Vilks.net

Isabella Nilsson är chef för Millesgården i Stockholm och har tidigare varit chef för Uppsala konstmuseum. Hennes text, vilken obetydligt redigerats, handlar främst om skulpturens insida.

En böjd rygg ger en ödmjuk entré
Vid Håle stenar på Kullabergs nordsida, mellan vackra gamla klippväggar, flankerad av ålderstigna askar, ligger en skulptur till synes halv nedgrävd i sluttningen.

Med skulpturens placering, stående, sjunkande i jorden med tornen som skjuter upp och med de gapande fönstren utan glas, vilka skulle medgett skimrande reflexer av dagrar, ljusspel, liv och omväxling, talar scenen om en frånvaro. I denna frånvaro finns en förlust; skulpturen blir ett kapell där saknaden både synliggörs och stillas. Utan förmedlande golv tillåts man gå in, lite hukande som in till ett gömställe, ett hägn. Men det är heller ingen plats för en längre vistelse, i så måtto associerar den till ett rastställe eller en stor väntkur.

Del av Nimis

Väl inne i den stora skulpturkroppen lyssnar man nästan efter minnen – förnimmelser som skall leda till vidare kunskap om vad som skett och sker på denna, möjligen bedrägligt rofyllda men också av lek fyllda plats. Kan en skulptur sova räv?

”Nimis”, ”för mycket”, heter verket. För mycket av inre bilder, det förflutnas minnen med vandrande hovrättspresidenter och kronofogdar på exekutiva uppdrag. Där tiden syns stå stilla, härskar evigheten. Ett vardande som stannar i drömmen mellan två nivåer, liv och död. Som den gamle försjunken i sin barndom. Kanske förvandlas också vi när vi går in i skulpturens hägn. En böjd rygg ger en ödmjuk entré. Som ett barn på nytt kikar vi ut på omvärlden. Vi får tillfälle att åter förnimma spänningen, förväntan och lyckan att blicka ut på världen utan att den ännu ser oss. Eller också är världen så farlig och otrygg att detta blir det sista gömstället undan ett oundvikligt hot. Vi stryker över skulpturens spikfyllda bräder och hyggesrester, nästan ömsint. Barnet lever kvar hos den vuxne. Ett perspektiv vi aldrig får mista.

Isabella Nilsson

Nils Forsberg är konstkritiker på Expressen.

Våldet är alltid väldigt nära
Fyra personer går omkring i ett ödsligt Nimis, konstnären, en representant från länsstyrelsen och två turister. De pratar styligt till varandra i saklig ton och verkar inte så värst överens. Så plötsligt drömmer konstnären till med hammaren och nitar dit ännu en bräda. Det är kanske det roligaste jag sett på någon utställning. Nimis 25 år är Vilks bidrag till årets konsthändelser. Alla replikerna visar sig vara en del av det relationella konstprojektet, den stora brädhögen är en filmkuliss och ultravåldet från vandalernas sida hör hemma i 80- och 90-talen. Som kommentar till den globala konstcirkusen är det fenomenalt. Diskursen möter det hopspikade spillvirket och döden i byråkratin, liksom.
Extra roligt blir det efter att man ägnat en lång dag åt skitnödiga internationella utställningar där fluffig teori ramar in medioker konst.

Över huvud taget är det i Vilks turistfyllda träpaviljonger som de bra utställningarna finns. Här finns konst som faktiskt handlar om människor och mänskliga erfarenheter och inte i första hand om idéer och företeelser.
Och till det mänskliga räknas humor. Vilks har visat hur länsstyrelser och domstolar reagerar när han plötsligt bygger rätt ut – och upp. Det är inte så subtilt men väldigt roligt – inte minst när varje myndighetsmanöver blir en del av drivvedsprojektet och turistpubliken flänger omkring för hinna se alla vinklar och vrår. Vilks uppnår liknande effekt i sina betongprojekt, Arx och Omfalos. Han skickar iväg 15 ton betong mot länsstyrelse och markägare, driver in armeringsjärn i väggarna och får tillstånd att sätta upp ett 8 cm minnesmärke över den av kronofogden borttagna Omfalos. Alltid med nollställd min.

Omfalos 8 cm

Även det är en bild av ett existentiellt tillstånd. Men allt är förstås inte spex. De fattiga svenska medborgare som inte har mer rörelsefrihet i det offentliga rummet än 8 cm förmedlar djupaste tragik men också en sällsam värdighet.
Våldet blir aldrig manifest i Nimisprojektet. Men det är väldigt, väldigt nära. Konstnären har upprepat det berömda exemplet med en myndighet som skall agera i ett helt vanligt ärende. Snart visar tjänstemännen sidor och går in i roller som ingen av dem hade kunnat drömma om. Länsrådet Linder-Aronsson låter undslippa sig: ”Jag skall elda upp alltsammans.”

