Sinziana Ravini: I ett ingemansland

Sinziana Ravini är konstvetare vid Göteborgs Universitet och doktorand vid Heidelbergs Universitet med inriktning på nyare tysk litteratur. Ingår i Palettens redaktion. Suspension, overklighet och främmandegörande är några av de nyckelord som bygger upp den imponerande text vilken något förkortats och omdisponerats av redaktionen.

I ett ingenmansland
Om man inte vet så mycket om Lars Vilks och Nimis i förväg, kan mötet med dem ta formen av en smärtsam förälskelse. Man vet att ens hjärta är träffat men man vet varken varför eller för hur länge. När man besöker verket ser man människor som möts, samtalar och tar avsked för att bege sig tillbaka upp i skogen, osv. Efter ett tag inser man att det hela är som en loop, men inte heller då försvinner förtrollningen. Är det för att jag inte förstår språket? Det är som om Nimis bräder talade inom mig, inte till mig. Nej, jag behöver inte veta. Och plötsligt tänker jag att det är just förståelsen som står i vägen för ett verkligt möte. Det är när vi inser att vi inte förstår som vi är beredda på att lyssna. Ha! Tänker jag triumferande. Jag har en idé, om än en absurd sådan. Det måste vara så att det är spillvirkesbarriärerna som är förutsättningen för ett intellektuellt möte! Men är det så enkelt? Jag tittar vidare och försöker vänja mig vid min ickeförståelse. Jag börjar dock känna mig olustig till mods. Hur kan något jag inte förstår te sig så vackert? Är det vackert för att jag inte förstår? Har jag blivit fångad i exotismens fälla? Har jag förvandlats till en transkulturell fetischist som förtjusas av den olikvarande men ack så bekante andre? Konstnären vill kanske behålla den västerländska blicken på avstånd för att påminna oss om vilka vi är och var vi befinner oss. I en skuggvärld, långt från den sanna verkligheten. Jag reser mig för att gå ut ur drivvedslabyrinten och lämna det förrädiska brädspelet bakom mig i hopp om att bringa ljus i mitt västerländska mörker med information om konstnärens intentioner. På vägen ut lyckas jag självklart snubbla över några människor som sitter som fastkedjade i gångarna. Jag ber om ursäkt och kommer ut.


Mitt i Nimis

Väl ute får jag upplysning om att Nimis är fiktionalisering av myndigheternas motstånd, med andra ord en föreställning gjord på länsstyrelser, domstolar och kronofogdars exekutiva åtgärder. Ytterligare en förskjutning ägde rum när tingsrätten och hovrätten vardera marscherade ner till platsen två gånger för att genomföra ”syn på stället”. I ändlösa svep kan man föreställa sig dessa människors hopplösa vandring, deras klagorop och förvirring. För varje formulär med domslut får de veta att de måste genomföra en ny rättegång. Det är ett system som förfördelar de äldre nämndemännen och domarna som inte orkar återkomma gång på gång. En byråkrati som gjord för ”the survival of the fittest”. Verkets cirkulära struktur uttrycker en förevigad återkomst som inte bara är överklagarens utan även myndigheternas nomadtillvaro. En vitesförelagd brottsling befinner sig alltid i ett ingenmansland. Denna gestaltning av en permanent transittillvaro väcker inte bara en stämning av religiös självförglömmelse, utan även en känsla av suspension och overklighet. Vilks djupt tragiska öde är snärjt i ett hallucinatoriskt vacker spillvirkesspråk som för tankarna till Tarkovskijs filmer. Det enda som bryter denna fulländande estetik är den hotfulla stämning som gör sig gällande i alla rastlösa vandaliseringsförsök. Freuds begrepp ”unheimlich” som betyder ”kuslig”, ”hemsk” men även ”icke hem”, ”det som inte är hemma”, skulle kunna användas som beskrivning av denna ickeplats eller ickehem i den svenska skogen. En plats som liksom många andra välkomnar ett främmandegörande.

Lars Vilks lyckas med sitt 25-årsjubileum åstadkomma en sista och avgörande förskjutning. En förskjutning som sluter cirkeln för projektet såväl produktionsmässigt som geografiskt. Projektet visas slutligen i Ladonien, ett land som i sig är ett mellanland mellan igår och imorgon.

Sinziana Ravini

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

2 svar på Sinziana Ravini: I ett ingemansland

  1. Michael Alltoft skriver:

    Hej Sinziana! Inte helt säker på om det är samma Sinziana men vi gick i samma klass, i Globaliseringen dimensioner, en Museionkurs. Michael heter jag och bor i Majorna, vi har träffats några gånger senan dess. Det är jag som har pluggat ryska studier och statsvetenskap om det låter bekant. Skulle kolla lite inom GU och såg en google rubrik med ditt namn blev nyfiken på om det var du.
    Jag gillade verkligen vad du skrev. Det var filosofiskt fängslande. Är inte så bevandrad inom konstvetenskapen men gillar kortare texter där mycket klokt skrivs som ger en mer utrymme för egna tankar.
    Nåväl. Det var verkligen kul att hamna här. Hoppas allt är bra med dig för övrigt.
    Vi kanske hörs eller ses igen, hoppas det!

    Michael Alltoft

  2. rolf åsare skriver:

    Kommer Tom Bensonutställningen till Göteborg?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.