Vilks.net

Fredrik Svensk är konstkritiker och teorilärare på Högskolan för Foto och Film i Göteborg och på Valands konsthögskola. Hans text som i ringa utsträckning förbättrats av redaktionen tar upp intressanta ämnen som det smutsiga och försvaret för turistens blick.

Allt annat än oskyldigt
Lars Vilks är tillbaka, denna gång med ett jubileum. Nyfikenheten på det främmande framstår i detta konstnärskap som allt annat än oskyldigt.
Med ett jubileum har Lars Vilks verkligen satsat på Lars Vilks. Välförtjänst, men jubilerandet har krävt sin tribut. Även om denne erkände konstnär själv var medveten om denna risk, kommer hans verk knappt undan med livet i behåll. Vilks jobbar med att skapa mytiska utsnitt av reella och fantastiska världar, men försöken att låta nya variationer av dessa världar spela mot varandra får tyvärr inte lika fantastiska bieffekter.

Den figur som Vilks iscensatt i tjugofem år, Nimis, får en central position. Att den är placerad i en ravin på Kullaberg känns logiskt eftersom Vilks ofta omskrivs som en konstnär som undersöker det underjordiska, omedvetna, tabubelagda, Dragningen till det smutsiga, till det som inte får någon egen röst och ges mycket begränsade valmöjligheter, förkroppsligas i Arx, som bokstavligen är inpackad i betong. Människan blir turist, blir svart, blir djur – blir det andra – både i protest och av nödvändighet.

Den oundvikliga frågan om vad det innebär att vara intresserad av detta främmande, blir hos Vilks allt annat än oskyldig. För i sin undersökning av turism, olagligt byggande och kronofogdars åtgärder förkroppsligar han både dess objekt och positionen där turistens betraktande äger rum. Informationsrikedomen i resultatredovisningen understryker att själva tolkningsföreträdet skapar sitt eget objekt.

Skillnaden mellan upptäckten och uppfinnandet osäkras hela tiden, på ett nästan maniskt sätt. ”There is more to the picture than meets the eye” som Neil Young sjunger. Men ambivalensen i Vilks försvar för turistens blick – som är både allvarsam och kraftfull – känns nu kvävd. Det blir helt enkelt ”för mycket”, vilket också är betydelsen av det latinska ordet ”nimis”.
Jubileet anspelar inte bara på Leibniz och Voltaire, utan också på skillnaden mellan positionerna objekt och subjekt – livet som undersöks och avgränsas – respektive det överordnade perspektiv som granskar sig själv, så länge inte objektet tillåts göra det. Detta lömska beroendeförhållande finns överallt. Som i verket ”Omfalos 8 cm” där en liten betongsnopp placerats som världens centrum och övervakning. Övervakningsfunktionen jämställs med vilka bruksföremål som helst, och framstår som lika viktig för turistens överlevnad som domstolens närvaro. Ser vi kanske alltid världen från någon form av kronofogdemyndighet, även om varje företag sägs drömma om att helt leva ”on-demand”, utan beslagtaget gods?

En annan av Vilks uppfinningar eller upptäckter inbegriper två olika gränssnitt, boken Arx och Nimis många fönster. Genom att packa en av Arx sidor full med järnskrot gör han både boken och sidan till en mur, fylld med innehåll.

Vi följer stigens tjugofemminuterspromenad från hembygdsgården till Nimis. Sanningen om jordens yta verkar lika mystisk som någonsin det bortträngda. Myter om livet på Höganäs kommuns landsbygd blandas upp med faktiska situationer där det blir tydligt att makten är rumsligt distribuerad. Rörelsefriheten sätts i relation till ämnen som ägandet och kartografin, sammanvävda företeelser som särskilt miljöenheten i Malmös vita Män haft makt över. Vilks förkroppsligar här voyeurens försök att medverka i världen och samtidigt upprätthålla sin egen identitet genom att föra anteckningar om alla gånger han gått ned till Nimis (närmare 6 000). Om det är genom att beskriva sådana erfarenheter som vi tar kontroll över våra liv, vad går då förlorat?
Denna suggestiva rumsliga historia knyter samman konstens löften med rymdens. Vår klättring i skulpturen börjar med biblioteket (med fastspikade böcker) i Vindarnas torn och pendlar mellan materiella och imaginära gränser. Frågan är hur klättringen från bottenvåningens punkt i Vindarnas torn och till en annan 15 meter högre upp, står i relation till rymdens och konstens gränser. Har konsten samma gränser som rymden? Den horisontala stenstranden ställs mot de vertikala, uppåtsträvande tornen.

