Vilks.net

Konstvärlden är konsten

De är inte många som är entusiastiska över påståendet: ”Konstvärlden är konsten.” Men det är avgörande. Först kan man tycka att det bara är en förstärkning av en teori på tomgång. Konstvärlden ser till att något blir konst genom att benämna den. Dock talar vi om en ”värld”, alltså en föreställningsvärld. I den ser konstvärlden kvaliteter, meningsfullheter, det poetiska och en lång rad historiska förebilder. Konstvärlden har med sig sin egen historia och med den i bakfickan är det inte så märkligt att den med lätthet kan kalla saker för konst. Inte heller att urskilja bra konst. Bra konst är nästan alltid ytterst lik den senaste kvalitetsyttringen vilket gör saken ännu enklare.

Ingen lär väl tvivla på att det finns för mycket bra konst i samtiden. Det motsvarar ett behov av att kunna fylla utställningar och tidskrifter. Där vill man visa och diskutera bra konst, alltså blir det mycket bra konst hela tiden. När det går några år blir nästan all denna goda konst högst medelmåttig och försvinner i glömskans vrår. Det som blir kvar är saker som bedöms som tillräckligt originella och som kan länka samman konstens historia.

Inga märkvärdigheter, men problemet med att konstvärlden har en historia är 1. Vad är mittpunkten i denna historia? Och 2. När började den?

Danto och Dickie har inte mycket att säga i dessa frågor. Danto talar om nödvändigheten av kunskap om konsthistoria, om tolkningar och konstnärliga idéer. Och man undrar när dessa kom i ropet. Orsaken till att teoretikerna stannar upp och lämnar INST i ett rätt ointressant tillstånd är lättförståeliga. Priset kan bli för högt och kraftigt överskrida smärtgränsen. Och det rör sig om nödvändigheten att radikalt förkorta konstens historia. Konstvärlden bär på starka och genomgående konsistenta egenskaper vilket alltså för med sig att det finns grunder för att benämna något som ”bra konst”. Jag har redan behandlat dessa egenskaper under rubriken ”konstens sju pelare” (Del 27). Men varifrån kommer den föreställningsvärld som utgör konsten? Klart att vi idag inte har samma konstbegrepp som vi hade för hundra år sedan. Betraktar vi konstens historia kan man se att den ändå behåller sina huvudsatser under tämligen lång tid. Förändringarna är inte drastiska utan kan assimileras i en fortsatt kontinuerlig historia. Teoretikerna som funderat på INST är medvetna om detta. Stephen Davies har i sin bok Definitions of Art 1991 menat att det finns ett antal konstvärldar som representerar det förändrade konstbegreppet men att dessa har förbindelser med varandra. På så sätt kan man göra konsten kontinuerlig ända till istiden. Säkert kan man det om man önskar, men resonemanget lutar starkt åt att det går att förbinda allting med allting om man det är det man vill. Problemet är åtkomligt genom att sikta på vissa givna sidor av konsten (som vi ser den idag) och utan vilka vi inte meningsfullt kan tala om konst (som vi förstår ”konst”).

En av dessa, den allra mest centrala, är att konst befinner sig på en hög nivå. Man märker detta när man t ex läser konstkritik. Ingenting är lättare än att ironisera över en konstkritikers språkbruk. Lite ändring har det skett, en hel del skribenter försöker bredda sin läsekrets genom att skriva mera populärt och lättsamt, men det hjälper inte. Konsten befinner sig på en så hög diskursnivå att den inte meningsfullt kan populariseras. Här börjar den riktiga historien om varför INST är den bästa konstteorin vi har.

Professor Stephen Davies vill tänka sig att konsten
är kontinuerlig genom en lång och vindlande färd
genom hela historien.

Bra konst är bra därför att konstvärlden säger att den är bra.

