperspektiv.

Sexistiska upptåg
Ihopspikade brädhögar står i rader upphöjda i avsatser till torn. Betraktaren kan från tornen kika ner i gångarna och brädmassan och se besökare sysselsatta med olika aktiviteter. Bland annat kan de ses klättra, vingla osäkert på fotstegen, packa upp picknickkorgar, hoppa från sten till sten.

Konstnären Lars Vilks arbetar i huvudsak med träkonstruktioner och myndigheter. Humorn i hans arbete och sättet att framställa sig själv och sin konst som mänsklig och sårbar, öppnar upp ett kommunikativt rum mot publiken som mycket väl kan fungera som förmedlare av kritiska frågeställningar. Vilks verkar emellertid mindre upptagen med kritiska frågor och mer med att gestalta enkla och humoristiska koncept. Vad som kvarstår är därför en svensk man och hans mer eller mindre sexistiska upptåg. Hans förhållningssätt till genusfrågor känns inte särskilt genomtänkt.

Namnet på installationen är passande nog Nimis (”för mycket”). Betraktaren kan stå överlägset placerad i tornen ovanför konstruktionerna och blicka ner mot de andras hjälplöshet. De blir från den höjden så små och så humoristiska att vi inte kan låta bli att skratta åt dessa mänskliga figurer. Det blir dock något av ett problem när det gäller öppningar och hålrum som förekommer talrikt. Här vandrar publiken ut och in. Detta fick mig första att le men leendet bleknade då mina associationer snabbt gick till ett ”kvinnligt hålrum”, liksom till kvinnans förväntade passivitet och avsaknad av kraft. Det vill säga till en sedan antiken dominerande föreställning om kvinnan som en negation av manlig aktivitet, där utformningen av hennes könsorgan är betecknande för den brist som utgör utgångspunkten för hennes sociala handlingsutrymme. Hålrummen blir en symbol för den asymmetriska maktfördelningen mellan könen.

Själv kände jag denna koppling ganska starkt, men tvivlet på om konstnärerna eller de manliga besökarna får samma känsla när de förhåller sig till Nimis, framför allt på grund av att problematiken runt kvinnans ”hålrum” är en fysiskt översatt känsla som är beroende av upplevelser av jaget och den könade kroppen, ungefär som att rädslan för kastrering fysiskt sett är en manlig känsla. Det är verkligen en negativ känsla som antyder ett behov av att fylla hålrummet på ett djupare plan, inte bara med besökande turister, utan med kraften och styrkan som kvinnan föds förutan. Att konst väcker starka känslor är vanligtvis bra, men mindre så när de gestaltade frågorna enbart är tillgängliga för den del av publiken som är föremål för problematiken. Hålrummen kan kopplas till konstruktionen av kvinnlig otillräcklighet, en ideologisk konstruktion som har hemsökt kvinnans historia. Denna känsla av otillräcklighet varken problematiseras eller görs tillgänglig för en manlig publik i Vilks verk. Därmed fungerar den bara som en skuldbeläggande faktor och som ett skäl för kvinnan till att skämmas över sitt fysiska och existentiella hålrum. Detta är förhoppningsvis oavsiktligt, men inte desto mindre ogenomtänkt.

Även om subtilare tolkningar av Vilks arbete låter sig göras är gestaltningen av den sexuella driften här så starkt (inte bara hålrummen utan inte minst det stora antalet falliskt uppskjutande torn) att den överskuggar alla nyanser. Eftersom sex är en av de mest grundläggande drifterna, kommer en uppvisning av ändlösa rader av öppningar och hålrum och torn efter torn knappast att bidra till en vidare etisk reflektion hos betraktarna. Jag tror att reaktionen i de flesta fall stannar vid förfäran eller skratt; två reaktioner som bekräftar diskursen om den prostituerade som antingen offer eller självständig och lycklig. Jag kör i alla fall fast men hoppas att inte andra gör det. Med tanke på verkets brist på känslighet och avsaknad av nyanser i framställningen, är jag pessimistisk.

Vilks skenbart intelligenta, reflekterande och samhällskritiska inställningen projicerar nedlåtande och tvivelaktiga bilder av kvinnan och hennes sexualitet: tror han att han kan ta kål på det sexistiska våldet genom att skruva upp volymen? Såväl kvinnor som män som konstnär Vilks måste utvärdera sin egen roll i reproduktioner av manligt definierad och främmandegjord kvinnlig sexualitet, vilken kommer till uttryck i den kulturella polariseringen av kvinnligheten i bilden av henne som hora och madonna.

Boel Christensen-Scheel

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

9 svar på Boel Christensen-Scheel: Sexistiska upptåg

  1. Boel Christensen-Scheel skriver:

    Dette er riktignok en forkortet og redigert versjon av den opprinnelige teksten, men den ble aldri skrevet om Vilks, men om The Blue Noses Group for Paletten: -er det et skjämt? ?????? Jeg foreslår uansett at teksten fjernes snarest….

    Mvh

    Boel

  2. Lars skriver:

    Svar till Boel Christensen-Scheel

    Det handlar om ett konstprojekt som undersöker betydelsen av institutionskritik med tonvikt på cultural studies och relationell estetik.