Vår klättring i skulpturen börjar…

Sammanfattningsvis är mycket av den nerv som jag tidigare upplevt hos Vilks borta. Leken med otaliga länsåklagares och domstolspresidenters betydelsenivåer känns utsuddade. Kvar blir en dyster samhällsdiagnos som snarare är protektionistisk än konstruktiv och kritisk.

Fredrik Svensk

Fred Andersson är konstkritiker i Svenska Dagbladet och doktorand i konstvetenskap. Hans ingående analys av hantverk och material har redigerats något.

Den bristfällige hantverkaren
Vad gör man med så stora ämnen som sex, politik, religion och död? Hur undviker man att hamna i det snaskiga, makabra, banala eller plakatmässiga? Ett sätt kan vara att som skulptören Lars Vilks ständigt undvika entydig och utlämnande exponering. Jag är intresserad av hur han arbetar med olika skikt av betydelser. Den uppspikade installationen Nimis är bara ett av dessa skikt. Jag är också intresserad av hur det mångtydiga i Vilks arbete uppstår i en samverkan mellan skikten. Som exempel skall jag analysera hans Nimis av trä och tre betongklumpar, alla på Kullabergs naturreservat. Denna samling har visat sig innehålla viktiga nycklar till hans egentliga verk från samma tid.

Kan materia och material betyda något överhuvudtaget? Somliga skulle förneka detta. Men vad är det egentligen som sker när vi ser en bit trä? Vi tänker ”trä” eftersom erfarenheten säger oss att material med detta utseende brukar vara trä (men det kan vara en illusion, t.ex. ett större stycke plast som är inspikat bland en massa bräder). Enligt semiotiken har vi identifierat en ”form”, dvs. de gemensamma egenskaperna för trä, i den substans vi har framför oss. Om denna form skulle förändras, t.ex. om träet skulle förkolna som skedde i Nimis med mordbränderna 1985 och 1997, skulle materialet få en helt annan betydelse. Ojämna kanter och slarvigt inslagna spikar förknippas med slarvighet, men sådant slarv kan mycket väl vara ett avvägt uttrycksmedel. I Vilks konstruktioner, där otaliga spik hänger ut, är det med viss tvekan så.

De består av drivved, containervirke och hyggesrester, hopfogade med ca 160 000 spikar. Spikarna sammanhållande funktion är ibland begränsad; de kan vara dåligt inslagna och krökta åt olika håll – och man får komma ihåg att Vilks aldrig klarade av att göra fågelholken i träslöjden. Många, för att inte säga alla, av konstruktionerna har en starkt tredimensionell karaktär eftersom de bildar gångar och torn. Det säger sig självt att fotografier av sådana föremål blir missvisande; särskilt om de fotograferats på samma sätt som målningar. I andra sammanhang kan vinkelformerna stå för huvuden, armar eller ben.

I den uppdaterade jubileumsutställningen som nu visas är det svårt att se någon större konsekvens. Konstnären beskriver den som medvetet antihierarkisk och kanske hade en mer sparsmakad spikning förtagit rikedomen och intensiteten i virket. Att bräder från den lokala soptippen bidrar till en etablerad konstnärs verk kan ifrågasättas. Vilks har tidigare gått tillväga på liknande sätt – och det finns också representerat med två stora torn, ”Ascendentens Funktion” och ”Triumfbågen”. Här märks en tydlig underordning, men det kan också finnas andra förklaringar. Detta soptippsvirke kan knappast ens övervägas att överlåtas åt personer som inte är väl insatta i hantverket – vilket, som nämnts, är fallet med Vilks.