Nå, det som konstvärlden kallar för konst är konst. Och vem är konstvärlden? Egentligen är alla som har den minsta aning om konst en del av den. Men det är förstås så att de trängre kretsarna är inflytelserika och konstituerar i praktiken riktlinjerna för vad som är konst. Och konstnärer är sådana som ses som konstnärer av konstvärlden.

Nu, och det blir nästan alltid missförstånd på denna punkt, är det ingen större affär med att något kallas för konst eller att någon känns igen som konstnär. Fullständigt ointressant, eftersom konst kan vara urdålig konst och en konstnär usel. Konstvärlden är tolerant i den frågan, vill man så får man. Men sakens kärna ligger i vad som är bra konst, kvalitet. Vad är bra konst? Enkelt att svara på: Det som konstvärlden anser vara bra konst är bra konst.

Är man villrådig skall man alltså vända sig till konstvärlden. Lite arbete kräver det, om man inte frågar någon som är orienterad i de synpunkter som gäller i konstvärlden, får man vända sig till tidskrifter, större utställningar, nyutgivna böcker, kultursidor osv. Ganska snart blir man klar över vad som är bra, vad som ”gäller”. Konstvärlden har givetvis vissa skäl att föredra vissa saker framför andra. Jag skall komma tillbaka till det.

Relativt sällan överensstämmer konstvärldens kvalitetsnormer med den enskildes. Denna diskrepans är det inte mycket att göra något åt. Man kan tycka och motivera varför man tycker att alla andra skulle tycka på samma sätt, men det hjälper föga. Å andra sidan är det en värdefull kunskap att veta vad som faktiskt gäller. Härmed är kvalitetsproblemet faktiskt löst. Sedan får man inse att konstvärlden inte är enhetlig. Det finns konstvärldar. Den trendsättande frontlinjen där saker sker är ju Den Internationella Samtidskonsten. Den är inte den största, Modernismen, som inte längre gäller, är mycket större och omsätter en långt större penningvolym. Många fler kan räknas upp, folklig konstvärld, akademisk konstvärld, marinmålarna, naivisterna osv. Men de spelar en underordnad roll. När det handlar om oenighet mellan konstvärldarna är det trendsättaren som har de starkaste korten. Om det finns oenigheter inom en kategori är det naturligtvis de starkaste som avgör vad som gäller.

Kanske någon ropar efter ”riktig, äkta konst”, alltså inte den som smilar upp sig på vernissagerna i de stora metropolerna och på biennalerna utan en annan som utan kommersiella intressen står långt ifrån köttgrytorna – och som naturligtvis å det grövsta nonchalerats av konstens makthavare. Emellertid är det ytterst svårt att finna något sådant, vad det nu skulle vara. Talangscouterna i konstvärlden letar febrilt efter sådan vara ty det är precis vad konstvärlden önskar sig. Alla vill ha ”riktig, äkta och utmanande konst”, en konst som säger ifrån. Med andra ord: ingen kommer undan. Eller nästan ingen, för man skall hålla dörren öppen för att nu är inte sedan. Det finns konstnärer som får vänta länge innan uppmärksamheten når dem. Konsthistorieskrivningen kan aldrig med framgång äga rum mitt i nuet utan får skrivas om när linjerna klarnat och utmönstringarna sker. Sådana åtgärder är naturligtvis konstvärldens beslut. Den ändrar alltså ståndpunkter, men det går långsamt.

Om man tänker sig att det finns en ”annan konst” än konstvärldskonsten får man genast problem. Är inte konsten en skapelse av konstvärlden? Och här bränner det till. Det är utifrån den här meningen som man definitivt kan bryta cirkelgången i det institutionella resonemanget.

Är denna målning konst? Troligen och inom området marinmålningar.
På goda grunder kan man anta att den inte ens där tillhör höjdarna. Men
den skulle också kunna vara ett objekt för ett marinmuseum där
konstnärligt värde inte är någon huvudsak. Målningen skulle också kunna
omvandlas till internationell samtidskonst genom readymadetekniken
och en lämplig diskurs t ex i ett projekt om postkolonialism.