Vilks.net

Den institutionella konstteorin i det utvidgade fältet

Den expansion som jag tillagt INST gör att den inte längre är cirkulär. När konstvärlden kallar något för konst sker detta genom att man tillämpar de grunder som tillskrivits konsten. Så länge man har dessa grundläggande uppfattningar om vad konst i vår mening är, är konstvärlden homogen även om den förändras något. Det blir därför möjligt att följa konstvärlden bakåt i tiden, men det går inte att komma längre än till 1800-talet eftersom det vid den tiden genomfördes så omfattande förändringar av de sköna konsterna att man tvingas tala om ett helt nytt begrepp. Naturligtvis är detta ingen nyhet, det är väl känt i konstvärlden, men för att fortsätta konsthistorien längre tillbaks än till 1800 har teoretikerna argumenterat för att konsten finns även före konstbegreppets tillkomst. Alla går inte med på att den avgörande tidpunkten skulle vara 1800, eller ibland 1750-1800. Danto är beredd att gå med på Hans Beltings (tidigare professor på konsthögskolan i Karlsruhe) förslag att konsten börjar med förrenässansen, med Cimabue (det skriver han i Art After the End of Art). Då följer man Vasaris Renässanskonstnärers liv, som tar sin utgångspunkt där. Någon konst i vår mening finns inte vid den tiden, men det går ju alltid att säga att ”det börjar så smått”. Under alla omständigheter blir det mycket över som inte kan inkluderas. Det gäller medeltid och forntid liksom samtliga andra kulturer världen över. Argumentationen för att föra in allt detta under konstens fana är att bilder och texter förmedlar ett uttryck för det mänskliga och subjektiva. Ett sådant resonemang är inte särskilt hållbart utan bygger nog mest på att man tycker sig känna igen det vi idag kallar för konst i äldre material. Vad vi blivit mycket klara över under senare tid är att man inte på något sätt kan lita på hur något ser ut. Ett föremål kan vara konst och kan också vara något annat utan att förändra sitt utseende.

Mest handlar det om gammal vana. När väl konsttänkandet etablerades under det tidiga 1800-talet blev det möjligt att känna igen geniets verk genom hela historien och det blev en gränslös utflykt. Och här var det fråga om att bokstavligen ”känna”; konst har ändå in i våra dagar identifierats genom att sakkunniga ”känt” att något var stor konst. Det är ingen bra metod. Men den är vanlig och många äro de som ”känner igen” konst i alla möjliga sammanhang, ovetande om att de retroaktivt tillämpar vår tids konstbegrepp.

Vi får nog tänka oss att framöver leva med konsthistorien som en till största delen konstruerad readymade. Visserligen trodde konstvärlden medlemmar, konsthistoriker och andra, uppriktigt på att de värden de uppfattade verkligen fanns nedgrävda i föremålen, men allt tyder på att det var ett önsketänkande eller snarare önskekännande.

Till stora delar fungerar konstvärlden på gammalt sätt. I varje medlem i konstvärlden bor det en andeskådare, sentimental till sitt väsen och med en önskan om att konsten har en urgammal historia. Det kostar på att ge upp den. Men gör vi det får vi också en fungerande institutionell konstteori som lätt visar sig vara bäst i test.

Cimabue, Madonna, 1280. Enligt vissa bedömare
skulle konsten börja här. Orsaken skulle vara att målarna
började intressera sig för en större grad av realism.
Vad det nu kan ha med konsten att göra.

Där konstvärlden börjar

Om man nu vill söka efter konstvärlden i historien, vad skall man då leta efter? Konstvärlden finns där det finns konst. Och vad är det? Där måste vi bestämma oss för något mer än ordet ”konst” som betyder alldeles för mycket för att kunna vara behjälpligt: Det är en konst att plocka bär. Alltså är en bärplockare konstnär. Nej, det är inte den konsten utan Fine Arts som det finns anledning att leta efter. Dessa ”de sköna konsterna” fick sin moderna form först med Kant och andra filosofer (och den historien kan man läsa om i del 37 och följande).

Två absoluta villkor för att vi meningsfullt skall kunna tala om konst skapas alldeles runt 1800: Det ena är som sagt nivån (gränslöst ambitiös) och det andra är vilka verksamheter som kan räknas dit, alltså bildkonst, arkitektur, litteratur, musik, sång, teater, dans. Men de tidigare nämnda 7 pelarna i konsten är också helt självklara inslag för konstvärlden. Med allt detta samlat har vi en konstvärld som utifrån sin givna föreställningsvärld om konsten kan göra bedömningar om vad som är konst och vad som är kvalitet i konsten. Ända in i våra dagar har det dock varit så att konst i sig betyder kvalitet.

Konstens historiska ändstation finns alltså kring år 1800. En tysk kvalitetsuppfinning som har stått sig väl.

Vad är då egentligen konst? Det här är viktigt: Konstvärlden HAR TROTT ATT KONST ÄR EN NATURGIVEN KREATIV KRAFT SOM LÖSGÖR SIG GENOM DEN OBERÄKNELIGE OCH HALVT GUDOMLIGE KONSTNÄREN-GENIET. Och den sitter djupt den, och skall inte räknas bort. Det vilar ständigt något halvreligiöst över konstvärldens medlemmar som gärna vill tro att det finns mer än vad man ser.

Låt oss då säga att vi inte längre tror på detta. I varje fall finns det en hel del medlemmar som har lämnat den föreställningsvärlden. Se dock upp eftersom det också rör sig om många läppars bekännelser utan att sinnelaget för metafysisk konst har släppt sitt grepp. Man skall inte räkna bort styrkan av en drömvärld som vilar på högre andliga och kreativa krafter. Den vill konstvärlden gärna tro på.

När något blir konst är det alltså denna föreställningsvärld som aktualiseras helt automatiskt – och som sagt utan egentliga ansträngningar eftersom den praktiska verksamheten mest bygger på likheter.

Då, om vi skulle vara överens om det, att FÖRESTÄLLNINGSVÄRLDEN OM KONSTEN BARA FINNS I DE TROENDES HJÄRNOR, finns det överhuvudtaget ingen annan konst än den som utnämnts för att man trott att den var något särskilt.

Därmed skulle i stort sett alla problem med konstdefinitioner vara lösta. Men det kan tilläggas något om tillämpningen, vilket jag skall göra i morgon.

Ghirlandaio: Santa Finas begravning, 1490
Här är ett klurigt exempel. Konstvärlden säger att denna målning
är konst. Men den är målad före konstens och konstvärldens
tillkomst. Är den då konst? Ja, men den blir konst först när
den blir utnämnd. Och det blev den först på 1800-talet. Fram
tills dess var den – en målning.