Vilks.net

Eva Runefelt är författare och konstkritiker. Hennes djupgående text har i några få avsnitt bearbetats av redaktionen.

Mästerligt
Nära hot och närhetens hot – orden kommer för mig när jag går genom Lars Vilks gångar i Nimis på Kullabergs naturreservat. Vilks har en säregen förmåga att gestalta instängdhet så att det svindlar. Svindeln är metaforisk och bokstavlig. Det gungar såväl under fot som i tankegång. Att bryta upp perspektiv är ett av kännetecknen – rummets, medvetandet, likaså kroppens och betraktandets former är något som Lars Vilks skärskådar och ifrågasätter med sitt spikande och raljerandet med myndigheter.

I det stora tornet Ascendentens Funktion med fem våningar har han byggt upp en värld som minner om ett Kafkakontor. Det börjar med en långsmal brädfylld korridor där belysningen är svag – är detta före eller efter en arbetsdag? Vad är det som pågår här. Jag skjuts in i en zon mellan dröm och vaka, mellan privat svär och offentlig. Korridorens grå och slutna väggar förstärker känslan – platsen befinner sig kusligt utanför det vardagliga men är ändå igenkännbar, Som vore den en ort i en mardröm.
Taken öppnar sig upp mot ett dunkelt rum upplyst av ljuset mellan plankorna. Ett par turister fyller utrymmet med en hypnotisk stillhet. På golvet utspelar sig en skyddslös sömn – Två män har slagit sig ned på bräderna, rygg mot rygg. De rör sig lite, greppar en vattenflaska, dricker, fortsätter att sitta. Det som händer inom dem går inte att se men ändå är de bevakade. I taket syns ännu en öppning som leder till nästa våning där en turistande kvinna klädd i flera lager vackra tyger hänger upp och ner. Händerna är löst ihopdragna, hon blundar. Med ett ljud som av en prasslande pappersblomma stryker händerna då och då över tygen. Kvinnan är fångad i en allt mer olidlig situation eftersom blodet i en sådan ställning rusar ned i huvudet.

Tillbaka i korridoren; i en nisch står en vitklädd flicka och tittar på några utstickande spikar. Förra året skadades kanske 130 människor av utstickande spik, men den här tycks ha överlevt. Hon tycks samspråka med någon om obegripligheten i en sådan händelse.

En vitklädd flicka

Den översta korridoren öppnar sig i ett stort rum där utsikten från 12 meter över Skälderviken tar del i skulpturen och med sin vida hösthimmel samspelar med två turister. En kvinna i grå fångrock och en man med glittrande paljettkavaj och rött hår. Sakta snurrar de två sittande turisterna runt där de sitter på några plankor. Deras eljest orörliga kroppar inneslutna i respektive dåd och livsverk, som i var sin hisnande paus, utan spår av vila. Inkapslade i en närmast kataton domning.
Ett stycke in i mörkret i den undre salen sitter en kvinna på utflykt med pannbindel på en stol. Hon belyses svagt. Hon utstrålar både sårbarhet och oåtkomlighet och så är det ofta i Lars Vilks träskulpturer – hans konst alstrar hela tiden frågor, söker inga enkla svar. Är kvinnan med pannbandet ännu kropp eller redan skugga, tillhör hon sig själv eller någon annan?

De två männen som slagit sig ned

Utställningen består alltså av både tidigare och nya verk och den är stramt och mäktigt komponerad. I krissituationens kaos – som det offentliga rummet med baren som har fullständiga rättigheter och som delvis sprängts öppen genom ett torn som störtat eller, längre bort, den 8 cm Omfalos som är minnesmärket efter den stora Omfalos som ockuperades och sprängdes i bitar genom kronofogdens exekutiva åtgärd med kranbåt och hantlangare med spett – finns, som ett givet parallellt stråk, också privata stunder. En grupp besökare av små barn ligger som skira plantor på stenarna och drömmer. Sovstund råder på detta improviserade daghem och lugnet som är byggt av skörhet kan när som helst förvandlas till sin motsats genom annalkande länsråd, hovrättspresidenter eller vandaler med yxor. Det är sådana långa ögonblick av väntan, inlåsning och kontrollförlust som Lars Vilks gestaltar. I minnet framkallas hans träkonstruktion ”Hotell” i Tranås från 1991 som brändes upp efter många försök från folkliga vandaler. Betraktaren grips av yrsel när gängse lagar bräcks.

