Fred Andersson: Den bristfällige hantverkaren

Fred Andersson är konstkritiker i Svenska Dagbladet och doktorand i konstvetenskap. Hans ingående analys av hantverk och material har redigerats något.

Den bristfällige hantverkaren
Vad gör man med så stora ämnen som sex, politik, religion och död? Hur undviker man att hamna i det snaskiga, makabra, banala eller plakatmässiga? Ett sätt kan vara att som skulptören Lars Vilks ständigt undvika entydig och utlämnande exponering. Jag är intresserad av hur han arbetar med olika skikt av betydelser. Den uppspikade installationen Nimis är bara ett av dessa skikt. Jag är också intresserad av hur det mångtydiga i Vilks arbete uppstår i en samverkan mellan skikten. Som exempel skall jag analysera hans Nimis av trä och tre betongklumpar, alla på Kullabergs naturreservat. Denna samling har visat sig innehålla viktiga nycklar till hans egentliga verk från samma tid.

Kan materia och material betyda något överhuvudtaget? Somliga skulle förneka detta. Men vad är det egentligen som sker när vi ser en bit trä? Vi tänker ”trä” eftersom erfarenheten säger oss att material med detta utseende brukar vara trä (men det kan vara en illusion, t.ex. ett större stycke plast som är inspikat bland en massa bräder). Enligt semiotiken har vi identifierat en ”form”, dvs. de gemensamma egenskaperna för trä, i den substans vi har framför oss. Om denna form skulle förändras, t.ex. om träet skulle förkolna som skedde i Nimis med mordbränderna 1985 och 1997, skulle materialet få en helt annan betydelse. Ojämna kanter och slarvigt inslagna spikar förknippas med slarvighet, men sådant slarv kan mycket väl vara ett avvägt uttrycksmedel. I Vilks konstruktioner, där otaliga spik hänger ut, är det med viss tvekan så.

De består av drivved, containervirke och hyggesrester, hopfogade med ca 160 000 spikar. Spikarna sammanhållande funktion är ibland begränsad; de kan vara dåligt inslagna och krökta åt olika håll – och man får komma ihåg att Vilks aldrig klarade av att göra fågelholken i träslöjden. Många, för att inte säga alla, av konstruktionerna har en starkt tredimensionell karaktär eftersom de bildar gångar och torn. Det säger sig självt att fotografier av sådana föremål blir missvisande; särskilt om de fotograferats på samma sätt som målningar. I andra sammanhang kan vinkelformerna stå för huvuden, armar eller ben.

I den uppdaterade jubileumsutställningen som nu visas är det svårt att se någon större konsekvens. Konstnären beskriver den som medvetet antihierarkisk och kanske hade en mer sparsmakad spikning förtagit rikedomen och intensiteten i virket. Att bräder från den lokala soptippen bidrar till en etablerad konstnärs verk kan ifrågasättas. Vilks har tidigare gått tillväga på liknande sätt – och det finns också representerat med två stora torn, ”Ascendentens Funktion” och ”Triumfbågen”. Här märks en tydlig underordning, men det kan också finnas andra förklaringar. Detta soptippsvirke kan knappast ens övervägas att överlåtas åt personer som inte är väl insatta i hantverket – vilket, som nämnts, är fallet med Vilks.

