Del 51: Stella och Vasarely

First the body. No. First the place. No. First both. Skriver Beckett

Hur skall vi börja igen om vi alls skall börja? Med bilder och objekt som inte längre berättar en historia?

Det fanns en gång en självklar aktualitet för små differenser. När Bruce Glaser intervjuade Frank Stella och Donald Judd 1964 kunde man tala om sådant. Det var fortfarande modernismen som styrde begivenheterna.

Det var dags för minimalism och de båda herrarna var inställda på reduktion. Det fanns fortfarande en konkurrens mellan USA och Europa vars stora namn vid den här tiden var Vasarely.

Stella: Mina målningar har mindre illusionism än Vasarelys…de europeiska geometriska målarna verkligen strävar efter vad jag kallar relationellt måleri. Grunden för deras idéer är balans. Man gör nåt i det ena hörnet och balanserar det med nåt annat i det andra hörnet…I det nyare amerikanska måleriet försöker vi få saker i mitten, symmetriskt…

Glaser: Varför vill du undvika kompositionseffekter?

Judd: Därför att dessa effekter tenderar att föra med sig den europeiska traditionens alla strukturer, värden och känslor. Jag har inget emot om allt detta kastas på soptippen. När Vasarely använder optiska effekter inuti kvadraterna är de aldrig nog, och han måste ha minst tre eller fyra kvadrater, sneda och lutande, inuti varandra, och alla måste vara arrangerade. Det är ungefär fem gånger mer komposition och jonglerande än vad som behövs.

I intervjun förklarar också Stella vad som gör hans målningar annorlunda:

Stella: Jag hamnar alltid i diskussioner med folk som vill bevara de gamla värdena i måleriet – de humanistiska värdena som de alltid finner i duken. Om du tvingar in dem i ett hörn, slutar de alltid med att hävda att det finns något annat på duken förutom färg. Mitt måleri baseras på det faktum att bara det som kan ses där finns där.

Ja, här har vi två intressanta frågor. Hur mycket komposition och detaljer behöver ett icke-berättande konstobjekt? Svaret på frågan är nog en ny fråga? Kan vi överhuvudtaget intressera oss för ett sådant problem? Kan vi det kan vi nog invitera modernismen på ett återbesök 2006.

Den andra frågan är huruvida Stella har rätt när han säger att i hans måleri finns bara det man ser. Stella har naturligtvis fel. Den som är konstnär och gör konst har därmed försvurit sig åt att inte längre göra bilder utan konst. Och konst har en diskurs som smyger upp vid varje verk och lägger sig där. Vad än konstnären försöker göra kan han inte skaka av sig det. Vi kan ju kalla detta diskursspår för Schlegels märke.


Vasarely, för mycket för minimalismen, risk för andligt innehåll


Frank Stella, rätt minimalism och skall sakna andlighet

(Citaten är hämtade från Minimalism och postminimalism, Rasters förlag 2005, “Bruce Glaser Frågor till Stella och Judd”, översättning Sven-Olof Wallenstein)

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.