Vilks.net

Hans Hedberg är konstkritiker, vidare högskolelektor och dekanus på konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet. Redaktionen har endast gjort några smärre justeringar av hans text som utgår ifrån leken.

Den gudalika leken
Leken är barnets instrument att pröva vuxenvärldens överenskommelser, att förstå sin roll i ett socialt system och sitt eget förhållande till livet. Leken internaliserar normer och gränser, anpassar barnet till en delad uppfattning om världens beskaffenhet.

De lekar som den ursprunglige baltiske men numera naturaliserade svenske konstnären Lars Vilks iscensätter är av diametralt motsatt slag. Dessa lekar med spik och bräder, med betong och armeringsjärn är genuint subversiva och syftar till att pröva invanda överenskommelser och slå upp sinnenas slentrianmässiga förlovning med verkligheten, Det hela kan verka leende naivt, en tokrolig gladkonst. Men Vilks är ingen mysig lekfarbror, tvärtom har han laddat sitt 25-åriga projekt Nimis med moralisk dynamit.

En samling av halvdussinet groteskt förstorade trätorn står uppställda som på en startbana i en ravin på naturreservatet Kullaberg. De badar i sommarkvällens ljus. I andra änden av det konceptuella projektet finns målet – en abstrakt portal med rådmän, kronofogdar, tjänstemän på länsstyrelsen, byggnadsnämnd, en justitiekansler och ett oöverskådligt antal ettriga vandaler, en ”ny värld”.

Det är inte troligt att någon kommer att träda ut ur Vilks installation med en förändrad världsbild men här handlar det uppenbarligen om att redovisa en ambition. Vilks egen beskrivning av ”Pasadena Walk” i Nimis kan ge en aning om vad det rör sig om: ”En underdimensionerad gång där besökarna rör sig och som på medar färdas nedför en sluttning. Vad som i en vanlig gång utgör gångaren – en liten turist – är här en passagerare, vars sammantryckta kropp i rasande fart vibrerar av trängsel och ger upphov till en ton eller ett samtal med dem han kolliderar med.”

lekdag vid Nimis 1984

Lars Vilks besitter en imponerande vilja och variationsrikedom att bygga och processa i ständig förändring. Trots detta kan hans eviga klåfingrighet, överklagande, rättshaverier, betongblandande och virkesstölder väcka en viss irritation hos mig som betraktare. Begreppen kastas fram och tillbaka till de är aviga, bak och fram på ett sätt som riskerar att bli manierat, provokationerna blir till regel.

Men denna gudalika lek har kanske ett mer övergripande och pedagogiskt syfte. Den visar upp utvecklingens credo, att överlevnad är en fråga om förmåga att anpassa sig till sig till skiftande förutsättningar. Den projicerar tillbaka vår byråkratis manipulationer av omgivningen på oss själva och säger kanske något om att vi inte ska ta vår verklighet och vår position som alltför given.

I Lars Vilks värld är länsstyrelsens nitiska tjänstemän och den argsinte markägaren bara varelser bland alla andra.

Hans Hedberg

Ingela Lind är välkänd kritiker på DN. Hennes något redigerade text behandlar Nimisprojektet som ”en kontroversiell hypotes om två kulturer”.

Som serafiska dödsmässor
För Lars Vilks finns bara nu. Historien är våra försök att skapa ordning och utgör en serie relativa tolkningsmodeller. Men detta erbjuder en paradoxal frihet, säger konstnären och anspelar på sin arbetarbakgrund, där beteendena är statiska men tolkningen kan alltid förskjutas. ”Det är magi för mig. Historien lever, eftersom jag kan ändra mitt förhållningssätt till den genom nya konstellationer och sammanställningar”.

”Nimis 25 år” utspelas i utrymmet mellan det legala och det illegala. Den bygger på en hypotes om inspiration mellan två kulturer – den konstnärliga och den byråkratiska – och utgör ett dialogiskt porträtt i stort format med långa serier av uppspikade bräder och hyggesrester. På väggarna bildas friser av det valda spillvirket och uppspikade böcker – en blandning av historia, skönlitteratur, subjektiva och förment dokumentära kommentarer.