Något 50-tal meter längre bort från Nimis räknat står Vilks till formatet största offentliga cementskulptur, ”Arx”, utförd 1991-99 i armerad betong. Det är Vilks och länsstyrelsens/markägarens samarbete som står i centrum för den utställningen. Vilks har haft direkt kontakt med de båda medarbetarna under arbetet och också givit ut skulpturen som bok med samma titel på Nya Doxas förlag i Nora. Det är bra att Vilks, som ju blev kommunens turistbyrås mjölkko framför andra, uppmärksammas för sina sociala idéer. Hans önskan att sprida sitt arbete utanför galleriernas och museernas väggar, och hans enligt uppgift frikostiga donationer genom sitt gratisarbete under 25 år, har förmodligen att göra med hans arbetarbakgrund och sociala övertygelse.
Detta kan verka motsägelsefullt med tanke på hans yttre framgångar på den fria marknaden, men sådan motsägelser är tidstypiska. Den postmoderna, avancerade konsten får bekräfta den moderna marknadens framsteg och optimism. Modernistiska institutioner som länsstyrelsens miljöenhet och Hovrätten över Skåne och Blekinge spelar en nyckelroll i dessa skeenden. De ”träffade” Vilks vid rätt tidpunkt. Sådana sociala förutsättningar ägnas stort utrymme i utställningen men inte i boken Arx. Istället sätts personen Vilks i centrum på ett sätt som är nog så vanligt i populära presentationer av mannen och verket. Som vanligt framställs hans produktions som om den mest vore en sorts utflöde av hans privatliv och hans kvinnor. Det faktum att den 8 cm långa Omfalos vid Håle stenars strand är ett falliskt porträtt har givit anledning till temat ”Fallosar vid havet”, vilket är ett av fyra huvudteman i jubileumsutställningen. De övriga behandlar översättningen av bokbegreppet till betongbok, Vilks och myten om kronofogden, samt Vilks och domstolen som teater. Allt detta är informativt, och säkert också korrekt. Men den som frågar sig vad Vilks sätt att avbilda egentligen innebär, eller hur det kan ha uppfattats i olika sammanhang, får inte mycket hjälp. Arx är en kortfattad översikt av betong med ett rikt och spännande bildmaterial som armbandsur, ryttarpistoler, glashästar och små pyramider. Själva jubileumsutställningen fungerar som en presentation av boken Arx, snarare än att vara en utvecklande komplettering. Men utöver möjligheten att få se ett mindre antal brädkonstruktioner, en bar med fullständiga rättigheter, en golfbana samt en flygplats för pontonförsedda plan, erbjuder den också ett exempel på god installationsscenografi.
Den lyckade iscensättningen hänger intimt samman med det som är nytt på 25-årsdagen. Utställningens huvudnummer är inrymt i det före detta ”Dubbeltornet” som under ledning av den spikande Vilks byggts om till ett modernt, fungerande ”Jubileumstorn” med trappa, schakt och ett utrymme högst upp för topografiska studier av landskapet.

Första gången jag såg ett arbete av Lars Vilks såg jag inte mycket. Det var, vill jag minnas några ohyvlade och ljusblekta brädor som var sammansatt i en viss geometrisk ordning och överströdda med spik och formlös kraft. Men kanske minns jag fel. Det hör till minnets egenheter att det väljer ut de mest karaktäristiska dragen i en upplevelse och förstärker dem, karikerar dem. I just det här fallet uppfattade jag kontrasten mellan något geometriskt bundet och något fritt organiskt. Men jag såg inget meningsfullt samband mellan dessa intryck. Kanske var jag alltför van vid att uppleva skulpturer som antingen det ena eller det andra: antingen föreställande eller abstrakta, antingen geometriska eller organiska.

Detalj, Nimis

Hans arbete verkar sällan ha lämnat utrymme för det subjektiva. Redan i 25-årsjubileets äldsta verk, en talarstol som borde vara från 1981, präglas motiv och spikteknik av en saklig torrhet. Och hans sena konstruktioner av ohyvlade brädor kan föra tankarna till något så anonymt som gjutformens avtryck i ett betongfundament. En bräda är ju något växande och organiskt som sågats till en geometrisk form. Därför rymmer den i sig en motsättning mellan ordning och kaos, men ingen ser den som konst. Vilks arbetade på gränsen mellan det som är bild/konst och det som är ”vad som helst”. Eller gränsen mellan någonting och ingenting.

