Del 49: Metadiskursens rike

Varje konstverk kan ges vilken betydelse som helst. Svårigheten ligger i att få andra med på noterna. Därför blir tolkningar och konstkritik aldrig relativiserade. Konstvärlden sätter alldeles bestämda gränser. De styrande tolkningsdiskurserna bär alltid på något motbjudande eftersom de på grund av att de är etablerade verkar de ha något med saken att göra.

Man bör hålla ett öga på metadiskursen, alltså den som på rätt sätt just nu talar om vad konsten (och allt annat i samhället) handlar om. Den har alltid fel, men är ändå korrekt just nu eftersom den ståtar med den symboliska makten.

Här följer två exempel på förståelse av ett konstverks innehåll. Notera att konst aldrig kan reduceras till ett skämt. Och den ironi som inte går att undvika måste finnas för att undvika att det blir alltför ironiskt.

Det första exemplet följer ett alltid givande test, det s k Reutersvärdska testet. Det andra är skrivet i den rådande metadiskursens typiska stil.


Hon har precis lämnat in sin självdeklaration


Fokusera ett gränssnitt (Foucault, Bauman, Butler och Kosofsky Sedgwick) med ett delegitimerat hermeneutiskt perspektiv och betydelsestrukturer som intertextuellt exkluderar eller döljer konkurrerande tankeformer. Dessa postmoderna perspektiv (poststrukturalism, genusteoretiska studier, postkoloniala studier, visuella kulturstudier, queerteori) i en fallogocentrisk och translativt uppöppnande gest med illusorisk koherens bildar en narration som internaliserar en heterenormativ mening och hierarkiserar genom att instifta konstituerande restriktioner. Etableringen av en diskursiv formation, vit, manlig heteronormativ identitet.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.