Kristoffer Arvidsson, konstkritiker och konsthistoriker, visar i en obetydligt redigerad text att han övertygande kan hantera ett teoretiskt komplext material som utgångspunkt för en konkret analys av ett bestämt objekt.
Veck och rhizom: den sublima kylan i Vilks skulpturer
Lars Vilks uppmärksammas i sommar med sitt 25-årsjubileum av Nimis. Kanske är han på väg att få det genombrott som inte riktigt velat infinna sig tidigare, vilket kan hänga samman med att han var för tidigt ute med sin postmoderna estetik.
Det finns en kyla i Lars Vilks skulpturer. En ilning går genom mig då jag betraktar dem, liksom när man blickar ut över en stad om natten och ser de miljontals byggnaderna tindra i mörkret likt en avlägsen glöd. Det finns en hetta, onekligen, en vulkanisk vansinnig hetta, men den upplevs på avstånd. Lars Vilks arbeten påminner mig om något så paradoxalt som en iskall glöd.
Där förverkligas Edmund Burkes begrepp om det sublima, upplevelsen av hotande livsfara som när kronofogden kommer med ett föreläggande om rivning vilket dock suspenderas av en tingsrätts inhibition och därmed förmår att inge en känsla av välbehag. Romantiken är en källa till hans konst. Lars Vilks förverkligar romantikens paradoxala pendling mellan markägarens vrede och miljöenhetens gränslösa djup, inlagornas textualitet och domstolsbeslutens transparens, det sköna och det sublima, fragmentet och det absoluta.
I Arx (som är en bok) fungerar de utstickande armeringsjärnen som veck i linje med Gilles Deleuzes läsning av Leibnizs och dennes bild av själen som veckad. Det en gång blanka järnet tar, i relation till hur de nu blivit ärgade, hämtat från Serras valsade järnplåtar, om man låter tolkningen ledsagas av titeln, formen av en inre fästning. Arx veckningar kan påminna om hjärnans vindlingar, varför man lätt gör associationen till en avporträtterad mental sfär, en koppling som också understöds av titeln. Här finns en metonymisk relation mellan de veckade betongsidorna och de likaledes veckade armeringsjärnen. Inför Arx måste jag fråga mig vilka vi är bakom de roller vi spelar, om det alls existerar någon subjektiv grund i djupet av oss själva. Kants – som summariskt avbildas i kapitel 2 – blick är tom. Det är vi som i mötet med honom läser in och projicerar vår egen subjektivitet mot hans bild.
Arx
När Deleuze, på tal om materien hos Leibniz, skriver att den inte hänvisar till någon essens, utan snarare till en operationell funktion genom att oupphörligen bilda veck, kunde det gälla för ansökningar om verkställighet och vitesförelägganden i Vilks projekt. Mer än något annat är verkställighet och viten yta. Här finns ingen metafysik, ingen realism med medföljande transparens mot vare sig någon yttre eller inre verklighet. Lars Vilks verk bildar snarare ett rhizomatiskt system (för att fortsätta att använda Deleuzes terminologi) där myndigheternas processförfarande relaterar till bilder i ändlösa horisontella förgreningar. Horisontella eftersom han vägrar att upprätta hierarkier mellan byråkratier av olika ursprung.
För att sammanfatta skulle jag kunna hävda att den performativa delen av hans konst (de ilande kontingenterna av rådmän och fogdar, kranbåtar och landshövdingar) är hämtat från barocken, den kyliga elegansen (Wotans torn i Nimis när den klyver stormens vågor) från rokokon, dualismen (mellan det organiska träet och betongens kompakta yta) från romantiken, den fragmentariska spik- och gjutningskompositionen från postmodernismen. Men dessa operationella drag eller estetiska förhållningssätt går inte att hålla isär på ett övertygande sätt. Den språkliga strukturen färgas av innehållet och tvärt om. Betecknande och betecknat byter hela tiden plats med varandra (är kronofogden ett tecken eller en händelse?) och i denna innehållsvaporisering finns ett gäckande drag som lockar oss att klättra runt i ställningarna.
Om den erotiska skulpturen lika mycket döljer som lyfter fram objektet för begäret, som Roland Barthes hävdat, då är Lars Vilks skulpturer erotiska. Vårt begär efter djup, verklighet, hetta, hålls här hela tiden på spänn. Men objektet sjunker inte in i spillvirkesskulpturen och förskjuts inte utanför skulpturen då det hela är väl sammanspikat. Det sprids på en yta av tusentals pinnar och restvirke, en närmast blank yta som också är ett svalt tyg som kan väckas – och veckas.
Jag måste nyansera mitt inledande påstående att det finns ett avstånd mellan oss och hettan i Lars Vilks skulpturer, mellan vår blick och det den åtrår. Här finns inte något framför och bakom. Skulpturerna avbildar inte fetischer. De är själva fetischen, en blank yta, flimrande som en pyrande glöd vid de tillfällen vandaler anlagt mordbränder i verket. Om jag sträcker ut handen kan jag känna kylan från de nu havsvindskalla ytorna.
Kristoffer Arvidsson