Nimis 25 år är en utställning skapad av en konstnär med ett helt eget tonfall, en stark integritet och beundransvärd känslighet för gränsstationer, oavsett om de är belägna inom eller mellan människor.
Mästerligt.

Eva Runefelt

John Peter Nilsson är välkänd konstkritiker, curator och numera intendent på Moderna Museet. Hans obetydligt redigerade text tar upp viktiga frågor om skulptur som arkitektur, sex och fetischism.

Nya skulpturer när Nimis har blivit 25 år

Kullabergs naturreservat är förmodligen Sveriges vackraste utställningsrum. Åtminstone är det min första tanke när jag ser halvbalten Lars Vilks nya skulpturer. Det låter kanske lite förmätet att tala om arkitektur när det handlar om konst. Men vad gäller just skulpturer är det ofrånkomligt. Att vara skulptör är inte bara att producera objekt. Minst lika viktigt är placeringen av verken – att ta rummet, platsen i besittning.
Vilks lyckas med övertygelse att spela med rumsligheten. Nästan alla väggar täckta och skulpturerna lyfts fram, ja, det låter banalt, men ändå – på ett sexigt sätt. Det finns något fetischistiskt i luften, tornen lockar och förför.
Men kommer man för nära så river man sig! Som i en James Bond-film finns det nästan osynliga utstickande spikar som besökaren varnas att komma för nära, något som ytterligare accentuerar skulpturernas ”se men inte röra”-närvaro.
Okej, det gäller bara på några platser. Och de platserna är ömtåliga och kräver total respekt. Men denna något ovanliga säkerhetsrisk är en symtomatisk ingång till Lars Vilks konstvärld. Med jämna mellanrum har någon kronofogde eller länsstyrelse passerat gränsen. Men ingen blir förbannad. De flesta skrattar generat.

Vilks är kanske en av samtidens mest uppskattade skulptörer. Och hemligheten? Han förenar en lång, klassisk skulpturtradition med ironi och humor. Man kan le och skratta lika mycket som man kan häpna och tappa hakan. Det gäller också för många av hans generation från 80-talet (Richard Deacon, Anish Kapoor, Bill Woodrow, Richard Wentworth med flera). De tog alla fasta på en klassisk skulpturtradition där material och form spelade en avgörande roll. De flesta (Kapoor undantagen) la dock till ett slags ironisk dimension, vare sig det gällde materialval eller absurda infall. Och trots att Vilks idag spelar i den kanske allra högsta dimensionen (när det gäller besökarantal och hanteringen av domstolar) måste jag säga att verken fortfarande förmedlar något spjuveraktigt och respektlöst.

Under 80-talet blev Vilks uppmärksammad för sina sammanställningar av funna objekt. Det kunde vara drivved, hyggesrester eller andra bortslängda grejor som han sammanställde efter deras färger (huvudsakligen grått och brunt) eller former. Och i själva kompositionen av dessa objekt framträdde tillsammans med länsråd och hovrättspresidenter sedan en ny bild; en figur, en urna, en landshövding, en vandal med motorsåg eller något liknande. Högt och lågt blandades, men framför allt pekade han på ett slags vardagens alkemi; hans verk handlar om metamorfoser, om att förvandla någonting banalt, t ex en tingsrätt på syn till något sublimt.

bortslängd grej med fetischistisk tendens i Nimis

I dag, tjugo år senare, gör han samma sak. Fast det är inte längre skräp han omarbetar. Ta till exempel Jubileumstornet från 2005. Den 1200x300x300 centimeter stora skulpturen består av hundratals färska vedstycken. Vanligt ljusbrunt granvirke – som han stulit från Krapperupsstiftelsen. Eller hans Arx från 1998. Specialtillverkad betonganläggning med armering i olika former balanserar på ett intrikat sätt på den ojämna stenstranden. Det ser ut som om det är ”tillfälliga fynd”. Men i själva verket är det omsorgsfullt tillverkade objekt som han använder sig av.

