Isabella Nilsson: En böjd rygg ger en ödmjuk entré

Isabella Nilsson är chef för Millesgården i Stockholm och har tidigare varit chef för Uppsala konstmuseum. Hennes text, vilken obetydligt redigerats, handlar främst om skulpturens insida.

En böjd rygg ger en ödmjuk entré
Vid Håle stenar på Kullabergs nordsida, mellan vackra gamla klippväggar, flankerad av ålderstigna askar, ligger en skulptur till synes halv nedgrävd i sluttningen.

Med skulpturens placering, stående, sjunkande i jorden med tornen som skjuter upp och med de gapande fönstren utan glas, vilka skulle medgett skimrande reflexer av dagrar, ljusspel, liv och omväxling, talar scenen om en frånvaro. I denna frånvaro finns en förlust; skulpturen blir ett kapell där saknaden både synliggörs och stillas. Utan förmedlande golv tillåts man gå in, lite hukande som in till ett gömställe, ett hägn. Men det är heller ingen plats för en längre vistelse, i så måtto associerar den till ett rastställe eller en stor väntkur.


Del av Nimis

Väl inne i den stora skulpturkroppen lyssnar man nästan efter minnen – förnimmelser som skall leda till vidare kunskap om vad som skett och sker på denna, möjligen bedrägligt rofyllda men också av lek fyllda plats. Kan en skulptur sova räv?

”Nimis”, ”för mycket”, heter verket. För mycket av inre bilder, det förflutnas minnen med vandrande hovrättspresidenter och kronofogdar på exekutiva uppdrag. Där tiden syns stå stilla, härskar evigheten. Ett vardande som stannar i drömmen mellan två nivåer, liv och död. Som den gamle försjunken i sin barndom. Kanske förvandlas också vi när vi går in i skulpturens hägn. En böjd rygg ger en ödmjuk entré. Som ett barn på nytt kikar vi ut på omvärlden. Vi får tillfälle att åter förnimma spänningen, förväntan och lyckan att blicka ut på världen utan att den ännu ser oss. Eller också är världen så farlig och otrygg att detta blir det sista gömstället undan ett oundvikligt hot. Vi stryker över skulpturens spikfyllda bräder och hyggesrester, nästan ömsint. Barnet lever kvar hos den vuxne. Ett perspektiv vi aldrig får mista.

Isabella Nilsson

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Isabella Nilsson: En böjd rygg ger en ödmjuk entré

  1. Isabella Nilsson skriver:

    Hej, jag läste inget av det som stod här ovan, men ville bara säga att jag heter också Isabella Nilsson! Coolt va? Det borde finnas flera som oss 😉

    Ha det så bra Isa! /Isa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.