Fredrik Svensk: Allt annat än oskyldigt

Fredrik Svensk är konstkritiker och teorilärare på Högskolan för Foto och Film i Göteborg och på Valands konsthögskola. Hans text som i ringa utsträckning förbättrats av redaktionen tar upp intressanta ämnen som det smutsiga och försvaret för turistens blick.

Allt annat än oskyldigt
Lars Vilks är tillbaka, denna gång med ett jubileum. Nyfikenheten på det främmande framstår i detta konstnärskap som allt annat än oskyldigt.
Med ett jubileum har Lars Vilks verkligen satsat på Lars Vilks. Välförtjänst, men jubilerandet har krävt sin tribut. Även om denne erkände konstnär själv var medveten om denna risk, kommer hans verk knappt undan med livet i behåll. Vilks jobbar med att skapa mytiska utsnitt av reella och fantastiska världar, men försöken att låta nya variationer av dessa världar spela mot varandra får tyvärr inte lika fantastiska bieffekter.

Den figur som Vilks iscensatt i tjugofem år, Nimis, får en central position. Att den är placerad i en ravin på Kullaberg känns logiskt eftersom Vilks ofta omskrivs som en konstnär som undersöker det underjordiska, omedvetna, tabubelagda, Dragningen till det smutsiga, till det som inte får någon egen röst och ges mycket begränsade valmöjligheter, förkroppsligas i Arx, som bokstavligen är inpackad i betong. Människan blir turist, blir svart, blir djur – blir det andra – både i protest och av nödvändighet.

Den oundvikliga frågan om vad det innebär att vara intresserad av detta främmande, blir hos Vilks allt annat än oskyldig. För i sin undersökning av turism, olagligt byggande och kronofogdars åtgärder förkroppsligar han både dess objekt och positionen där turistens betraktande äger rum. Informationsrikedomen i resultatredovisningen understryker att själva tolkningsföreträdet skapar sitt eget objekt.

Skillnaden mellan upptäckten och uppfinnandet osäkras hela tiden, på ett nästan maniskt sätt. ”There is more to the picture than meets the eye” som Neil Young sjunger. Men ambivalensen i Vilks försvar för turistens blick – som är både allvarsam och kraftfull – känns nu kvävd. Det blir helt enkelt ”för mycket”, vilket också är betydelsen av det latinska ordet ”nimis”.
Jubileet anspelar inte bara på Leibniz och Voltaire, utan också på skillnaden mellan positionerna objekt och subjekt – livet som undersöks och avgränsas – respektive det överordnade perspektiv som granskar sig själv, så länge inte objektet tillåts göra det. Detta lömska beroendeförhållande finns överallt. Som i verket ”Omfalos 8 cm” där en liten betongsnopp placerats som världens centrum och övervakning. Övervakningsfunktionen jämställs med vilka bruksföremål som helst, och framstår som lika viktig för turistens överlevnad som domstolens närvaro. Ser vi kanske alltid världen från någon form av kronofogdemyndighet, även om varje företag sägs drömma om att helt leva ”on-demand”, utan beslagtaget gods?

En annan av Vilks uppfinningar eller upptäckter inbegriper två olika gränssnitt, boken Arx och Nimis många fönster. Genom att packa en av Arx sidor full med järnskrot gör han både boken och sidan till en mur, fylld med innehåll.

Vi följer stigens tjugofemminuterspromenad från hembygdsgården till Nimis. Sanningen om jordens yta verkar lika mystisk som någonsin det bortträngda. Myter om livet på Höganäs kommuns landsbygd blandas upp med faktiska situationer där det blir tydligt att makten är rumsligt distribuerad. Rörelsefriheten sätts i relation till ämnen som ägandet och kartografin, sammanvävda företeelser som särskilt miljöenheten i Malmös vita Män haft makt över. Vilks förkroppsligar här voyeurens försök att medverka i världen och samtidigt upprätthålla sin egen identitet genom att föra anteckningar om alla gånger han gått ned till Nimis (närmare 6 000). Om det är genom att beskriva sådana erfarenheter som vi tar kontroll över våra liv, vad går då förlorat?
Denna suggestiva rumsliga historia knyter samman konstens löften med rymdens. Vår klättring i skulpturen börjar med biblioteket (med fastspikade böcker) i Vindarnas torn och pendlar mellan materiella och imaginära gränser. Frågan är hur klättringen från bottenvåningens punkt i Vindarnas torn och till en annan 15 meter högre upp, står i relation till rymdens och konstens gränser. Har konsten samma gränser som rymden? Den horisontala stenstranden ställs mot de vertikala, uppåtsträvande tornen.


Vår klättring i skulpturen börjar…

Sammanfattningsvis är mycket av den nerv som jag tidigare upplevt hos Vilks borta. Leken med otaliga länsåklagares och domstolspresidenters betydelsenivåer känns utsuddade. Kvar blir en dyster samhällsdiagnos som snarare är protektionistisk än konstruktiv och kritisk.

Fredrik Svensk

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

3 svar på Fredrik Svensk: Allt annat än oskyldigt

  1. hej LARS,

    Ville gärna e-maila DIG några E-mail men har inte DIN E-mail

    hälsningar

    teo

    teo pauckstadt
    stenhusvägen 32
    465 97 Nossebro
    teo35@telia.com

  2. Pingback: Kunstkritikk — Resirkulert kunstkritikk

  3. Pingback: Konstens politiska möjligheter, konst, politik, konst och politik | Svensson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.