Men, som sagt: Vilks lyckas med konststycket att vara en framgångsrik konstnär som lever ut sina drömmar att arbeta med besynnerliga material utan att det blir stelt och tråkigt. Överhuvudtaget handlar hans konst om motsatser: högt – lågt, ömtåligt – stabilt etcetera. I de nyare verken vänder han på steken. Det är som om han ”drar ner” genom att använda blankspik istället för galvat. Eller som hans kanske mest bisarra verk, Omfalos 8 cm från 2002. Det är en förminskad version av den stora Omfalos, likt en modell för någons tand, som förmedlar både liv och död, skratt och gråt. På ett barockt sätt sammansmälter dessa till synes oförenliga motsatser i Lars Vilks konstnärskap.

John Peter Nilsson

Håkan Nilsson är bland annat fil. dr i konstvetenskap och konstkritiker på Dagens Nyheter. Redaktionen har gjort några smärre ändringar i den medryckande texten.

Förnuft eller känsla?
Skall konst vädja till förnuftet eller till känslorna? Det har varit en stridsfråga sedan konsten började läras ut på akademierna: är konstens sanna väsen det personliga och utlevande eller det objektiva och kontrollerade? Under det förnuftsorienterade 1700-talet togs flera steg mot det senare. Den knastertorre Immanuel Kant skilde mellan det Sköna, som konsten kunde behandla, och det Sublima, det ogripbart storslagna, som vi känner inför naturens under.

DEN KONSTNÄRLIGA REVOLTEN lät inte vänta på sig. Romantikerna avbildade gärna storslagna vyer i det landskapsmåleri de gjorde till ett uttrycksmedel för de stora känslorna. Det sublima har sedan dess använts för att beskriva det omedelbara, där storleken är avgörande. ”Det sublima är nu”, skrev konstnären Barnett Newman 1948 och uttryckte samma sak med stora dukar och ett fåtal färger.
Att träda in i Lars Vilks ”Nimis” på Kullabergs naturreservat är att ge dessa frågor nya dimensioner
Inte minst storleksmässigt. Verket innefattar hela den stora ravinen vid Håle stenar. Ett hopspikat innertak löper över konstruktionens många gångar och kröns under tidiga morgontimmar av en enorm lysande sol i fonden, samtidigt som stranden ibland fylls av ett slags jämntjock dimma. Tankarna går närmast till soluppgångar i tropikerna, av det där ödesmättade slaget som återfinns i Vietnamfilmer från USA. Det vore bisarrt att säga att Lars Vilks skapar naturmotiv, han skapar natur. Eller, om man så vill, ”Nimis” är inte en bild av det sublima, det är sublimt.

MODERN SPIKTEKNIK GÖR att Nimis kan övertrumfa romantikernas vildaste fantasier. Det sublima behöver inte förmedlas via måleriet utan kan drabba besökaren direkt. Men ”Nimis” visar sig snart vara mer komplext än så. Verket är storslaget och övertygande, men det är också en konstruktion som öppet redovisar sina trick. Besökaren kan utan problem se klippväggen bakom fonden av spillvirke, och från det översta våningsplanet är det möjligt att se takets uppbyggnad. Plötsligt framstår den storslagna naturen som både bräcklig och konstruerad, ett intryck som förstärks av formuleringar som återfinns på det material som omger utställningen. Här får man exempelvis veta att 47 procent tror att det snart skall rivas genom kronofogdens försorg, medan 53 procent tror att det kommer att stå kvar.

”Nimis” ställer förstås frågor om hur känslig och kulturberoende den så storslagna naturen egentligen är. Men vägen till dessa förnuftsorienterade resonemang går via ett storslaget vädjande till våra känslor.

Gångpassage i Nimis med kalejdoskopiskt monterade hyggesrester

Vad säger det om det sublima i konsten? Att det är en konstruktion som går att förstå? Kant torde flina i sin himmel.
Ändå tror jag att den som bara letar efter verkens ”mening” missar något väsentligt. Vilks omsorg innefattar också i högsta grad frågor som komposition och skala. Det är denna omsorg för det visuella som binder samman den väldiga brädhögen och det är också det visuella som bestämmer hur montagen skall se ut. Det blir tydligt i en liten gångpassage där turisterna far ”genom” flera lager av kalejdoskopiskt monterade hyggesrester. Här bildas suggestiva mönster som ibland gör det omöjligt att se vad väggarna föreställer. Men det är inte heller alltid så viktigt. Vilks visar att det inte alltid är vad brädväggen föreställer som är dess mening. Det gör verket på en gång visuellt starkt och svårgripbart.
Håkan Nilsson