Vilks.net

Dick Bengtsson-utställningen på Moderna är intressant inte minst mot bakgrunden av att vi kan få en inblick i vad de svenska kritikerna (och det gäller sannolikt även för de svenska konstnärerna) ser som angelägen kvalitet just nu.

Utan tvivel är Dick Bengtsson särdeles mycket kvalitet just nu. Han var visserligen kvalitet även innan utställningen men nu är det något som skall stegras. Bengtsson kan användas till många saker. Han är expressionist och målare, men också en exponent för 60-talets rörelser i konsten, han gör installationer och visar på sitt sätt drag från Rauschenberg. Han är också en citerande målare och blev en stor tillgång för den postmoderna teckenkritiken och konsten som citat. Nu är han målare igen och den samlade kritiken är enig om att det handlar om existentiella djup, smärta och lidande. Och outtömlig: ”mycket av det gåtfulla återstår”, ”Osäkerheten om vad som var syfte och vad som var oförmåga gör utställningen till en rysare”, som Ingela Lind skriver i DN. ”ogripbarheten som uppnås så till synes utan ansträngning, så självklart och så helt renons på attityd”, menar Ulrika Stahre i Aftonbladet.

Man kan lätt ringa in kvalitetsargumentationen till ”personligt uttryck”, ”djup och allvar”, ”gåtfullt”. Lika lätt är det att konstatera att de postmoderna läsningarna blir överkörda och att skribenterna tänker sig att Bengtssons målningar nu skall få ett genombrott på bredare front.

Vad är det vi har här? Tja, är det inte en längtan till återförening med modernismen? Att den postmoderna teoretiseringen är ute är sedan länge en självklarhet. Sedan den försvann har konsten levt med socialkritiken. Den börjar också bli tjatig. Vad konstvärlden, åtminstone i Sverige, men det kan gälla för mer än så, vill ha är existentiell ångest, sådant som är oåtkomligt för teorin, äkta allvar och djup. Har vi inte rentav bud på att autenticitet och konstnärens närvaro är på väg in igen?

Dick Bengtsson håller på ett övertygande sätt
den modernistiska konstnärsmyten vid liv

Krock i konstmörker: Nilsson & Vilks vid Dick Bengtsson

Det hände sig den 22 januari 2006 att konstnärerna Lars Nilsson och Lars Vilks sammanstötte på Moderna Museet. I denna händelse kan Lars Nilsson bedömas som vållande till den helt oplanerade händelsen. Några skador på delinkventerna uppstod inte och Nilsson var snar att med ett leende be om ursäkt för den plötsliga obalans han skapat hos Vilks. Dessutom föreligger starkt förmildrande omständigheter. De båda herrarna hade infunnit sig för att se Modernas Dick Bengtsson-utställning. I sin curatoriska estetik hade Mårten Castenfors bestämt sig för mörk lokal med endast målningarna upplysta. Med all sannolikhet hade Castenfors inte tänkt på lokalens trafiksituation. I mörkret och i det vid tillfället mycket välfyllda rummet var det oundvikligt att betraktarna med jämna mellanrum kom att törna ihop med varandra. Nilsson/Vilks-kollisionen skedde framför en målning av ett hus med hakkors.

Begränsningarna i farbarheten hänger dock samman med det större skeendet som de båda konstnärerna deltog i. Dick Bengtssons postuma 70-årsjubileum blir med all sannolikhet tidpunkten för hans slutgiltiga inträde i den svenska konsthistoriens toppskikt. Under många år har han varit känd som konstnärernas konstnär. Men nu har det stora ögonblicket kommit, det är slut med det marginella; i lite äldre svenska konsthistorier är han inte ens nämnd. Vi kan vara säkra på att i perioden 1965-75 självklart kunna räkna in Dick Bengtsson tillsammans med Lena Cronqvist och Ola Billgren.

Och det är väl välförtjänt? Säkert, men man kan naturligtvis fråga sig när Dick Bengtsson var bäst. Före eller efter upphöjelsen? Med självklarheten följer slitaget, det kommer inte att bli lika fräscht att förundras över hans hakkors och plastspadar; kommentarerna om hans kök som ateljé, strykjärnet som patineringsinstrument och hans språng från övre våningen när en stor del av hans produktion brann upp kommer att vara en del av den fastställda mytologin.

Dick Bengtsson: Richard in Paris, 1970
Vad finns bakom skynket?
Varför liknar ansiktet en mask?
Och varför förkortningen för
det franska kommunistpartiet?
Modernt eller postmodernt?
Har vi börjat höra det här för ofta?