Vilks.net

Modernas utställning och kvalitet i svensk samtidskonst

Att skapa konst av god kvalitet i samtidskonsten är inte särskilt svårt. Situationen i konsten kan beskrivas som avvaktande och standardiserad. Det är alltså inte mycket som avviker och det råder konsensus i konstvärlden om vad som är bra. Inget att bråka om just nu, det som betraktas som god konst är god konst. Men man kommer inte ifrån att det i ett lite längre perspektiv kommer att finnas för mycket av det goda. Vi har alltså att göra med en kvalitet som för närvarande är odiskutabel men uppenbart instabil. Så mycket bra konst kan aldrig överleva sträckan in i det konsthistoriska arkivet.

Om vi slår fast att skapandet av verken är tämligen sekundärt när det gäller att producera kvalitet, vad blir då det avgörande? Ja, det gäller att nå fram till de tongivande utställningarna, att bli uttagen. Och hur gör man det? Ganska självklart är det fråga om nätverksarbete och att göra de rätta valen för framgång. Låt oss se på de deltagande samtidskonstnärerna i Modernas utställning När är jag?

Vilka skolor levererar utställare? Här är en översikt av deltagarnas konsthögskolor:

Konstfack 28 %
Mejan 26 %
Malmö 24 %
Umeå 8 %
Valand 6 %
Köpenhamn 2 %

En framgångsrik konstnär bör studera i Stockholm, men det går också för sig att välja Malmö. Umeå är inte vidare bra och Göteborg får sägas vara den stora förloraren. Men det finns ännu en viktig parameter, en konstnär skall bo på rätt plats och rätt plats är ingen överraskning. Utställarna på Moderna är placerade så här:

Stockholm 62 %
Malmö 11 %
Göteborg 6 %
Landsorten 6 %
Berlin 6 %

Här lär man sig att om man har studerat i Malmö skall man snarast flytta till Stockholm. En enkel och självklar regel: Att finnas i Stockholm är en väsentligare kvalitet för en konstnär än det man faktiskt gör i form av diverse konstprojekt. Där löper nätverken.

Om du inte redan gjort det: Flytta till Stockholm. Bor du där
kommer din konst att bli mycket bättre än vad den var
när du inte bodde där.

”När är jag?” Svensk samtidskonst just nu

Det fanns en tid då det fanns något att introducera i Sverige. Implosionen och postmodernismen var en sådan introduktion. När utställningen Implosion ägde rum på Moderna 1987-88 fanns det goda möjligheter för framsynta svenska konstnärer att imitera New York. Det var nämligen så länge sedan att New York var liktydigt med internationellt radikal konst.

Saken befinner sig alltså i ett annat läge nu. Internationell standardkonst finns överallt och det finns gott om den i Sverige. Modernas utställningen När är jag? kan visa upp ett 40-tal konstnärer som är i stånd att producera konst av internationellt standardsnitt.

Kritikerna är samstämmigt jublande. Särskilt tycks man glädja sig åt att det teoretiska underlaget för den sociala kritiken har skjutits i bakgrunden och att budskapen inte längre är lika framträdande. Det finns plats för upplevelser och humor, samtidigt som konstnärerna fortsätter att ställa viktiga frågor om den osäkra tid vi lever i. Skeptikern finner nog en sådan konsensus aningen suspekt. Tydligen har konstnärerna lyckats uppfylla kritikernas förväntningar. Eller om man vill dra det ett steg längre; utställningen är i första hand gjord för kritikerna och den uppdaterade konstvärlden.

Och det är en bra utställning, eftersom god konst är det som konstvärlden kallar för konst – och konstvärlden finner att utställningen är god. Även om det är en svensk bedömning är det inte långsökt att hävda att den utan vidare skulle hålla i ett internationellt perspektiv. Vad vi har är biennalkonst, klippt och skuren att flytta in på vilken biennal som helst. Malörten i bägaren skulle vara att det är många konstnärer från många länder som skulle kunna prestera något liknande. Och inte heller skulle det vara svårt att dra fram ytterligare 40 svenska konstnärer som skulle kunna göra en motsvarande jubelprestation.

Modernas utställning har lyckats med att visa absolut samtidskonst, så ser den ut, standardiserad, internationell, uppburen av sociala budskap som väger allt lättare och inte främmande för att också blanda in sådant som kan tyckas smaka väl mycket modernism. Kanske det också går att tala om en tendens, att utställningen har en enhet som den delar med det internationella tillståndet i konsten: Estetisera mera. Vi har nog hamnat där, det är dags att estetisera socialkritiken.

Och en liten tendens till: pedagogiken. Det kostar visserligen 80 kr för folket att få tillträde men i gengäld för man dessutom bära hem en 300-sidig katalog för vidare fördjupningsstudier. Pedagogiken har en bit kvar för att kunna tas på allvar, men riktigt nog är att education är ett såväl nationellt som internationellt tema.

Internationell standardkonst på biennal