Nils Forsberg: Våldet är alltid väldigt nära

Nils Forsberg är konstkritiker på Expressen.

Våldet är alltid väldigt nära
Fyra personer går omkring i ett ödsligt Nimis, konstnären, en representant från länsstyrelsen och två turister. De pratar styligt till varandra i saklig ton och verkar inte så värst överens. Så plötsligt drömmer konstnären till med hammaren och nitar dit ännu en bräda. Det är kanske det roligaste jag sett på någon utställning. Nimis 25 år är Vilks bidrag till årets konsthändelser. Alla replikerna visar sig vara en del av det relationella konstprojektet, den stora brädhögen är en filmkuliss och ultravåldet från vandalernas sida hör hemma i 80- och 90-talen. Som kommentar till den globala konstcirkusen är det fenomenalt. Diskursen möter det hopspikade spillvirket och döden i byråkratin, liksom.
Extra roligt blir det efter att man ägnat en lång dag åt skitnödiga internationella utställningar där fluffig teori ramar in medioker konst.

Över huvud taget är det i Vilks turistfyllda träpaviljonger som de bra utställningarna finns. Här finns konst som faktiskt handlar om människor och mänskliga erfarenheter och inte i första hand om idéer och företeelser.
Och till det mänskliga räknas humor. Vilks har visat hur länsstyrelser och domstolar reagerar när han plötsligt bygger rätt ut – och upp. Det är inte så subtilt men väldigt roligt – inte minst när varje myndighetsmanöver blir en del av drivvedsprojektet och turistpubliken flänger omkring för hinna se alla vinklar och vrår. Vilks uppnår liknande effekt i sina betongprojekt, Arx och Omfalos. Han skickar iväg 15 ton betong mot länsstyrelse och markägare, driver in armeringsjärn i väggarna och får tillstånd att sätta upp ett 8 cm minnesmärke över den av kronofogden borttagna Omfalos. Alltid med nollställd min.


Omfalos 8 cm

Även det är en bild av ett existentiellt tillstånd. Men allt är förstås inte spex. De fattiga svenska medborgare som inte har mer rörelsefrihet i det offentliga rummet än 8 cm förmedlar djupaste tragik men också en sällsam värdighet.
Våldet blir aldrig manifest i Nimisprojektet. Men det är väldigt, väldigt nära. Konstnären har upprepat det berömda exemplet med en myndighet som skall agera i ett helt vanligt ärende. Snart visar tjänstemännen sidor och går in i roller som ingen av dem hade kunnat drömma om. Länsrådet Linder-Aronsson låter undslippa sig: ”Jag skall elda upp alltsammans.”

Det är lika intressant som obehagligt, och en skrämmande påminnelse om hur tunn den hinna är som vi kallar kultur och civilisation. Den som samtidigt är allt vi har för att hålla det nakna våldet på avstånd.

Nils Forsberg

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.