Detta blev uppenbarligen en frizon för honom. Hans väg dit kan följas i hela Nimis, till exempel i ett antal mindre gångar i Pasadena Walk där organiska former lösgörs från de igenkännliga motiv som varit utgångspunkten. Senare gjorde han torn som ”Wotans torn” från 1988. Här anas formerna som enbart någonting, på gränsen till ingenting, bakom sjok av böjda spikar och hinnor av containervirke. Det vita och det grå, som ju är många vita och många grå, blev nu hans huvudbräder. Vilks utveckling under 80-talet kan jämföras med den några år yngre och mer välkände Dan Wolgers. Båda hamnade i skulpturens gränsland mellan någonting och ingenting. Men de måste ha haft helt olika uppfattningar om situationen. Wolgers ser den som en slutpunkt. Han uppfinner en fiktiv värld av absurda rumsliga konstruktioner som förevändning för att fortsätta. För Vilks blev gränszonen snarare ett permanent hem där han verkar ha trivts alldeles utmärkt.

Utforskandet av det skenbart enkla räckte långt för honom. Hans produktion får oss att fascineras av något sådant som att några bräder kan bli ett rumsligt tillhåll för besökande turister så snart den spikas samman med andra. Eller att en böjd träbit kan duga för att passa ihop med en annan böjd träbit. Precisionen finns också i valet av material: just dessa galvade tretummare för detta skrovliga trä, just dessa grenar som fotsteg. Även bristfälligt hantverk är någonting som först kan se ut som ingenting.

Fred Andersson

Camilla Carlberg är assisterande intendent på Moderna Museet. Med små och försiktiga medel har redaktionen stramat upp en spännande text som handlar om det paradisiska och skrämmande och om det prefabricerade samhället.

Det finns ingen ironi
Nimis 25-årsfirande kan ses som en ganska neutral, om än melankolisk händelse, som kan användas som förlaga till hur ett firande kan gå till i framtiden. Men det kan också ses som en kommentar till det moderna livets djupa motsägelser. Att fira traditioner innebär att vi konsumerar mer och samtidens ritualer initieras inte sällan just av detaljhandeln. Firandet i 25-årsjubileet i den virtuella nationen Ladonien kan ses i relation till medelklassmänniskans önskan att bygga ett tryggt och slutet samhälle, ett ”gated community” avskärmat från den ursprungliga miljön och som förutsätter att det svenska liv som fanns där först utplånas och utestängs. Skogen som man passerar i besökets första del är både paradisisk och skrämmande, i synnerhet när människan – gestaltad av ett antal turister – kommer in i den. Flugornas surr i skuggorna påminner om hur Joseph Conrad i romanen Almayers dårskap beskriver en skog som ett intensivt mörker där förruttnelsen härskar.

Från den mörka skogen stiger besökarna in i Nimis

Nimis 25 år förefaller att vara en kommentar till det prefabricerade samhället som låser in människan i ett standardiserat sätt att leva, något som leder till passivitet och brist på verklig demokrati och medbestämmande. Ravinen på Kullabergs naturreservat gestaltar ensamheten i de allt mer anonyma bostadsområdena utan gemensamma platser att mötas på – det som brukar kallas kommersialiseringen och privatiseringen av det offentliga rummet. Men inget av detta är övertydligt i firandet. Lars Vilks menar att det som kan berätta något för oss är allt det som finns mittemellan, det som är outtalat. Det finns ingen ironi i Lars Vilks jubileumsutställning. Han utnyttjar inte turisterna där för att framföra ett budskap. Det vi läser in i jubileet gör vi utifrån våra egna referenser.

Lars Vilks arbetar ofta med bräder och spik och inte sällan handlar hans verk om tid och minne. Genom att återskapa situationer analyserar han hur tidens fortskridande förändrar ett sammanhang. Vid flera tillfällen återkommer den undanskymda kronofogden. Lars Vilks lyfter fram de byråkrater som inte syns i rampljuset, de ytligt sett obetydliga personerna. I projektet är det de vanliga länsrådens vardagliga liv – med sina förhoppningar om ett bra liv och sin rädsla för det som är okänt,

I skulpturerna aktiverar Vilks ofta själva rummet genom att uppföra sina spillvirkeskonstruktioner med ett direkt förhållande till hammarens många spikslag. I Vindarnas torn innehåller rummet en del av en grön heltäckningsmatta, trädgrenar och väggbräder som konstnärens utformat.

Camilla Carlberg