Lena Karlsson har nu avfyrat ett par feministiska saluter i Konstperspektiv (Malmö konsthall och Liljevalchs) i vilka hon harangerar rörelsens strävanden. Vad man slås av är att feminismen, och då inte minst i konsten, sedan länge visar sig som jätteduktig.
Mary Beth Edelson får självfallet bära den nerslitna frasen ”ifrågasättande av patriarkala historiska strukturer” – här med tillägget att ”humorn går hand i hand i Edelsons konst märks i ”Bringing home the evolution” från 1978.”
Jodå, en gång kunde en sådan övertydlig och i varje detalj uttolkbar bild förefalla intressant. Nu är det svårt att orka med sådant. Vi får också mottaga den intressanta upplysningen att man”låtit konstnärer som Lars Nilsson, Martin Sjöberg och Tobias Bernstrup presentera sina verk inom den konstfeministiska ramen. Måhända kommer vi om 50 år att tala om dem som pionjärerna för en era av manliga konstnärer som på djupet gjorde upp med gubbväldet.” Skall det vara topplistan på våra manliga feminister? Det är bara Göran Persson som saknas.
Om det behövs feminism skall man i och för sig inte utesluta konstvärlden. Men konstvärldens feministiska utfall studsar som bekant tillbaka på galleriväggarna. Och det gäller även de egna leden. Under det senaste halvåret har intresset för feminismen avtagit markant. På biennalerna har under samma tidsrymd egendomligt sneda könsrepresentationer visats upp utan att någon tycks reagera. Vi har något att lära av det här. Om feminismen är intressant i konsten är det för att den kan visa sig som ny och häftig. Efter en tid är den inte längre det. Då vill man ha något annat kul.
Och jag framhärdar i att konsten passar bäst för att visa upp sig som ”våld, orättvisa och grymhet”.
Mary Beth Edelson: Bringing Home the Evolution, 1978
Någon gång kan det vara motiverat att vara övertydlig, men det är inte att rekommendera.
