Del 143:Svendsen och det institutionella

Lars Fr. H. Svendsen försöker förgäves finna en definition för filosofi i sin bok ”Vad är filosofi?”. Han gör ett försök med den institutionella teorin:

”Det kan vara frestande att gripa efter en variant av det institutionella konstbegrepp som återfinns i konstvetenskapen. En sådan teori om konsten har utvecklats av Arthur Danto och George Dickie och går i stora drag up på att konst är det som produceras av människor och tillskrivs status som konstverk som agerar å vissa konstinstitutioners vägnar. Överfört till filosofin skulle ett verk vara filosofiskt om det betraktas som filosofiskt av personer knutna till filosofiska institutioner som ger dem mandat att bestämma att något ska anses vara filosofi. I så fall borde jag, i kraft av att vara anställd forskare på en filosofisk institution vid ett universitet, kunna förklara vad som helst vara filosofi.”

Svendsen tycker inte att teorin är tillfredsställande: ”Det förefaller alltför godtyckligt att något skall anses vara filosofi bara för att någon säger att det är det. Vi måste kunna ange skäl till varför. Då blir frågan vilka dessa skäl kan vara.”

Det finns några olikheter mellan filosofi och konst. Filosofi är starkt knutet till formella institutioner och framträder huvudsakligen genom att filosoferna skriver artiklar i speciella tidskrifter eller publicerar böcker som sorteras under ”filosofi”. För att den verksamheten skall kännas igen som filosofi behövs ytterst sällan några skäl. Artiklarna och böckerna följer upp sådant som skrivits tidigare och liknar därför det man kan förvänta sig. Frågor som uppstår handlar om huruvida artikeln eller boken ger uttryck för ”god” filosofi, inte om det kan klassificeras som sådan.

Om Svendsen skulle pröva med något verkligt avvikande som

broom_street.jpg

en kvast, kan man förstå att han måste argumentera för synnerliga skäl. Men möjligheten för att kvasten skulle hamna i filosofihistorien är inte stor och ännu mindre är möjligheten att Svendsen skulle försöka sig på något sådant.

Den makt som en institutionsföreträdare har när det handlar om att göra något till filosofi är i praktiken starkt begränsad. Liksom i konsten.

Svårigheterna att hantera problem med den institutionella teorin hänger samman med att den stannat vid ett utkast. Det är inte lätt att avgöra vad som skall gälla. Om vi exempelvis tar det problem som Svendsen för fram, alltså att en enda person anser något vara filosofi (eller konst för den delen) kan detta mycket väl gå för sig förutsatt att denna person på något sätt kan representera filosofi- resp. konstvärlden. Anser Svendsen att en kvast är filosofi är han en dålig representant som uppenbarligen missförstått filosofin. Om han däremot skriver en artikel om ”The Problem of Scientific Realism” skulle allt vara i sin ordning (vi får anta att innehållet går i samma stil som titeln).

Och det går nog för sig att definiera filosofin med den institutionella teorin. En tillämpning av teorin skulle ge goda resultat angående vad som är filosofi för närvarande och dessutom för avsevärd tid bakåt. Förmodligen finns det svårigheter att komma fram till en startpunkt. I konsten är det betydligt enklare eftersom estetiken har sin Kant som grundare av konsttänkandet. Det är möjligt att man kunde använda Kant även som grundare av filosofin, men i den frågan är jag inte sakkunnig.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 90 kommentarer

Del 142: Kempe ser dubbelt

Jessica Kempe tycks ha kommit igång med den breda kritikerpenseln. Är det brist på idéer som får henne att återgå till traditionellt kritikersmörande? I varje fall tycks det bli allt tydligare att Kempe är en helhjärtad modernist och som sådan låter sina egna upplevelser bryta fram i små poetiska dammoln. Tydligt framträder denna åkomma när hon skriver om Rolf Hanssons målningar på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Recension i DN 24.7.

Inget ont om Rolf Hansson. Han är en traditionell och god målare. Uppenbarligen har Kempe behov av en sådan:

”Hus med måleri på. Och jag ser plötsligt dubbelt. För samtidigt som husen målas bort, ser det ut som om Rolf Hanson målade fram mentala husporträtt. Jag ser dem alla; det förlorade huset och det saknade. Det otrygga huset och det trygga, ateljén, tillhållet, bunkern. Huset som ett du och ett jag”.

