Del 80: Modernautställningen och DN

DN och Modernautställningen

Man kan fråga sig vad man kan lära sig om samtidskonstens tendenser och kvaliteter genom att läsa de tre recensionerna som publicerades den 18 februari 06. Det är tre samstämmigt och entusiastiskt glada skrivningar som inte ett ögonblick tycks tvivla på konstens genomslagskraft. Jessica Kempe brer på rejält:

Redan vid ingången lägger Modernautställningen 2006 ut en av sina många tanketrådar. Det handlar om att återta definitionsrätten, människovärdet och självbilden, åsikten och argumentet.
Om 80- och 90-talskonsten skar kolonialismens och patriarkalismens värdesystem i småbitar bygger samtidskonsten upp nya och rättvisare världsbilder.

Onekligen mäktiga uppgifter som konsten tycks köra genom i en handvändning. Vi kan lära oss av detta att kritikern behagas av konsten som social handling och att det nu är klart med kolonialismen och patriarkalismen, samtidskonsten fixar nu en rättvisare världsbild.

Håkan Nilsson är överväldigad och positiv: ”Det är toppen” (man läser sällan en så entydig fras från en kritiker). Riktigt vad det är som är bra får läsare aldrig veta mer än att Nilsson tycks gilla att konsten diskuterar samtiden och att han gläds åt att det finns plats för större installationer. Kom igen Nilsson och tala om vad som är kvalitet i den här utställningen!

Ingela Lind har mer substans. Hon konstaterar förnöjt att
Man har återtagit jaget. Provisoriskt förvisso. Men ändå en punkt från vilken man ger sig ut i omvärlden.

Vidare är det tydligen bra att

Man mal inte postmodern ironi eller teori om identiteten.

Och sedan kommer samma övertygelse som Kempe så entusiastiskt vittnade om:

De utvalda fyrtionio ger järnet. Kanske har det att göra med känslan av brådska –
det politiska har blivit akut – men också med medvetandet om att konsten som hållning spelar en roll globalt och är ett alternativ till annan aktivism i tiden.

Konsten är, eller skall man tro att hon menar ”har blivit” ett politiskt alternativ. För vem undrar jag? För några av de svenska konstkritikerna? I varje fall går det nog att slå fast att Lind menar att utställningen är helt politiskt korrekt:

Den berör illusionism, terrorism och estetik (Annika Larsson), hur den politiska kampen bland svarta i Detroit blivit religiös (Mats Hjelm), nationalismen som en ruvande undertext i Sverige (Dorinel Marc), vardagslivet i Kongo-Brazzaville och Orminge (Lolou Cherinet), modernismen som ett flugdraperi (Jacob Dahlgren)… Men framförallt handlar den om glidningen mellan verklighet och fiktion i vårt mediesamhälle. Och om att vi både lever i och av och själva skapar klichéer.

Och det är nog så att den här meningen avser konstens breddning genom att utställningen är mindre teoretisk och därför kan vara lämpad för en större publik eller skall man vara elak och tänka sig att det är kritikerna som är glada över att slippa läsa genom snåriga texter?

Moderna museet har släppt sin högtravande attityd. Utställningen är öppen och utåtriktad.

Alltså summa summarum av DN:s samlade utspel om Modernautställningen: Trenden är att konstnären skall bygga upp rättvisare världsbilder och inte längre behöver knöka med postkolonialism och patriarkatet eftersom det redan är klart. Identitet och ironi är ute, konsten är en alternativ aktivism. Dessutom skall det göras plats för större installationer.


“80- och 90-talskonsten skar kolonialismens
och patriarkalismens värdesystem i småbitar”,
det får vi veta av Jessica Kempe. Därför är bilden
ovan helt inaktuell. Konsten har äntligen gjort
en betydande insats i samhällslivet.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

12 svar på Del 80: Modernautställningen och DN

  1. Ben Urich skriver:

    Stereotypen är det sociala nätverkets logotyp. Konsten ska bara provocera de andra. De som inte förstått. T.ex. gubbslem, pingstvänner eller göteborgare. Vi som är med ler mot varandra. Vi upplever saker tillsammans.

  2. Klas skriver:

    “Stereotypen är det sociala nätverkets logotyp. Konsten ska bara provocera de andra. De som inte förstått.”

    Äntligen så lättar “moderna” på det trycket avsevärt!

  3. Klas skriver:

    p.s var “elak”, vem vill läsa en massa text när man kan fatta budskapet utan? d.s

  4. Lars skriver:

    Som jag tidigare sagt: Modernautställningen är en bra utställning och det är ett gott initiativ. Men man skall nog hålla sig lite avvaktande. När det blir möjligt för landets ledande institution att leverera den unga och internationella samtidskonsten direkt, vad är det då vi får? Vi kan aldrig komma längre än till att det måste vara god standard, korrekt just-nu-konst och att konsten just nu låter sig samlas upp som den gör. Den provocerar dessutom ingen, ja möjligen modernister och målare som vill ha en återgång till det gamla. Och en samstämmig kritikerkår som jublar är ett oroväckande tecken.

    Moderna har faktiskt lyckats med att visa konsten som den är i detta skälvande nu. Det finns inget som utmanar eller utgör ett alternativ till det som visas. En verkligt god möjlighet för Moderna som man också tog. Men att det lät sig göras hänger samman med att konsten i nuet har dragit sig samman mot mitten: standardkonst som kvalitet. Därför blir det också många som kan åstadkomma ungefär detsamma.