Något 50-tal meter längre bort från Nimis räknat står Vilks till formatet största offentliga cementskulptur, ”Arx”, utförd 1991-99 i armerad betong. Det är Vilks och länsstyrelsens/markägarens samarbete som står i centrum för den utställningen. Vilks har haft direkt kontakt med de båda medarbetarna under arbetet och också givit ut skulpturen som bok med samma titel på Nya Doxas förlag i Nora. Det är bra att Vilks, som ju blev kommunens turistbyrås mjölkko framför andra, uppmärksammas för sina sociala idéer. Hans önskan att sprida sitt arbete utanför galleriernas och museernas väggar, och hans enligt uppgift frikostiga donationer genom sitt gratisarbete under 25 år, har förmodligen att göra med hans arbetarbakgrund och sociala övertygelse.
Detta kan verka motsägelsefullt med tanke på hans yttre framgångar på den fria marknaden, men sådan motsägelser är tidstypiska. Den postmoderna, avancerade konsten får bekräfta den moderna marknadens framsteg och optimism. Modernistiska institutioner som länsstyrelsens miljöenhet och Hovrätten över Skåne och Blekinge spelar en nyckelroll i dessa skeenden. De ”träffade” Vilks vid rätt tidpunkt. Sådana sociala förutsättningar ägnas stort utrymme i utställningen men inte i boken Arx. Istället sätts personen Vilks i centrum på ett sätt som är nog så vanligt i populära presentationer av mannen och verket. Som vanligt framställs hans produktions som om den mest vore en sorts utflöde av hans privatliv och hans kvinnor. Det faktum att den 8 cm långa Omfalos vid Håle stenars strand är ett falliskt porträtt har givit anledning till temat ”Fallosar vid havet”, vilket är ett av fyra huvudteman i jubileumsutställningen. De övriga behandlar översättningen av bokbegreppet till betongbok, Vilks och myten om kronofogden, samt Vilks och domstolen som teater. Allt detta är informativt, och säkert också korrekt. Men den som frågar sig vad Vilks sätt att avbilda egentligen innebär, eller hur det kan ha uppfattats i olika sammanhang, får inte mycket hjälp. Arx är en kortfattad översikt av betong med ett rikt och spännande bildmaterial som armbandsur, ryttarpistoler, glashästar och små pyramider. Själva jubileumsutställningen fungerar som en presentation av boken Arx, snarare än att vara en utvecklande komplettering. Men utöver möjligheten att få se ett mindre antal brädkonstruktioner, en bar med fullständiga rättigheter, en golfbana samt en flygplats för pontonförsedda plan, erbjuder den också ett exempel på god installationsscenografi.
Den lyckade iscensättningen hänger intimt samman med det som är nytt på 25-årsdagen. Utställningens huvudnummer är inrymt i det före detta ”Dubbeltornet” som under ledning av den spikande Vilks byggts om till ett modernt, fungerande ”Jubileumstorn” med trappa, schakt och ett utrymme högst upp för topografiska studier av landskapet.

Första gången jag såg ett arbete av Lars Vilks såg jag inte mycket. Det var, vill jag minnas några ohyvlade och ljusblekta brädor som var sammansatt i en viss geometrisk ordning och överströdda med spik och formlös kraft. Men kanske minns jag fel. Det hör till minnets egenheter att det väljer ut de mest karaktäristiska dragen i en upplevelse och förstärker dem, karikerar dem. I just det här fallet uppfattade jag kontrasten mellan något geometriskt bundet och något fritt organiskt. Men jag såg inget meningsfullt samband mellan dessa intryck. Kanske var jag alltför van vid att uppleva skulpturer som antingen det ena eller det andra: antingen föreställande eller abstrakta, antingen geometriska eller organiska.


Detalj, Nimis

Hans arbete verkar sällan ha lämnat utrymme för det subjektiva. Redan i 25-årsjubileets äldsta verk, en talarstol som borde vara från 1981, präglas motiv och spikteknik av en saklig torrhet. Och hans sena konstruktioner av ohyvlade brädor kan föra tankarna till något så anonymt som gjutformens avtryck i ett betongfundament. En bräda är ju något växande och organiskt som sågats till en geometrisk form. Därför rymmer den i sig en motsättning mellan ordning och kaos, men ingen ser den som konst. Vilks arbetade på gränsen mellan det som är bild/konst och det som är “vad som helst”. Eller gränsen mellan någonting och ingenting.

Detta blev uppenbarligen en frizon för honom. Hans väg dit kan följas i hela Nimis, till exempel i ett antal mindre gångar i Pasadena Walk där organiska former lösgörs från de igenkännliga motiv som varit utgångspunkten. Senare gjorde han torn som ”Wotans torn” från 1988. Här anas formerna som enbart någonting, på gränsen till ingenting, bakom sjok av böjda spikar och hinnor av containervirke. Det vita och det grå, som ju är många vita och många grå, blev nu hans huvudbräder. Vilks utveckling under 80-talet kan jämföras med den några år yngre och mer välkände Dan Wolgers. Båda hamnade i skulpturens gränsland mellan någonting och ingenting. Men de måste ha haft helt olika uppfattningar om situationen. Wolgers ser den som en slutpunkt. Han uppfinner en fiktiv värld av absurda rumsliga konstruktioner som förevändning för att fortsätta. För Vilks blev gränszonen snarare ett permanent hem där han verkar ha trivts alldeles utmärkt.

