Vilks.net

First the body. No. First the place. No. First both. Skriver Beckett

Hur skall vi börja igen om vi alls skall börja? Med bilder och objekt som inte längre berättar en historia?

Det fanns en gång en självklar aktualitet för små differenser. När Bruce Glaser intervjuade Frank Stella och Donald Judd 1964 kunde man tala om sådant. Det var fortfarande modernismen som styrde begivenheterna.

Det var dags för minimalism och de båda herrarna var inställda på reduktion. Det fanns fortfarande en konkurrens mellan USA och Europa vars stora namn vid den här tiden var Vasarely.

Stella: Mina målningar har mindre illusionism än Vasarelys…de europeiska geometriska målarna verkligen strävar efter vad jag kallar relationellt måleri. Grunden för deras idéer är balans. Man gör nåt i det ena hörnet och balanserar det med nåt annat i det andra hörnet…I det nyare amerikanska måleriet försöker vi få saker i mitten, symmetriskt…

Glaser: Varför vill du undvika kompositionseffekter?

Judd: Därför att dessa effekter tenderar att föra med sig den europeiska traditionens alla strukturer, värden och känslor. Jag har inget emot om allt detta kastas på soptippen. När Vasarely använder optiska effekter inuti kvadraterna är de aldrig nog, och han måste ha minst tre eller fyra kvadrater, sneda och lutande, inuti varandra, och alla måste vara arrangerade. Det är ungefär fem gånger mer komposition och jonglerande än vad som behövs.

I intervjun förklarar också Stella vad som gör hans målningar annorlunda:

Stella: Jag hamnar alltid i diskussioner med folk som vill bevara de gamla värdena i måleriet – de humanistiska värdena som de alltid finner i duken. Om du tvingar in dem i ett hörn, slutar de alltid med att hävda att det finns något annat på duken förutom färg. Mitt måleri baseras på det faktum att bara det som kan ses där finns där.

Ja, här har vi två intressanta frågor. Hur mycket komposition och detaljer behöver ett icke-berättande konstobjekt? Svaret på frågan är nog en ny fråga? Kan vi överhuvudtaget intressera oss för ett sådant problem? Kan vi det kan vi nog invitera modernismen på ett återbesök 2006.

Den andra frågan är huruvida Stella har rätt när han säger att i hans måleri finns bara det man ser. Stella har naturligtvis fel. Den som är konstnär och gör konst har därmed försvurit sig åt att inte längre göra bilder utan konst. Och konst har en diskurs som smyger upp vid varje verk och lägger sig där. Vad än konstnären försöker göra kan han inte skaka av sig det. Vi kan ju kalla detta diskursspår för Schlegels märke.

Vasarely, för mycket för minimalismen, risk för andligt innehåll

Frank Stella, rätt minimalism och skall sakna andlighet

(Citaten är hämtade från Minimalism och postminimalism, Rasters förlag 2005, ”Bruce Glaser Frågor till Stella och Judd”, översättning Sven-Olof Wallenstein)

Även i dessa postkoloniala dagar blir det ingen afrikansk konst

Varför är det så svårt för afrikansk konst att bli accepterad av konstvärlden? Jonathan Jones, konstkritiker i The Guardian, ställer sig den frågan i en artikel den 28 december 2005. Han har själv åkt runt på några platser, såväl till Sydafrika som till Ghana. Och han vill slå fast:

Art is as natural as breathing to the peoples of Africa. If there is ever another Picasso, she will be an African.

Han är dock klar over att det är en smula problematiskt. Det han stöter på liknar inte konst i europeisk mening:

Are they art or craft? It’s a question students of non-European art get into knots over. When European powers in the late-19th century carved up Africa between them, the resulting flow of African masks and other objects to dealers and museums in London and Paris opened the eyes of artists such as André Derain and Pablo Picasso to the power of African creativity. And they had no doubt they were looking at ”art”.
Yet the idea of ”art” as something exclusively aesthetic in nature and purpose is one of the most eccentric modern European notions, developed between the Renaissance and the 18th century, and it has only been exported in recent times. Before that, in Europe just as everywhere else on earth, the objects we revere as art – whether Italian altar paintings or Mayan reliefs – were made for a social purpose, usually religious or royal.
The paradox is that art existed long before ”art”. It is pettifogging to not use the word art to describe the cave paintings of Ice Age Europe. Nor are they the first art. Humans evolved in Africa; everyone has a common female ancestor who lived in Africa about 200,000 years ago.