  5. Klas skriver:

    Men innan detta skedde var det ju så likriktat (socialkritiskt/politiskt allvarligt-intollerant) att man blev galen! Det såg mest ut som en enda stor illustration av rapport eller aktuellts sändningar. Ett verk som symboliserar detta tycker jag är Anna Wessmans ekorre, enligt mig bland det mest PK verk jag upplevt på länge. Såg den på Wuthering Heigths för 2 (!) år sedan och ansåg även då att den var för övertydlig och intetsägande, jag får känslan av att man inte överhuvudtaget är en tänkande individ när man lyssnar på det lilla djuret..”sanningen” trycks ner i halsen på en.

    Jag tror denna bejublade utställning lättar på trycket hos konsthögskoleelever och ökar kreativiteten, och ett bredare tänkande än att i princip illustrera nyhetssändingarna, vilket är en homerun i konstvärlden verkar det som??

  6. Lars skriver:

    Jag skulle vilja beskriva det så här. Socialkritiken åldrades och blev alltmer krampaktig i sina försök att vara angelägen och verkligen göra en insats för mänskligheten. Till slut började man inse att ingen utanför konstvärlden var intresserad. Då kom den helt förutsägabara fortsättningen: estetisera hela skroten! Och där satt den och se kritikerna blev glada och som du påpekar känner konsthögskoleeleverna lättnad. Positionerna skjuts fram, men mera som karaktär av en paus i föreställningen än egentlig framdrift.

  7. Klas skriver:

    Och med estetisera menar du att ta bort texter och göra tydligare objekt, så att fler kan ta till sig det som produceras?

    EN TANKE:
    Men samtidigt är det ju underligt att den tidigare konsten knappt förstods av de som studerade vid konsthögskolorna, trots att de själva skapat den? Kontentan av det måste ju bli att de endast gör/gjorde det som ansågs rätt då och tidigare, och på så sätt ligger i ett kölvattnet hela tiden, istället för att vara mer tongivande och exprimenterande inom sitt konstutövande, blir endast en lång repetition i 5 år?

  8. Christina Andersson skriver:

    Hej Klas! Läs gärna MITT VERK, här på bloggen,främst under rubrikerna:Teckningsprojekt 2 och Konst och värdighet! På vissa sätt går jag “mot strömmen” och jag tror t.o.m att jag vet på vilket sätt eller varför! Vad tycker DU?

  9. klas skriver:

    Hej christina,

    “Konstnären vill göra ngt. nyskapande men om han vill nå ut till sina medmänniskor så måste hans konst innehålla ett visst mått av igenkännande av betraktaren. Finns inte ett sådant element med, så går betraktaren förbi konsten som ngt suspekt.Men är det för mkt igenkännande så blir konsten tråkig.Det spektra vi har att göra med ter sig väldigt smalt. Det gäller att balansera precis på den ultimata gränsen. Annars riskerar man att bli upptäckt först efter sin död, vilket ju inte är helt ovanligt, eller hur?”

    Om du ska hålla reda på allt detta när du skapar konst, måste det ju “kännas som röven” (Jockum Nordström citat). Det går ju inte att tänka på att det ska bli tillfredställande för betraktaren enligt min mening, du gör den konst du gör, om sen konstvärlden gillar den så gör dom det. Det är bara att köra på, sen upptäcker du om du håller måttet eller inte, sen finns det vissa redskap som kan användas för att lyckas bättre, men dessa kommer naturligt om du har begåvning för att bli konstnär enligt min mening

  10. Christina Andersson skriver:

    Hej Klas! Kul att Du läst lite av vad jag skrivit och vill kommentera! Du har en underbar inställning till detta med “att göra” konst i “praktiken”.Kanske teoretiserar jag för mycket just därför att jag har svårt att våga annat! Att snacka är min bästa sida!Sedan undrar jag om Du har rätt i det att man måste ha begåvning?Är det inte lika viktigt att vara envis?Och engagerad?
    Lars V. menar att vi tillsammans konstruerar konsten,om jag förstår honom rätt.Därför prövar jag på att kalla vår diskussion för konst! Om det blir bra eller inte är däremot en annan sak!

  11. Lars skriver:

    Jodå, du kan kalla den här diskussionen för konst. Men det gränsar till det meningslösa om det inte blir någon uppföljning. För att något skall fungera som konst måste det exponeras på ett sådant sätt att det framstår som en tillräcklig kvalitet för att vara intressant – i konstvärlden. Och här på sidan finns det en konkurrent som lätt slår ut din konstnärliga ambition: diskussion på blogg. Det är väl vad det är? Varför vill du kalla det för konst?

  12. Christina Andersson skriver:

    Om det inte blir ngn. uppföljning kan jag hålla med om att det får klassas som “dålig konst” eller bara bloggande.Men jag har faktiskt fler tankar/skisser/kommentarer till “MITT VERK” och när det blivit sagt så framstår det lättare varför detta är KONST och varför det ev. t.o.m. skulle kunna bli BRA KONST? Ytligt sett är detta en enkel blogg på webben, men efterhand kommer det att framstå att det finns olika skikt/meningar i det jag skriver. Det kan delvis framstå som naivt att jag tror så mycket på det jag gör,men varje allvarligt arbetande konstnär måste ha stänk av naivitet och galenskap för att orka gå vidare!
    Dessutom Lars,Vi måste helt och hållet lägga undan tankarna på att vårt bloggande är ngn. slags tävling i vad vi vet “om konst” och att ngn. av oss blir/är vinnare. Vi blir båda vinnare men på olika sätt i detta projekt! Jag är inte ute efter att överbevisa Dig i olika frågor,men jag tycker att vissa av de frågor Du berör behöver behandlas djupare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.