Vilks.net

DN och Modernautställningen

Man kan fråga sig vad man kan lära sig om samtidskonstens tendenser och kvaliteter genom att läsa de tre recensionerna som publicerades den 18 februari 06. Det är tre samstämmigt och entusiastiskt glada skrivningar som inte ett ögonblick tycks tvivla på konstens genomslagskraft. Jessica Kempe brer på rejält:

Redan vid ingången lägger Modernautställningen 2006 ut en av sina många tanketrådar. Det handlar om att återta definitionsrätten, människovärdet och självbilden, åsikten och argumentet.
Om 80- och 90-talskonsten skar kolonialismens och patriarkalismens värdesystem i småbitar bygger samtidskonsten upp nya och rättvisare världsbilder.

Onekligen mäktiga uppgifter som konsten tycks köra genom i en handvändning. Vi kan lära oss av detta att kritikern behagas av konsten som social handling och att det nu är klart med kolonialismen och patriarkalismen, samtidskonsten fixar nu en rättvisare världsbild.

Håkan Nilsson är överväldigad och positiv: ”Det är toppen” (man läser sällan en så entydig fras från en kritiker). Riktigt vad det är som är bra får läsare aldrig veta mer än att Nilsson tycks gilla att konsten diskuterar samtiden och att han gläds åt att det finns plats för större installationer. Kom igen Nilsson och tala om vad som är kvalitet i den här utställningen!

Ingela Lind har mer substans. Hon konstaterar förnöjt att
Man har återtagit jaget. Provisoriskt förvisso. Men ändå en punkt från vilken man ger sig ut i omvärlden.

Vidare är det tydligen bra att

Man mal inte postmodern ironi eller teori om identiteten.

Och sedan kommer samma övertygelse som Kempe så entusiastiskt vittnade om:

De utvalda fyrtionio ger järnet. Kanske har det att göra med känslan av brådska –
det politiska har blivit akut – men också med medvetandet om att konsten som hållning spelar en roll globalt och är ett alternativ till annan aktivism i tiden.

Konsten är, eller skall man tro att hon menar ”har blivit” ett politiskt alternativ. För vem undrar jag? För några av de svenska konstkritikerna? I varje fall går det nog att slå fast att Lind menar att utställningen är helt politiskt korrekt:

Den berör illusionism, terrorism och estetik (Annika Larsson), hur den politiska kampen bland svarta i Detroit blivit religiös (Mats Hjelm), nationalismen som en ruvande undertext i Sverige (Dorinel Marc), vardagslivet i Kongo-Brazzaville och Orminge (Lolou Cherinet), modernismen som ett flugdraperi (Jacob Dahlgren)… Men framförallt handlar den om glidningen mellan verklighet och fiktion i vårt mediesamhälle. Och om att vi både lever i och av och själva skapar klichéer.

Och det är nog så att den här meningen avser konstens breddning genom att utställningen är mindre teoretisk och därför kan vara lämpad för en större publik eller skall man vara elak och tänka sig att det är kritikerna som är glada över att slippa läsa genom snåriga texter?

Moderna museet har släppt sin högtravande attityd. Utställningen är öppen och utåtriktad.

Alltså summa summarum av DN:s samlade utspel om Modernautställningen: Trenden är att konstnären skall bygga upp rättvisare världsbilder och inte längre behöver knöka med postkolonialism och patriarkatet eftersom det redan är klart. Identitet och ironi är ute, konsten är en alternativ aktivism. Dessutom skall det göras plats för större installationer.

”80- och 90-talskonsten skar kolonialismens
och patriarkalismens värdesystem i småbitar”,
det får vi veta av Jessica Kempe. Därför är bilden
ovan helt inaktuell. Konsten har äntligen gjort
en betydande insats i samhällslivet.

