Vilks.net

De som gjorde den allra bästa konsten

Det kan vara lämpligt att runda av Modernautställningens behandling med att registrera de vinnande konstnärerna, alltså de konstnärer som starkast vunnit kritikernas gunst och därmed kan visa oss vad konstvärlden vill ha precis nu och här i Sverige. Underlaget utgörs av 10 kritikers recensioner (och här är könsfördelningen fifty-fifty).

Några allmänna faktorer kan vara värda att nämna. Som jag kraftigt underströk i boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar; vinnarkonceptet, och det är något som lustigt nog skär genom alla samhällslager, är att välja rätt ämne. Eller snarare i ett första led, ämnets modus. Vi kan här räkna med tre: Sex, våld och djur. Dessa kan i sin tur kombineras med ett mera specifikt ämnesinnehåll: Genus, identitet, migration, globalisering, medie- och institutionskritik samt miljö med biopolitik. Man kan förvänta sig att kritikerna skjuter sig in på dessa mål.

Mycket salomoniskt delas förstaplatsen av två konstnärer, framhävda av 6 av de 10 kritikerna. En av dessa är Dorinel Marc vars vägg med målningar av sin i sammanhanget mindre kända kollega Markus Andersson kan ses som ett inlägg i identitetsdebatten. Men främst får han nog förstaplatsen för att hans bidrag är det i utställningen som kommer närmast en provokation, något som helst bör finnas med i en utställning av det här slaget. Och provokation är en form för (acceptabelt) våld.

På delad förstaplats har vi också Anna Wessman med sin framgångsrika ekorre. Djur kombinerat med en generell social kritik är uppenbarligen ett framgångskoncept. Men också placeringen är genial; ingen kan undgå att ta för sig av det första som dyker upp när man äntrar lokalen och inte minst när det är ett populärt djur som ger ljud ifrån sig.

Tag plats bli synlig, välj rätt ämne; saken är klar, häri ligger konstens kvalitetsproblematik djupt inbäddad.

Felix Gmelin får en hedersam tredjeplats på det oslagbara temat sex, en tredjeplats han delar med Ola Pehrson (mediekritik och våld).

Vi konstaterar att ett på resultatet anlagt genusperspektiv ger vid handen att av de framhävda kvalitetskonstnärerna är 75 % män.

En ekorre är aldrig fel, vi gratulerar Anna Wessman
till en välförtjänt förstaplats

Dorinel Marc vet hur han skall domptera en
hord av nyhetstörstande kritiker – och det
ger honom en delad förstaplats

Ingen ände på hur bra Modernautställningen är. Här försöker jag filtrera essensen i det
Jelena Zetterström skriver i SDS den 1 mars 06.

Att ringa in samtidskonsten är i princip lika svårt som att definiera samtiden själv. På Moderna museet tillåts nu konsten vara precis så mångsidig som den är.

Ja, det brukar anses vara svårt att ringa ni samtidskonsten. Och just nu är den alltså mångsidig, vi får förstå att Zetterström ser detta som en samtidskvalitet. Skall man vara rätt, skall man vara mångsidig. Jag undrar förstås om den faktiskt är så mångsidig. Allt handlar om socialkritiken och startplattan med ”kön, klass, identitet och hierarkier” står väl kvar ehuru den har fått karaktären av political lite. Och skribenten väljer ett bra exempel:

Anna Wessmans ekorre, aktuell på Malmö konsthögskolas jubileumsutställning i höstas, som tydligt visar hur fokus flyttats från kollektiv ideologi till individ. Försiktigt men ettrigt viskar djuret fram sitt budskap om ett samhälle där varken klass eller kön sätter gränser medan demonstrationsplakaten intill gapar tomma.

Ja, vad brukar man säga. ”det kostar så lite”. Men unga konstnärer bör notera en viktig sak här. Kritikerna är för ögonblicket svaga för budskap som till intet förpliktigar (”avskaffa allt ont och gör världen rättvis”). Tag chansen, svagheten är säkert tillfällig. Eftersom Modernautställningen är föremål för många kritikers pennor är det inte svårt att dra ut vilka enskilda konstnärer som är de bästa. Ekorren, som jag personligen har mycket svårt för, ligger bra till då den behandlas positivt av ca 50 % av kritikerna. Hur som helst, recensenten är mycket tydlig om utställningen:

Och det är bra. Riktigt bra.

