Del 58: Mera INST

Den institutionella konstteorin i det utvidgade fältet

Den expansion som jag tillagt INST gör att den inte längre är cirkulär. När konstvärlden kallar något för konst sker detta genom att man tillämpar de grunder som tillskrivits konsten. Så länge man har dessa grundläggande uppfattningar om vad konst i vår mening är, är konstvärlden homogen även om den förändras något. Det blir därför möjligt att följa konstvärlden bakåt i tiden, men det går inte att komma längre än till 1800-talet eftersom det vid den tiden genomfördes så omfattande förändringar av de sköna konsterna att man tvingas tala om ett helt nytt begrepp. Naturligtvis är detta ingen nyhet, det är väl känt i konstvärlden, men för att fortsätta konsthistorien längre tillbaks än till 1800 har teoretikerna argumenterat för att konsten finns även före konstbegreppets tillkomst. Alla går inte med på att den avgörande tidpunkten skulle vara 1800, eller ibland 1750-1800. Danto är beredd att gå med på Hans Beltings (tidigare professor på konsthögskolan i Karlsruhe) förslag att konsten börjar med förrenässansen, med Cimabue (det skriver han i Art After the End of Art). Då följer man Vasaris Renässanskonstnärers liv, som tar sin utgångspunkt där. Någon konst i vår mening finns inte vid den tiden, men det går ju alltid att säga att ”det börjar så smått”. Under alla omständigheter blir det mycket över som inte kan inkluderas. Det gäller medeltid och forntid liksom samtliga andra kulturer världen över. Argumentationen för att föra in allt detta under konstens fana är att bilder och texter förmedlar ett uttryck för det mänskliga och subjektiva. Ett sådant resonemang är inte särskilt hållbart utan bygger nog mest på att man tycker sig känna igen det vi idag kallar för konst i äldre material. Vad vi blivit mycket klara över under senare tid är att man inte på något sätt kan lita på hur något ser ut. Ett föremål kan vara konst och kan också vara något annat utan att förändra sitt utseende.

Mest handlar det om gammal vana. När väl konsttänkandet etablerades under det tidiga 1800-talet blev det möjligt att känna igen geniets verk genom hela historien och det blev en gränslös utflykt. Och här var det fråga om att bokstavligen ”känna”; konst har ändå in i våra dagar identifierats genom att sakkunniga ”känt” att något var stor konst. Det är ingen bra metod. Men den är vanlig och många äro de som ”känner igen” konst i alla möjliga sammanhang, ovetande om att de retroaktivt tillämpar vår tids konstbegrepp.

Vi får nog tänka oss att framöver leva med konsthistorien som en till största delen konstruerad readymade. Visserligen trodde konstvärlden medlemmar, konsthistoriker och andra, uppriktigt på att de värden de uppfattade verkligen fanns nedgrävda i föremålen, men allt tyder på att det var ett önsketänkande eller snarare önskekännande.

Till stora delar fungerar konstvärlden på gammalt sätt. I varje medlem i konstvärlden bor det en andeskådare, sentimental till sitt väsen och med en önskan om att konsten har en urgammal historia. Det kostar på att ge upp den. Men gör vi det får vi också en fungerande institutionell konstteori som lätt visar sig vara bäst i test.

Cimabue, Madonna, 1280. Enligt vissa bedömare
skulle konsten börja här. Orsaken skulle vara att målarna
började intressera sig för en större grad av realism.
Vad det nu kan ha med konsten att göra.