Del 57: INST: Ändstationen

Där konstvärlden börjar

Om man nu vill söka efter konstvärlden i historien, vad skall man då leta efter? Konstvärlden finns där det finns konst. Och vad är det? Där måste vi bestämma oss för något mer än ordet ”konst” som betyder alldeles för mycket för att kunna vara behjälpligt: Det är en konst att plocka bär. Alltså är en bärplockare konstnär. Nej, det är inte den konsten utan Fine Arts som det finns anledning att leta efter. Dessa ”de sköna konsterna” fick sin moderna form först med Kant och andra filosofer (och den historien kan man läsa om i del 37 och följande).

Två absoluta villkor för att vi meningsfullt skall kunna tala om konst skapas alldeles runt 1800: Det ena är som sagt nivån (gränslöst ambitiös) och det andra är vilka verksamheter som kan räknas dit, alltså bildkonst, arkitektur, litteratur, musik, sång, teater, dans. Men de tidigare nämnda 7 pelarna i konsten är också helt självklara inslag för konstvärlden. Med allt detta samlat har vi en konstvärld som utifrån sin givna föreställningsvärld om konsten kan göra bedömningar om vad som är konst och vad som är kvalitet i konsten. Ända in i våra dagar har det dock varit så att konst i sig betyder kvalitet.

Konstens historiska ändstation finns alltså kring år 1800. En tysk kvalitetsuppfinning som har stått sig väl.

Vad är då egentligen konst? Det här är viktigt: Konstvärlden HAR TROTT ATT KONST ÄR EN NATURGIVEN KREATIV KRAFT SOM LÖSGÖR SIG GENOM DEN OBERÄKNELIGE OCH HALVT GUDOMLIGE KONSTNÄREN-GENIET. Och den sitter djupt den, och skall inte räknas bort. Det vilar ständigt något halvreligiöst över konstvärldens medlemmar som gärna vill tro att det finns mer än vad man ser.

Låt oss då säga att vi inte längre tror på detta. I varje fall finns det en hel del medlemmar som har lämnat den föreställningsvärlden. Se dock upp eftersom det också rör sig om många läppars bekännelser utan att sinnelaget för metafysisk konst har släppt sitt grepp. Man skall inte räkna bort styrkan av en drömvärld som vilar på högre andliga och kreativa krafter. Den vill konstvärlden gärna tro på.

När något blir konst är det alltså denna föreställningsvärld som aktualiseras helt automatiskt – och som sagt utan egentliga ansträngningar eftersom den praktiska verksamheten mest bygger på likheter.

Då, om vi skulle vara överens om det, att FÖRESTÄLLNINGSVÄRLDEN OM KONSTEN BARA FINNS I DE TROENDES HJÄRNOR, finns det överhuvudtaget ingen annan konst än den som utnämnts för att man trott att den var något särskilt.

Därmed skulle i stort sett alla problem med konstdefinitioner vara lösta. Men det kan tilläggas något om tillämpningen, vilket jag skall göra i morgon.


Ghirlandaio: Santa Finas begravning, 1490
Här är ett klurigt exempel. Konstvärlden säger att denna målning
är konst. Men den är målad före konstens och konstvärldens
tillkomst. Är den då konst? Ja, men den blir konst först när
den blir utnämnd. Och det blev den först på 1800-talet. Fram
tills dess var den – en målning.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.