Och hon tycks föreställa sig att hennes dubbelseende är en väsentlig upptäckt:

”Och med ens inträffar det säregna i Rolf Hansons bildvärld; växel¬seendet mellan ting som betyder och färgformer som föreställer sig själva.”

Väl är hon konsthistoriker med erfarenhet? Om något är välkänt och utbrett intill det banala är det just detta; något som kan kallas ett signum för modernismen. Tala om att braka genom öppna dörrar.

Kempe nöjer sig emellertid inte med detta. Hon vill ha mer, antagligen för att få utrymme för någon spirande ordkonvulsion. Först sätter hon ut armbågarna åt några mindre vetande kollegor:

”Eva Dandanelle i Kvällsposten (1/6) reducerar Rolf Hansons hus till strama ytor att kontrastera landskapet mot, tappar hon bort det existentiella temat i Hansons bildvärld. Det har många gjort. För nog betyder hans hus något långt mer än ”kultur mot natur” och ”ordnad” arkitektur ”oåtkomlig… för förvandlingarna runt omkring” (Peder Alton, DN 24/6.1998).”

Låt oss bara formulera den kitschframlockande satsen: ”Konstnären arbetar med det existentiella”. I det här fallet får man anta att konstnären skall vrida sig i inre ångest och olust – som en gång var ett stort ämne i konsten: Sökandet efter det kolossala Angst.

Den privata lyriken firar stora triumfer i denna recension:

”studsar små skuggor på trappstegen likt genomskinliga andeväsen. Här slutar huset och trappan i Rolf Hansons måleri. Sedan rycks underlaget bort. Som behövdes det inte längre. Nedstigningen ersätts av uppstigning. Lättar Rolf Hanson bara ankar? /…/ Där sjunger rött. Vitt dansar. Skuggorna lägger sig platta.”

hanson runtom hus III 95.jpg
Här ser Kempe både dubbelt och existentiellt
Rolf Hansson: Runtom hus III

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 8 kommentarer

Del 141: Frågan om sig själv

Lars Fr. H. Svendsen, filosof vid universitetet i Bergen, har publicerat en intressant skrift ”Vad är filosofi?” (på svenska 2005). Svendsen har också gjort sig gällande inom konstteorin, t ex med boken ”Kunst” från 2000.

En hel del goda uppslag står att finna i denna skrift. Här är en liten uppvärmare. Svendsen skriver: ”Frågorna ’Vad är matematik?’, ’Vad är fysik?’ och ’Vad är biologi?’ är inte matematiska, fysikaliska respektive biologiska frågor. De är inga vetenskapliga frågor utan filosofiska. ’Vad är filosofi?’ är också en filosofisk fråga. Så sedd är filosofin den enda disciplin som har sig själv som objekt.”

Har den gode Svendsen inte glömt något? Det finns också disciplinen konsten. Och inget lär förhindra att frågan ”Vad är konst?” ställs – som konst. Frågan kan naturligtvis ställas utanför konsten, i estetiken, konstteorin eller konstvetenskapen. Men sedan konsten kommit dithän att allt kan vara konst kan även diskursiva framställningar bli konstnärligt material. Och inom ramen för det komplexa fältet ”forskningskonst” blir det en given femma.

Vi kan alltså komplettera Svendsens lista som nu kan utökas till två discipliner som kan ha sig själva som objekt: Filosofin och konsten. En intressant skillnad är att frågan ”Vad är konst?” och det som eventuellt följer på den i ett konstprojekt inte behöver vara tillförlitligt. När frågan om ”Vad är filosofi” ställs förutsätter man ett seriöst svar. Ett seriöst svar kan man också få i konsten (vi erinrar oss Joseph Kosuth och Art & Language som redan i slutet av 1960-talet genomförde sådana konstprojekt), men det är inte nödvändigt. Lita alltså aldrig på konsten utom ibland.

svendsen.jpg
Lars Fr. H. Svendsen

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 2 kommentarer