Camilla Carlberg är assisterande intendent på Moderna Museet. Med små och försiktiga medel har redaktionen stramat upp en spännande text som handlar om det paradisiska och skrämmande och om det prefabricerade samhället.
Det finns ingen ironi
Nimis 25-årsfirande kan ses som en ganska neutral, om än melankolisk händelse, som kan användas som förlaga till hur ett firande kan gå till i framtiden. Men det kan också ses som en kommentar till det moderna livets djupa motsägelser. Att fira traditioner innebär att vi konsumerar mer och samtidens ritualer initieras inte sällan just av detaljhandeln. Firandet i 25-årsjubileet i den virtuella nationen Ladonien kan ses i relation till medelklassmänniskans önskan att bygga ett tryggt och slutet samhälle, ett ”gated community” avskärmat från den ursprungliga miljön och som förutsätter att det svenska liv som fanns där först utplånas och utestängs. Skogen som man passerar i besökets första del är både paradisisk och skrämmande, i synnerhet när människan – gestaltad av ett antal turister – kommer in i den. Flugornas surr i skuggorna påminner om hur Joseph Conrad i romanen Almayers dårskap beskriver en skog som ett intensivt mörker där förruttnelsen härskar.
Från den mörka skogen stiger besökarna in i Nimis
Nimis 25 år förefaller att vara en kommentar till det prefabricerade samhället som låser in människan i ett standardiserat sätt att leva, något som leder till passivitet och brist på verklig demokrati och medbestämmande. Ravinen på Kullabergs naturreservat gestaltar ensamheten i de allt mer anonyma bostadsområdena utan gemensamma platser att mötas på – det som brukar kallas kommersialiseringen och privatiseringen av det offentliga rummet. Men inget av detta är övertydligt i firandet. Lars Vilks menar att det som kan berätta något för oss är allt det som finns mittemellan, det som är outtalat. Det finns ingen ironi i Lars Vilks jubileumsutställning. Han utnyttjar inte turisterna där för att framföra ett budskap. Det vi läser in i jubileet gör vi utifrån våra egna referenser.
Lars Vilks arbetar ofta med bräder och spik och inte sällan handlar hans verk om tid och minne. Genom att återskapa situationer analyserar han hur tidens fortskridande förändrar ett sammanhang. Vid flera tillfällen återkommer den undanskymda kronofogden. Lars Vilks lyfter fram de byråkrater som inte syns i rampljuset, de ytligt sett obetydliga personerna. I projektet är det de vanliga länsrådens vardagliga liv – med sina förhoppningar om ett bra liv och sin rädsla för det som är okänt,
I skulpturerna aktiverar Vilks ofta själva rummet genom att uppföra sina spillvirkeskonstruktioner med ett direkt förhållande till hammarens många spikslag. I Vindarnas torn innehåller rummet en del av en grön heltäckningsmatta, trädgrenar och väggbräder som konstnärens utformat.
Camilla Carlberg