Det är en laddad och flerskiktad utställning. Sammanfattningsvis består den av en kontroversiell hypotes om politisk och kulturell påverkan, underbyggd och inramad av ett halvdussin tornbyggen. Mittgångarna dominerades under jubileumsdagen den 31 juli av turister med rötter i Lappland men med internationella verksamhetsfält.

Att konstnären inte fick den debatt han hade önskat finner jag själv inte underligt. Debatter uppstår inte ens efter teaterpjäser, till exempel P. O. Enquists om Selma Lagerlöf och alkoholismen. Hur skall då publiken kunna samla sina intryck och reagera verbalt på en installation vars form också tycks förvirrande för länsstyrelser och kronofogdar – en blandning av rättegångar, syn på stället och motorsågsvandaler och dessutom sällsamt vacker?

För vidden av ett så flerdimensionellt verk kan vara svår att ta in i ett hastigt besökssammanhang. ”Nimis” kräver tid och eftertanke. Den vädjar både till intellekt och känsla, och eftersom den utgår från ett mellanrum mellan konstnär och domstolar har vi till en början inte ens ord för vår upplevelse. Själv tänkte jag mindre på den kulturella inspirationen mellan konst och byråkrati än på konstnärens mod att låta sig porträtteras av tillströmmande turisters kameror. Jag blev djupt berörd av hans berättelse om hur han lärt sig skapa sin egen identitet av valda delar från de många soptippar som bidragit med restvirke, men jag stördes av att han fick tala engelska. Den verkliga chocken fick jag dock av de andlöst vackra plankbitarna från olika byggcontainrar. På mig fungerade de som serafiska dödsmässor över ”historien” och tidigare generationers strävan att genom systematiskt (och fördomsfullt) ordnande av restvirke söka odödliggöra tiden. Idag har de blivit tragiska. En påminnelse om förgänglighet snarare än om odödlighet.

Lars Vilks inspireras av det som man inte talar om. ”Omfalos” försvinnande på kronofogdens kranbåt och den glömska som följde på hans indragna projektbidrag från konstnärsnämnden 1992 är kreativa katalysatorer i hans verk. Bristen på debatt efter ”Nimis 25 år” tolkar han själv som att drivveds- och spillvirkesfrågan förträngs i svensk kultur. Men han skapar konst, inte politik, och vet att konstverk har oanade långsiktiga effekter. För detta krävs gestaltning. Men under de år jag följt hans konstnärskap har jag också imponerats av den möda som han lägger ned på minsta spik. Och han släpper aldrig tekniken, till exempel det idoga hamrandet, som i ”Nimis 25 år” ges en rent fysisk kvalitet. Här binder den samman alla de disparata element (stockar, drivved, plankor, en fotbollssko, askan av en död noshörning, tre gäss med turkos rosetter i trä, bildäck och andra byggnadsdetaljer) som annars skulle ha gjort naturreservatet fult och kaotiskt.

Detalj av Nimis med bildäck

Och här sluts cirkeln. Vi är tillbaks vid Levinas tes att envar är ansvarig inför den Andre (Kronofogden), som i sin tur är ansvarig inför den Andre (Överkronofogden), och så vidare i all oändlighet. Vad händer då med exekutiva åtgärder och vitesförelägganden? Den frågan gestaltas redan i Brancusis ändlösa kolonn, som Lars Vilks gång på gång återkommer till i sina många tornbyggen.

Ingela Lind

Hans Pålsson är välkänd pianist och professor vid Lunds universitet. I den föreliggande texten som i några detaljer förenklats av redaktionen behandlas INTE det intressanta förhållandet mellan Vilks skulpturer och den klassiska musiken. Hans Pålsson har emellertid i vecka 39 visat stort missnöje med artikelns utformning vilket till stor del hänger samman med att redaktionen bearbetat texten i betydligt större omfattning än vad som tidigare framgått. Då professor Pålsson hotat konstnären med stämning och upphovsrättsliga åtgärder, har redaktionen tvingats till att göra följande tillrättalägganden:

1. Hans Pålsson är inte författare till den nedanstående texten.
2. Texten är ett nytt och självständigt konstverk, en parodisk bild av en text som till vissa delar och i ett annat sammanhang kan ha frammanats ur Hans Pålsson andliga djup.
3. Texten har publicerats med avsikten att visa hurusom en modernistisk konstkritiker använder sig av ett påtaligt religiöst färgat blomsterspråk vilket lever sitt eget liv och som utan svårigheter kan appliceras på i stort sett vilket konstobjekt som helst.
4. Professor Pålsson har vidare försökt skrämma konstnären genom att hota med att skriva en om konstnären ofördelaktig artikel och underteckna den med Ola Billgren. Detta hoppas konstnären att professor Pålsson skall fullfölja.