Sökandet efter vad som gäller i konsten

Modernautställningen kan ge oss några tips om vart det lutar med konstens kvalitet och vad som är på gång. Gräver man lite bland de talrika recensionerna kan man få en del intressanta uppslag. Så skriver t ex Jörgen Gassilewski i GP (25 feb):

Jag har alltid undrat hur länge samtidskonsten ska komma undan med att kortsluta gränsdragningarna mellan olika discipliner, i rakt nedstigande led från Marcel Duchamp och nordamerikanska konceptkonstnärer. Hur länge kommer de att tillåtas att vara låtsasantropologer och låtsassociologer och låtsaspsykologer och låtsashistoriker och låtsasförfattare och låtsasfilosofer? Och hur länge kommer folk att vara förtjusta över själva smällen, själva kraschen när disciplinerna kolliderar? Så förtjusta att de inte ser hur usla författare bildkonstnärerna är, hur lata historiker de är, vilka amatörsociologer, vilka tjugofemöresfilosofer, vilka Arlapaketsantropologer de är.

Kan det vara så att Gassilewskis avskrivning av konstnärliga ambitioner utan för det egna fältet är en tendens och att de sociala ambitioner (utan ett spår av ironi) som under ett antal år härjat i konsten inte längre har samma kvalitetsvärde? Jag tror att han är lite för tidigt ute, den ”postironiska” generationen kommer nog att hålla på ett tag till. Men lite svaj är det nog och för den aktive samtidskonstnären kan man utfärda en liten varning: Inte för mycket amatörtänkande i den sociala och politiska avdelningen. Personligen känner jag en stark sympati för Gassilewskis syn på cross-overtekniken. Inte blev det mycket mer än en liten kollision med en åtföljande och rätt obetydlig knall. Sannolikt har cross-over sett sina bästa dagar och att det därför inte går att nämnvärt höja sina konstverks kvalitet med den glasyren.

Gassilewski noterar det som curatorerna på Moderna påpekar: …konstnärernas skärpta blick för de specifika mekanismerna i den så kallade ”medieringen” av verkligheten.

Det kan ligga något i att bland de konstnärliga ämnesvalen är mediekritiken under förstärkning. Samtidskonstnärer har för övrigt följande val för sina verk: Genus, identitet, migration, globalisering, miljö med biopolitik, institutionskritik och alltså mediekritik som kanske håller på att växa till sig.

Recensenten avger också ett klart omdöme: …jag ser tendenser till ett uppvaknande efter den relationella konstens långa och självgoda halvdvala. Den där lilla skillnaden. öppna samtidskonstens ibland slutna rum för en bredare allmänhet.

I första ledet har han nog rätt, relationell konst har letat sig långt in i museernas och de lokala konstnärernas världar; sedan länge vill ingen respekterad konstnär kalla sina arbeten för relationell estetik. Bourriaud har haft sin tid och den höll faktiskt i ungefär 10 år. Han trodde på att konstnärerna kunde göra ”the real thing” med sina relationella projekt, alltså att de inte handlade om att utvidga konstbegreppet.

Gassilewski vill gärna tro på att Modernautställningen skall inleda en öppning för konsten till den bredare allmänheten. En viktig synpunkt. Recensenten har naturligtvis helt fel, här är han ett moln i byxor; ingen bredare allmänhet kommer att anmäla sig. Men! Samtidskonsten har fått en tendens och ett kvalitetsdrag: Sikta på publiken, pedagogiken och utbildningen. Inte bokstavligt, utan på ett sådant sätt som får konstvärlden att tro att det är ägnat åt en bredare publik. I själva verket är det den interna konstvärlden som är måltavlan.

Skall jag summera några viktiga synpunkter från Gassilewskis recension är det följande: Cross-over på väg ut, mediekritik på väg in, relationell konst har gjort sitt och konsten skall sikta på breddning av publikunderlaget.

Cross-over i konsten har inneburit en kannabalisering
där konsten tagit vad den kunnat. Nu verkar det utsupet.

Här har vi det så hett åstundade: En bred publik för konsten.
Konstvärlden vill det just nu mer än någonsin och alldeles
speciellt med Modernautställningen. Men publiken blir
sittande och slukar hellre en schlagerfestival.