Det är lika intressant som obehagligt, och en skrämmande påminnelse om hur tunn den hinna är som vi kallar kultur och civilisation. Den som samtidigt är allt vi har för att hålla det nakna våldet på avstånd.

Nils Forsberg

Sinziana Ravini är konstvetare vid Göteborgs Universitet och doktorand vid Heidelbergs Universitet med inriktning på nyare tysk litteratur. Ingår i Palettens redaktion. Suspension, overklighet och främmandegörande är några av de nyckelord som bygger upp den imponerande text vilken något förkortats och omdisponerats av redaktionen.

I ett ingenmansland
Om man inte vet så mycket om Lars Vilks och Nimis i förväg, kan mötet med dem ta formen av en smärtsam förälskelse. Man vet att ens hjärta är träffat men man vet varken varför eller för hur länge. När man besöker verket ser man människor som möts, samtalar och tar avsked för att bege sig tillbaka upp i skogen, osv. Efter ett tag inser man att det hela är som en loop, men inte heller då försvinner förtrollningen. Är det för att jag inte förstår språket? Det är som om Nimis bräder talade inom mig, inte till mig. Nej, jag behöver inte veta. Och plötsligt tänker jag att det är just förståelsen som står i vägen för ett verkligt möte. Det är när vi inser att vi inte förstår som vi är beredda på att lyssna. Ha! Tänker jag triumferande. Jag har en idé, om än en absurd sådan. Det måste vara så att det är spillvirkesbarriärerna som är förutsättningen för ett intellektuellt möte! Men är det så enkelt? Jag tittar vidare och försöker vänja mig vid min ickeförståelse. Jag börjar dock känna mig olustig till mods. Hur kan något jag inte förstår te sig så vackert? Är det vackert för att jag inte förstår? Har jag blivit fångad i exotismens fälla? Har jag förvandlats till en transkulturell fetischist som förtjusas av den olikvarande men ack så bekante andre? Konstnären vill kanske behålla den västerländska blicken på avstånd för att påminna oss om vilka vi är och var vi befinner oss. I en skuggvärld, långt från den sanna verkligheten. Jag reser mig för att gå ut ur drivvedslabyrinten och lämna det förrädiska brädspelet bakom mig i hopp om att bringa ljus i mitt västerländska mörker med information om konstnärens intentioner. På vägen ut lyckas jag självklart snubbla över några människor som sitter som fastkedjade i gångarna. Jag ber om ursäkt och kommer ut.

Mitt i Nimis

Väl ute får jag upplysning om att Nimis är fiktionalisering av myndigheternas motstånd, med andra ord en föreställning gjord på länsstyrelser, domstolar och kronofogdars exekutiva åtgärder. Ytterligare en förskjutning ägde rum när tingsrätten och hovrätten vardera marscherade ner till platsen två gånger för att genomföra ”syn på stället”. I ändlösa svep kan man föreställa sig dessa människors hopplösa vandring, deras klagorop och förvirring. För varje formulär med domslut får de veta att de måste genomföra en ny rättegång. Det är ett system som förfördelar de äldre nämndemännen och domarna som inte orkar återkomma gång på gång. En byråkrati som gjord för ”the survival of the fittest”. Verkets cirkulära struktur uttrycker en förevigad återkomst som inte bara är överklagarens utan även myndigheternas nomadtillvaro. En vitesförelagd brottsling befinner sig alltid i ett ingenmansland. Denna gestaltning av en permanent transittillvaro väcker inte bara en stämning av religiös självförglömmelse, utan även en känsla av suspension och overklighet. Vilks djupt tragiska öde är snärjt i ett hallucinatoriskt vacker spillvirkesspråk som för tankarna till Tarkovskijs filmer. Det enda som bryter denna fulländande estetik är den hotfulla stämning som gör sig gällande i alla rastlösa vandaliseringsförsök. Freuds begrepp ”unheimlich” som betyder ”kuslig”, ”hemsk” men även ”icke hem”, ”det som inte är hemma”, skulle kunna användas som beskrivning av denna ickeplats eller ickehem i den svenska skogen. En plats som liksom många andra välkomnar ett främmandegörande.

Lars Vilks lyckas med sitt 25-årsjubileum åstadkomma en sista och avgörande förskjutning. En förskjutning som sluter cirkeln för projektet såväl produktionsmässigt som geografiskt. Projektet visas slutligen i Ladonien, ett land som i sig är ett mellanland mellan igår och imorgon.

Sinziana Ravini