    Mvh

    Lars Vilks

  3. Boel C-S skriver:

    I så fall synes jeg det er rett kult…etter alle de håpløse diskusjonene man har hatt om kunstkritikken og dens posisjon i det siste. Interessant å se hvordan tekst og materiale forholder seg til hverandre og hva din manipulasjon gjør med kritikken…det er rett og slett ganske avslørende! 😉

  4. Lars skriver:

    Du ser poängen…Den konstkritik vi har idag, uppbyggd som den är kring socialkritik, innebär att utgångspunkten “konstverket” är en helt utbytbar funktion. Kritikertexterna rör sig snabbt bort från saken (“konstverket”) för att formulera skribentens teoretiska kompetens – och det har blivit en konvention att skriva på det sättet. Det medför den omedelbara fördelen att konstkritik idag nästan utan undantag kan recirkuleras, återanvändas oberoende av vilken som är utgångspunkten (vilket “konstverk” som helst). Det är en bild av konstens samtida status.

    Lars Vilks

  5. Boel Christensen-Scheel skriver:

    Sant nok, en ting er kunstverkets plass i teksten og hva teksten handler om, men man kan jo også vri på det og se hva som skjer med selve kritikken og det kritiske potensialet. Også er manipulasjonen ganske humoristisk, den avslører tekstens forhold til verket, men også kritikerens forhold sin egen tekst (også språk) og tradisjon. Prosjektet blottstiller kritikeren og hennes prosjekt, og man kan da tydelig se om prosjektet “fungerer”. Det at en kritisk tekst kan brukes om flere kunstverk trenger jo ikke være en negativ ting hvis kritikken fremdeles fungerer og gir noe viktig. Spørsmålet blir hva kunstverket egentlig har blitt til i denne diskursen om og rundt kritikeren og kritikken? Sånn sett gjør jo du denne diskursen til “verk” eller “verktøy” og viser oss nettopp at kunsten aldri kan unnslippe diskursen og at diskursen aldri fullt ut kan omfatte kunsten.

    Men, manipulasjonen er jo tidvis ganske omfattende, så litt “konstruert” blir det jo… Er dette prosjektet noe du har begynt med nylig? Jeg finner ikke noe om det på nettet og fant heller ingen kommentarer ellers på nettstedet?!

    Hilsen Boel

  6. Lars skriver:

    Projektet är fortfarande inte “upptäckt” och det beror på två saker, dels att det har inletts under semestertid och dels att jag ansett det väsentligt att det finns ett antal texter på plats när man skall ta ställning till det.

    Konsten kan som du säger aldrig undslippa diskursen. Den är alltid inbyggd som en förutsättning. Men vad skall diskursen säga? Modernismen hade det enklare eftersom den förutsatte att konsten fanns i konstverket och att det faktiskt fanns något sådant som autentisk konstidentitet. Och den identiteten var relativt tydlig, en estetik som var “särskild” (för att skilja den från design och konsthantverk etc). De postmoderna kritikerna tror nog i överraskande stor utsträckning fortfarande på att det finns en “konst” men vad det skulle innebära är osäkert. Om vi slår fast att det med all sannolikhet inte finns någon “konst” alls, utan konst blir det som skapas av de inblandade, då blir frågan vad det skall handla om och varför. Det är tacksamt för kritikerna som kan skriva om teorier och teoretiker i (just nu) allt det som kan inbegripas i social kritik.

  7. Boel Christensen-Scheel skriver:

    Når “verket” ikke lenger er tydelig bærer av kunsten, men “kunsten” finnes i diskursen og hos aktørene, så blir jo også kunstneren som person igjen en sentral aktør, ikke bare teoriene og teoretikerne. Jeg synes uansett at du iverksetter og tydeliggjør en rekke interessante problemstillinger i dette prosjektet, på mange måter spiller du ut et diskursivt scenario med en rekke av de mest etablerte kritikerne, og får dermed også anledning til å latterliggjøre dem og riste litt i “makta”. Ellers får du jo et massivt fokus på eget prosjekt, på flere nivåer…og viser vel kritikkens betydning for kunsten ikke bare på et diskursivt nivå, men også på det økonomiske. Det blir spennende å følge med! (Jeg har sladret…)

  8. Lars skriver:

    Jo, det finns en potential i konsten som konstnären kan hantera. Jag antar att ingen av de inblandade kritikerna , när de så småningom upptäcker sina texter så vackert behandlade, inte kommer att vidta några direkta stridsåtgärder. Konsten ställer sig ivägen och endast enfalden skulle kunna ändra på det. Prövningens stund av min devis: ALLVAR ÄR DEN ENFALDIGES SKÖLD. Å andra sidan är texterna inget hot mot konstkritiken, åtminstone inte direkt utan möjligen indirekt. Konstkritik handlar inte om konst utan utgör enbart förslag till hur konstvärlden skall tänka sig diskursen innehåll och status. Å andra sidan blir just detta konsten – likafullt inte…

    Lars V

  9. Pingback: Kunstkritikk — Resirkulert kunstkritikk

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.