Även i dessa postkoloniala dagar blir det ingen afrikansk konst
Varför är det så svårt för afrikansk konst att bli accepterad av konstvärlden? Jonathan Jones, konstkritiker i The Guardian, ställer sig den frågan i en artikel den 28 december 2005. Han har själv åkt runt på några platser, såväl till Sydafrika som till Ghana. Och han vill slå fast:
Art is as natural as breathing to the peoples of Africa. If there is ever another Picasso, she will be an African.
Han är dock klar over att det är en smula problematiskt. Det han stöter på liknar inte konst i europeisk mening:
Are they art or craft? It’s a question students of non-European art get into knots over. When European powers in the late-19th century carved up Africa between them, the resulting flow of African masks and other objects to dealers and museums in London and Paris opened the eyes of artists such as André Derain and Pablo Picasso to the power of African creativity. And they had no doubt they were looking at ”art”.
Yet the idea of ”art” as something exclusively aesthetic in nature and purpose is one of the most eccentric modern European notions, developed between the Renaissance and the 18th century, and it has only been exported in recent times. Before that, in Europe just as everywhere else on earth, the objects we revere as art – whether Italian altar paintings or Mayan reliefs – were made for a social purpose, usually religious or royal.
The paradox is that art existed long before ”art”. It is pettifogging to not use the word art to describe the cave paintings of Ice Age Europe. Nor are they the first art. Humans evolved in Africa; everyone has a common female ancestor who lived in Africa about 200,000 years ago.
Det han syftar på i avsnittet ovan är fascinerande verksamhet som bedrivs i Accra: tillverkning av, ur vår synpunkt, okonventionella likkistor. De döda placeras i de mest säregna kistor som i ett västerländskt perspektiv skulle verka alltför ironiskt-kitschigt för att det skulle gå för sig vid begravningar. Men samtidigt ser de ut som ett samtida konstprojekt (även om det ur vår synpunkt skulle gå över alla gränser för det tillbörliga).
Vila i mobil? Kane Kwes design från Accra
Eller hellre i en Coke?
Eller språnget till andra sidan i en Mercedes Benz
Nå, är de då konst? Jones svar är det följande:
The paradox is that art existed long before ”art”. It is pettifogging to not use the word art to describe the cave paintings of Ice Age Europe. Nor are they the first art. Humans evolved in Africa; everyone has a common female ancestor who lived in Africa about 200,000 years ago.
Art began here, too. The oldest known art object on earth is a piece of ochre found in the Blombos cave in South Africa, engraved with a diagonal abstract design about 75,000 years ago – at least 40,000 years before the Chauvet cave in France was painted .
Det är det vanliga svaret men man märker hur obekvämt det är. Om än man vill hålla fast vid den stora berättelsen om konsten från urtid till nutid tvingas man inse att det finns en svindlande skillnad mellan den moderna västerländska uppfattningen och det som tillkommit tidigare (eller i andra kulturkretsar). Med en liten vridning av Frank Stellas välkända fras: ”What you see is what you see.” Så är det inte och under inga omständigheter, vare sig när det handlar om minimalism eller afrikansk konst. När man ser på konst är konsten alltid osynlig. Det finns beslut och uppfattningar som konstvärlden tillskrivit ett visst objekt. Den avgörande diskursen är aldrig direkt synlig i ett konstverk. Om man synliggör den får man förklaringen till att afrikanskt konsthantverk i de flesta fall är konsthantverk och i några fall marknadsfört som konst genom västerländska gallerister. Vi lär nog få vänta på att få se en afrikansk Picasso, den enda möjligheten just nu är att hugade kandidater snabbt flyttar till västliga konstskolor och gör sin karriär enligt boken. Och sådana finns redan.