Del 144: Den tjatsamma feminismen

Lena Karlsson har nu avfyrat ett par feministiska saluter i Konstperspektiv (Malmö konsthall och Liljevalchs) i vilka hon harangerar rörelsens strävanden. Vad man slås av är att feminismen, och då inte minst i konsten, sedan länge visar sig som jätteduktig.

Mary Beth Edelson får självfallet bära den nerslitna frasen ”ifrågasättande av patriarkala historiska strukturer” – här med tillägget att ”humorn går hand i hand i Edelsons konst märks i ”Bringing home the evolution” från 1978.”

Jodå, en gång kunde en sådan övertydlig och i varje detalj uttolkbar bild förefalla intressant. Nu är det svårt att orka med sådant. Vi får också mottaga den intressanta upplysningen att man”låtit konstnärer som Lars Nilsson, Martin Sjöberg och Tobias Bernstrup presentera sina verk inom den konstfeministiska ramen. Måhända kommer vi om 50 år att tala om dem som pionjärerna för en era av manliga konstnärer som på djupet gjorde upp med gubbväldet.” Skall det vara topplistan på våra manliga feminister? Det är bara Göran Persson som saknas.

Om det behövs feminism skall man i och för sig inte utesluta konstvärlden. Men konstvärldens feministiska utfall studsar som bekant tillbaka på galleriväggarna. Och det gäller även de egna leden. Under det senaste halvåret har intresset för feminismen avtagit markant. På biennalerna har under samma tidsrymd egendomligt sneda könsrepresentationer visats upp utan att någon tycks reagera. Vi har något att lära av det här. Om feminismen är intressant i konsten är det för att den kan visa sig som ny och häftig. Efter en tid är den inte längre det. Då vill man ha något annat kul.

Och jag framhärdar i att konsten passar bäst för att visa upp sig som ”våld, orättvisa och grymhet”.

edelson bringing+home+the+evolutionstor.jpg
Mary Beth Edelson: Bringing Home the Evolution, 1978
Någon gång kan det vara motiverat att vara övertydlig, men det är inte att rekommendera.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 144: Den tjatsamma feminismen

  1. David 27 malmö skriver:

    “Kant uppfann konsten 1790”. Hmm… Mao och Hitler må förlåta mig, men det där torde vara “subjektets” hittils mest storslagna comeback i historieskrivningen.

  2. Lars skriver:

    Nota bene: Kant menar naturligtvis inte att han uppfinner konsten utan tänker sig att han beskriver något som funnits under hela den västerländska historien.

  3. Min samling av books – arts and childs – ser man i SAO finns en del ord som finns (inte med) – filibuster etc. Om konst som gebiet – ismerna många gånger trånga. Nowadays är det inte lika många ismer. Då jag läste “Se och uppleva” för Sven Sandström (prof. i LUND) – ett inte fullt så vardagligt ord som APPROPRIERING – skulle ju stå för miljö, dvs. att hänga på väggarna och i arkitketur då hem-
    hur man möblerar, soffor och annat. I sviten ingick “A common taste of Art” – tror att min variant är den att tavlor av många upplevs som gemensamt vackra – ögonkittlade. Använder mest ordet privat.
    I min rätt i LUND hänger blandat Elvis, Moonroe, inte Pinochet (som Broberg felaktigt angivit) utan då en kol av Ho Chi Minh – en ung (ständigt) Björn Borg tittar ner. De nya jag hämta – hos Sandströms ram på Gråbrödersgatan i september består av Oscar Reuetersvärd – han var ju omöjlig. En liten bild i krita som heter #She knows” – den gamla #Ture katt# är inspirerad av min son djurkännedom.
    Min pappa fick tavlor – Åhlin, Persson – en väldigt vacker itlaliensk vy – som skulle må bra att placera hos någon hugad. Dessutom tror jag de verk jag avyttrat lever vidare. Dvs. de jag målat.
    Helt atonal är jag väl (inte) – dyrka är alldeles för starkt – för får mycket gratis. MIna kära nära – ni har väl ingen bror som är störd? Eller dotter – Habiba – eller pojke – love U still.
    Anything else. ANNNNNNNNNNNN-BBBBritttttt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.