Utforskandet av det skenbart enkla räckte långt för honom. Hans produktion får oss att fascineras av något sådant som att några bräder kan bli ett rumsligt tillhåll för besökande turister så snart den spikas samman med andra. Eller att en böjd träbit kan duga för att passa ihop med en annan böjd träbit. Precisionen finns också i valet av material: just dessa galvade tretummare för detta skrovliga trä, just dessa grenar som fotsteg. Även bristfälligt hantverk är någonting som först kan se ut som ingenting.

Fred Andersson

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

3 svar på Fred Andersson: Den bristfällige hantverkaren

  1. Fred Andersson skriver:

    Ur SvD 2003-05-31:

    Bertil Berntsson, Konstföreningen Aura (Krognoshuset), Lund, t.o.m. 15 juni

    Första gången jag såg ett arbete av Bertil Berntsson såg jag inte mycket. Det var, vill jag minnas, några ohyvlade och ljusmålade brädor som var sammansatta i en viss geometrisk ordning och överströdda med någon sorts formlöst, klottrat krafs. Men kanske minns jag fel. Det hör till minnets egenheter att det väljer ut de mest karaktäristiska dragen i en upplevelse och förstärker dem, karikerar dem. I just det här fallet uppfattade jag kontrasten mellan något geometriskt bundet och något fritt organiskt. Men jag såg inget meningsfullt samband mellan dessa intryck. Kanske var jag alltför van vid att uppleva bilder som antingen det ena eller det andra: antingen föreställande eller abstrakta, antingen geometriska eller organiska. Den som ägnar mer tid åt en produktion som Bertil Berntssons kan uppleva hur sådana motsatser förenas. Den pågående minnesutställningen på Krognoshuset i Lund underlättar detta, med sitt koncentrerade urval verk från 50 års arbete

    Ett känt namn blev Berntsson aldrig, trots att han mottog större stipendier, utförde offentliga verk i Sydsverige och ställde ut sparsamt men regelbundet. Jag vet själv ganska litet om honom, utöver standarduppgifter som: ”född 1921, död 2002”. Hans arbete verkar sällan ha lämnat utrymme för det subjektiva. Redan i utställningens äldsta verk, ett kvinnoporträtt som borde vara från 40-talet, präglas motiv och färgbehandling av en saklig torrhet. Berntssons signatur är diskret intill självutplåning. Han hade kunnat vara en anonym arbetare i den kollektiva konstproduktion som de radikala ryska konstruktivisterna tänkte sig. Och hans sena reliefer av ohyvlade brädor kan föra tankarna till något så anonymt som gjutformens avtryck i ett betongfundament. En bräda är ju något växande och organiskt som sågats till en geometrisk form. Därför rymmer den i sig en motsättning mellan ordning och kaos, men ingen ser den som konst. Berntsson arbetade på gränsen mellan det som är bild/konst och det som är ”vad som helst”. Eller gränsen mellan någonting och ingenting.

    Detta blev uppenbarligen en frizon för honom. Hans väg dit kan följas i utställningen, t.ex. i ett antal mindre skisser där organiska former lösgörs från de igenkännliga motiv som varit utgångspunkten. Senare gjorde han målningar som utställningens ”Vita former” från 1966. Här anas formerna som enbart någonting, på gränsen till ingenting, bakom sjok och hinnor av vit färg. Det vita och det grå, som ju är många vita och många grå, blev nu hans huvudfärger livet ut. Berntssons utveckling under 60-talet kan jämföras med den några år yngre och mer välkände Torsten Anderssons. Båda hamnade i måleriets gränsland mellan någonting och ingenting. Men de måste ha haft helt olika uppfattningar om situationen. Andersson ser den som en slutpunkt. Han uppfinner en fiktiv värld av absurda rumsliga konstruktioner som förevändning för att fortsätta måla. För Berntsson blev gränszonen snarare ett permanent hem där han verkar ha trivts alldeles utmärkt. Utforskandet av det skenbart enkla räckte långt för honom. Hans produktion får oss att fascineras av något sådant som att en bräda kan bli en rumslig illusion så snart den sågas på snedden. Eller att en böjd träbit kan formas för att exakt passa ihop med en annan böjd träbit. Precisionen finns också i valet av material: just denna vita lasyr för detta skrovliga trä, just detta papper för denna geometriska teckning. Även hantverket är någonting som först kan se ut som ingenting.

    FRED ANDERSSON

  2. Lars skriver:

    Tack Fred! En utmärkt text som har hög återvinningsfaktor. Kvarstår dock att du inte fångar hela texten med det du visar upp. Jag har slitit med mer.

    Lars V

  3. Fred Andersson skriver:

    Folk får leta.

    /F

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.