Det han syftar på i avsnittet ovan är fascinerande verksamhet som bedrivs i Accra: tillverkning av, ur vår synpunkt, okonventionella likkistor. De döda placeras i de mest säregna kistor som i ett västerländskt perspektiv skulle verka alltför ironiskt-kitschigt för att det skulle gå för sig vid begravningar. Men samtidigt ser de ut som ett samtida konstprojekt (även om det ur vår synpunkt skulle gå över alla gränser för det tillbörliga).

Vila i mobil? Kane Kwes design från Accra

Eller hellre i en Coke?

Eller språnget till andra sidan i en Mercedes Benz

Nå, är de då konst? Jones svar är det följande:

The paradox is that art existed long before ”art”. It is pettifogging to not use the word art to describe the cave paintings of Ice Age Europe. Nor are they the first art. Humans evolved in Africa; everyone has a common female ancestor who lived in Africa about 200,000 years ago.
Art began here, too. The oldest known art object on earth is a piece of ochre found in the Blombos cave in South Africa, engraved with a diagonal abstract design about 75,000 years ago – at least 40,000 years before the Chauvet cave in France was painted .

Det är det vanliga svaret men man märker hur obekvämt det är. Om än man vill hålla fast vid den stora berättelsen om konsten från urtid till nutid tvingas man inse att det finns en svindlande skillnad mellan den moderna västerländska uppfattningen och det som tillkommit tidigare (eller i andra kulturkretsar). Med en liten vridning av Frank Stellas välkända fras: ”What you see is what you see.” Så är det inte och under inga omständigheter, vare sig när det handlar om minimalism eller afrikansk konst. När man ser på konst är konsten alltid osynlig. Det finns beslut och uppfattningar som konstvärlden tillskrivit ett visst objekt. Den avgörande diskursen är aldrig direkt synlig i ett konstverk. Om man synliggör den får man förklaringen till att afrikanskt konsthantverk i de flesta fall är konsthantverk och i några fall marknadsfört som konst genom västerländska gallerister. Vi lär nog få vänta på att få se en afrikansk Picasso, den enda möjligheten just nu är att hugade kandidater snabbt flyttar till västliga konstskolor och gör sin karriär enligt boken. Och sådana finns redan.

Varje konstverk kan ges vilken betydelse som helst. Svårigheten ligger i att få andra med på noterna. Därför blir tolkningar och konstkritik aldrig relativiserade. Konstvärlden sätter alldeles bestämda gränser. De styrande tolkningsdiskurserna bär alltid på något motbjudande eftersom de på grund av att de är etablerade verkar de ha något med saken att göra.

Man bör hålla ett öga på metadiskursen, alltså den som på rätt sätt just nu talar om vad konsten (och allt annat i samhället) handlar om. Den har alltid fel, men är ändå korrekt just nu eftersom den ståtar med den symboliska makten.

Här följer två exempel på förståelse av ett konstverks innehåll. Notera att konst aldrig kan reduceras till ett skämt. Och den ironi som inte går att undvika måste finnas för att undvika att det blir alltför ironiskt.

Det första exemplet följer ett alltid givande test, det s k Reutersvärdska testet. Det andra är skrivet i den rådande metadiskursens typiska stil.

Hon har precis lämnat in sin självdeklaration

Fokusera ett gränssnitt (Foucault, Bauman, Butler och Kosofsky Sedgwick) med ett delegitimerat hermeneutiskt perspektiv och betydelsestrukturer som intertextuellt exkluderar eller döljer konkurrerande tankeformer. Dessa postmoderna perspektiv (poststrukturalism, genusteoretiska studier, postkoloniala studier, visuella kulturstudier, queerteori) i en fallogocentrisk och translativt uppöppnande gest med illusorisk koherens bildar en narration som internaliserar en heterenormativ mening och hierarkiserar genom att instifta konstituerande restriktioner. Etableringen av en diskursiv formation, vit, manlig heteronormativ identitet.