I den död vi kallar födelsen
En målning eller skulptur upplever vi vid första mötet som en helhet och kan sedan fördjupa oss i enskilda detaljer. Lars Vilks konst griper oss i första ögonblicket med sin helhets kraft, hans sammanfogade spillvirke kan jag plötsligt se som kartan över en kontinent. Så tvingar också den stora musiken sig omedelbart på oss och vi är värnlösa mot våra egna känslor. Den vi inte vara effekt, ge upphovsmannen en vinst utan bottnar i uråldriga mänskliga symboler. Lars Vilks förmedlar också med hyggesresternas former, torn och gångarnas väggar språklöst sina erfarenheter och väcker våra instinkter. Som musik tränger hans Nimis och Arx in i oss och pulserar i blodomloppet.

Lars Vilks har fördjupat sig i Beethovens Pastoralsymfoni. Hur glada känslor vaknar till liv vid ankomsten till landet (och här anspelar säker Vilks på Ladonien) är motivet för symfonins första sats (i F-Dur). Ytligt sett är den något av förnöjsamt trallande men den återkommande frasen som, lite hädiskt talat, närmast låter som ”tjofaderittan” – ”tjofaderittan” (BAM ba-ba-bambam) bär något av urkraften, kampen och den stora sorgen. Vi kan också uppleva det som en gestaltning av människan i sin helhet i denna pulserande strof: ”tjofaderittan”. Högt och lågt, aggressivt och försonande, förandligat, banalt, vreden och högmodet. Vad annat kan en konstnär egentligen vilja gestalta? Uppgiften är Människan och livet. Födelsen är döendets början och insikten om detta får Lars Vilks att undvika det dekorativa, det sköna utan mening. Och han ängslas, likt Beethoven i sitt anslag, inte för det fula och grovt sanna. Det är ju i skildringen av livet som konstens kunskap ligger. Konstnärer kan lära oss förstå människan, hennes beteende, och deras erfarenheter är tidlösa. Medan vetenskapen bygger upp sin kunskap sten för sten genom historien är Arx byggt bokstavligt sten för sten med cement och armeringsjärn och exakt så innehållsrikt som Vilks erfarenheter.

Glada känslor vaknar till liv vid ankomsten till landet

I Lars Vilks många tornkonstruktioner och labyrintiska gångar möter vi på samma sätt som i Pastoralsymfonin människonaturen. Ibland som hopspikade väggar, vridna och rostiga spik tillsammans med slipade naturgrenar, stelnade livsuttryck som döljer det som egentligen avslöjas. En del partier kan vara ljusa med nytt material som Vilks olovligen hämtat från den lokala soptippen och som minner om musikens dur. Ibland är de sönderbrutna. Även Beethoven vill krossa det som inte kan förändras. Plötsligt får en brädvägg liv inför mina ögon. Kommer i rörelse. Jag tycker mig känna igen någon jag mött. För länge sedan, i vimlet? Kanske någon älskad? Eller var det en besökares huvud som ett ögonblick skymtade förbi?

Upprepade toner och harmonier släpper oss inte ur förtvivlans järngrepp. Ibland forskar livet som en ström vidare bakom Lars Vilks väldiga Nimis. Den av sorgen angripne står utanför byggnaderna, hjälplös. Jag kan se framför mig ett av Lars Vilks väldigaste torn, sandfärgat. Nyss uppstiget ur havet som ett arkeologiskt fynd. I denna frid kan jag plötsligt längta att få leva livet baklänges, mot vilan i den död vi kallar födelsen.

Så förtunnas byggnaden, blir ett med ljuset. Ett sista steg. En förklingande ton…och igen frasen ”tjofaderittan”…

Hans Pålsson – har inte skrivit denna text och han kommer sannolikt inte heller att skriva den vid ett senare tillfälle.