Därefter lovprisar Zetterström den rättvisa som hon menar vederfarits landsorten:

I huvudstadens lilla konstvärld blir du som konstnär inte ett namn förrän du lyckats i Stockholm.
Men också detta försöker Modernautställningen komma ifrån. Urvalet är varken baserat på geografi eller någon på förhand given idé om hur världen och konsten ser ut, utan på en kartläggning av vad som under de senaste fem åren visats på konsthallar och gallerier i landet som helhet.

Jag vet inte vad som kan ha farit i Zetterström i Stockholmsfrågan. Tror hon verkligen att konsthallarna i landsorten skulle vara befriade från Stockholmskomplexet? Som jag tidigare redovisat har vi den här fördelningen av konstnärernas hemvister:

Stockholm 62 %
Malmö 11 %
Göteborg 6 %
Landsorten 6 %
Berlin 6 %

Vakna, kära recensent och bejaka Stockholmsdominansen. Den är där, den är ofrånkomlig och den är detsamma som konstnärlig kvalitet. Utmärkt att gå på konsthögskolan i Malmö, men bäst är att sedan omedelbart ge sig av till huvudstaden, så gör de flesta konststudenter.

Den resliga kraften till trots, det hjälper inte med Turning Torso, i konsten
är Malmö fortfarande landsorten och Stockholm Stockholm

Här är ännu ett bidrag till kartläggningen av frågan: Vad är samtidskonstens kvalitet? Och utgångspunkten är ännu det rika materialet som levereras kring Modernautställningen. Petter Lindgren som är poet och kritiker skrev i Aftonbladet den 18 feb 06:

Trots att många av verken i likhet med Pehrsons pappfigurer avspeglar terror och våld är attityden forskande och experimentell (ibland lekfull) snarare än ideologisk, vilket får samtidskonsten att (åtminstone i denna hopfösta och sorterade tappning) framstå som överraskande vital och medryckande. Allt finns kvar att göra, tycks den säga. Politiskt, socialt, konstnärligt.

Nog tydligt och generellt giltigt om man hårdrar det, det så seriösa och angelägna drar sig mot det lekfulla. Men detta är en viskning i saken, skulle man göra det i en större skala får man nog avtåga från Moderna. Vi skall ihågkomma att Moderna är ett organ för staten och det politiskt korrekta. Om konstnärerna fyllt lokalerna med Muhammedkarikatyrer – naturligtvis på ett forskande, experimentellt och lekfullt sätt – hade museet nog inte varit belåtet. Och inte kritikerkåren heller. Estetiseringen av den sociala kritiken är en känslig historia, ännu kan den bara antydas.

Anders Olofsson i Konsten, nättidskrift om samtidskonst, levererar följande intressanta synpunkt den 20 feb 06: Titlarna på stora samlingsutställningar kan ibland förefalla vara konsekvensen av en förlängd fredagsöl, så inte i detta fall. ”När är jag?” utgör en polemisk antites till den konventionella frågan ”Vem är jag?”, och bildar ett stabilt ramverk för hela utställningen.

Curatorns statement som under ett decennium ljungat genom konstvärldens många biennaler och väl ljuder ännu får här en törn. Och tendensen är att konstens bad guy pekas ut som curatorn.

Olofsson påpekar också att utställningen inte är enhetlig och avger om den saken omdömet: Denna spretighet har ett värde i sig.

Vad var det jag sade redan för ett år sedan: Neopluralismen kommer. Och här har vi en, nu rätt självklar, bekräftelse. Riktigt sant är det ändå inte. Samtidskonsten är enhetlig. Den samlar sig obevekligt kring den kära socialkritiken, tendenserna till utbrytning ur den härden är obetydliga (måleriet har tagit ett par procent i marknadsandelar). Men i alla fall: pluralism är kvalitet.

Olofsson konstaterar, utan att vi känner oss alltför överraskade, att videomediet på allvar blivit mainstream. Till varje konstnär kan man bara säga: Gör alltid en video. Jag skall själv göra en (ej skämt).

Olofsson drar också till ordentligt:

”Modernautställningen” gör tveklöst ett ställningstagande av lika stark valör som ”Implosion”, även om dess innebörd är radikalt annorlunda. Fronten finns inte längre framför oss, utan mitt i samhällsgemenskapen.

Här har han fel, det är inte mycket till ställningstagande, Modernautställningen är en påpasslig och välgjord spegling av samtidsscenen, men eftersom denna är så lam just nu är det en mjukis vi har att fundera över. ”Implosion” var en utställning under en intensiv debatt och det försiggick en hätsk uppgörelse mellan modernismen och postmodernismen. Nu är det bara frid och fröjd. Alla glada.

Sällan har så många kritiker hoppat av glädje inför
mötet med absolut samtidskonst på Moderna