Gunilla Grahn-Hinnfors är kulturredaktör och konstkritiker. Hennes kraftfulla text har något bearbetats av redaktionen.
En boxhandske i veka livet
Lars Vilks tillhör de äldre svenska konstnärerna, har haft relativt få större utställningar av betydelse men desto mer har han ”ställt ut” på förbjuden mark. Oftast arbetar han med organiskt material i ett gränssnitt mellan natur och kultur. På Kullaberg har han uppfört två större byggnader, Nimis och Arx. Rakt genom de många tornen och upp i dem har han med hjälp av drivved, hyggesrester och soptippsvirke byggt gångar: den ena av dessa är den städse trånga ”Pasadena Walk” med den andra utgör en fortsättning och förgrening som i stor utsträckning saknar tak.
Genom att placera delar av trävirket högt upp i luften som torn, tillförs Nimis en svävande, drömartad dimension. Den blir särskilt tydlig när man från de översta våningarna i tornen, ser de ringlande brädsegmenten ovanifrån. Men tricket med denna flygande skulptur görs av en trollkarl som avslöjar sina konster. De många brädlapparna och de otaliga spikarna talar om något annat än magi.
Den blandningen finns minst lika starkt i Arx och Omfalos där arketypisk symbolik (kunskapens betongbok, paradiset, den lilla betongpelaren mitt i världen) sätts i rörelse och befruktas av en dagsaktuell debatt om vitesföreläggande och exekutiva åtgärder. Kontrasten tas ut mellan den döda betongen och de på den slingrande vildrosor, som omväxlande ståtar med undersköna blommor och ligger med uttorkade grenar (få växter kan väl se så trista ut som vildrosor). Det är ett livets KURSIVERING och SLUT, dödens betong som breder ut sina armeringar likt en indisk gudinnas armar. De välbekanta rosorna tas här ur sitt sammanhang och får, liksom bokens ISBN-nummer, ett nytt sammanhang.
Arx
Diskussionerna kring verken har varit intensiva. Även om det gått till på ett byråkratiskt sedvanligt sätt med ”brukarsamverkan” där alla grupper (länsstyrelsen, kommunens byggnadsnämnd, polisen, domstolarna, justitiekanslern, kronofogden och markägaren) finns representerade, har det varit svårt att få konstens accepterad. Namnlistor med protester har samlats in och det har till och med gått så långt att stora delar av verken har bränts ned av mordbrännare, massakrerats av motorsågar och yxor samt intensivt bearbetas med släggor.
Konstnären presenterade en utställning på Moderna Museet 2004 och med 25-årsjubileet hålls ytterligare en presentation och förhoppningsvis löser det något av knutarna. En olycklig omständighet har varit att arbetsprocessen blivit utdragen över lång tid eftersom det tagit avsevärd tid för Vilks att bära ner allt virke och all betong.
Erfarenheterna från Kullaberg pekar på vikten av förankringsarbete bland brukarna men visar också på svagheten i den typen av grupper som vanligen handlägger sådana ärenden. Ofta är det de redan intresserade (miljöenheten på länsstyrelsen, kronofogdemyndigheten, tingsrätterna i Helsingborg och Malmö, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Högsta Domstolen, Kammarrätten i Göteborg samt Jordbruksdepartementet) och deras diskussioner når sällan utanför möteslokalerna. Den förhärskande synen på konst är fortfarande att den ska vara något vacker att kontemplera inför. När Vilks rör sig med ett så helt annat sätt att se på konst blir det konflikter. Endast sättet att lösa dem verkar vara att riva ner allt då det ibland tycks omöjligt att nå varandra.
Jag tror det är jätteviktigt att samtidskonsten förs ut i samhället, att de diskussioner, påståenden och frågor som konstnärer väcker i en mängd olika former och i olika material inte stannar på gallerier, konsthallar och museer. Jag tror att Vilks konst är en viktig källa till kunskap. Och till glädje. Och som en boxhandske i veka livet. Det finns något att lyssna efter. Något att ta emot. Diskutera. Verken på Kullaberg är av den kalibern.
Gunilla Grahn-Hinnfors